Vår krönikör har varit vid Vallerstad gård och Gamla Åminne.

Vallerstad gård och Gamla Åminne

Vallerstad gård och Gamla Åminne, en natur- och kulturkrönika i 8
bilder från historiska marker med en rik biologisk mångfald inte långt
från Kärda utanför Värnamo.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en vecka in i höstmånaden
september 2013.

Det mycket vackra Vallerstad sydväst om Värnamo utgör ett
värdefullt riksintresse för kulturmiljö- vård men här finns också en
mycket spännande och värdefull natur. Motivering för riksintresset
utgör herrgårdsmiljön med anor tillbaka till 1300-talet med ett
byggnadsbestånd från 1800-talets senare del och höggravfält från
yngre järnålder, en tidsepok som omspänner perioden 500 före Kristus
till 1050 efter Kristus.

Vallerstad är belagt i skrift redan år 1336, för övrigt samma år som
Magnus Eriksson och hans hustru Blanka av Namur kröns i
Stockholm och hans landslag är Sveriges första riksomfattande
lagsamling vilken trädde ikraft under 1350-talet.

Men Vallerstad har faktiskt äldre anor än så och detta markeras av att
längs vägen som löper på en åsrygg sydväst om herrgården, återfinns
två stora gravfält från i huvudsak yngre järnålder, 500 före Kristus till
1050 efter Kristus, samt resterna efter en äldre väg i form av en
hålväg.

I anslutning till dessa gravfält finns även en ensamliggande hög med
en kantkedja som vanligtvis omgärdar en stensättning som är den
skandinaviska forntidens vanligaste typ av gravöverbyggnad.
Kantkedjan består av tätt lagda, ofta något uppstickande, stenar men
det förekommer även ofyllda stensättningar med enbart en kantkedja.
Dessa fornlämningar är glest bevuxna med höga tallar.

Vallerstad utgjorde en av de större byarna i Kärda socken under 1500-
talet, med sju hemman, fyra skatte-, två frälse- och ett kyrkohemman.
Området utgör ett fint exempel på hur ett herrgårdslandskap kunde te
sig och tydligast framträder detta när man på väg från Värnamo
passerar mindre torpställen, omgivna av små terränganpassade åkrar.
Närmare säteriet blir fälten stora och i ett centralt läge i detta öppna
åkerlandskap ligger den stora och mycket vackra gården, omgiven av
en park med ädla lövträd.

Åkrarna är stora och blockformiga och kantas på en del ställen av
äldre stenmurar, belamrade med odlingsrösen. En allé leder från
säteriet, mot nordväst och i landskapet återfinns rester efter de många
torp som en gång tillhörde säteriet, av vilka enstaka finns kvar ännu
idag.

År 1770 instiftades Vallerstad som fideikommiss och år 1858
överfördes fideikommissrättigheterna till Schedingsnäs i Forsheda av
Georg Stiernclou-Lillienberg, vilken hade bosatt sig där efter det att
huvudbyggnaden på Vallerstad brunnit ned år 1840. År 1866 såldes
Vallerstad och till godset hörde då Tranegården, Buskegården,
Storegården, Vallerstad Stom, Södregården, Backegården och Kasarp
samt gårdar i andra byar. Så sent som år 1915 genomfördes laga skifte
på Vallerstad och sedan år 1943 förvaltas gården av en stiftelse.

Nuvarande huvudbyggnad på Vallerstads gård uppfördes år 1873 och
utgör en långsträckt byggnad i ett och ett halvt plan och har
framskjutande sidorisaliter med gavlar. Fasaden har en liggande gul
fasspontpanel och mot söder finns en veranda i två våningar, försedd
med vita lövsågerier.

Huvudbyggnaden flankeras av två magasinsbyggnader, mot väster och
öster och dessa faluröda magasin är uppförda i timmer på 1860- eller
1870-talen, med vita snickerier och svartmålade luckor och dörrar.
Det västliga av dem har en vällingklocka på den södra gaveln.

Utanför mangården ligger i sydväst en f d arbetarbostad från 1860-
eller 1870-talet, samt en smedja från 1800-talets mitt där bildens
magnifika ek står som bland annat inhyser en spännande och rar
svampflora.

Vallerstads gamla ek producerar varje år ett antal rara svampar till
exempel som bildens tre oxtungsvampar, ”Fistulina hepatica”, som är
klassade som rödlistade, NÄRA HOTAD, NT.

Oxtungssvampen är en ettårig, hattbildande ticka vars fruktkroppar är
mer eller mindre vidväxta eller har en kort, sidoställd fot och vanligen
10–30 centimeter breda. Hattens ovansida är orangeröd till mörkt
rödbrun, först borstig eller med små papiller, senare slät och slemmig.

Undersidan har tätt ställda, fria rör, först vitaktiga till blekt gulaktiga,
senare brunröda till bruna. Som färsk är svampen köttig och saftig,
den utsöndrar vinröda, saftdroppar både på hattens ovan och undersida
eller då man skär i den.

Bildens oxtungsvamp är som sagt en sällsynt eller tämligen sällsynt
art som dock lokalt kan vara något vanligare och den uppträder inom
hela ekens naturliga utbredningsområde i Sverige.

Oxtungssvampen är en svag parasit som växer på stambaser, stubbar
och rötter av gamla levande ekar och påträffas i löv- och blandskogar,
alléer, hagmarker och parker. Fruktkroppar bildas ofta på trädets
basala delar och grövre rötter men kan även sitta betydligt högre upp på
stammen eller på grova grenar.

I år innehöll den gamla Vallerstadseken inte mindre än fem
oxtungsvampar, vilket är mer än vad jag någonsin sett här förut.

Bildens svavelticka, ”Laetiporus sulphureus”, växer på trädstammar,
särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av hela
10 kilogram. Den är en av få trädsvampar som är användbar som
matsvamp, och den engelska benämningen ”chicken-of-the-woods”,
det vill säga, ”skogskyckling” syftar på svampköttets likhet med
kycklingkött.

Svampens matvärde är dock omdiskuterat, på grund av att vissa är
överkänsliga för svampen, och till och med enstaka förgiftningsfall
har förekommit.

Ett stycke från Vallerstadseken vid Gamla Åminne växte dessa vackra
honungsskivlingar, ”Armillaria mellea”, ett artkomplex som idag
innefattar upp till 6 olika arter här i Norden.

Flera arter av honungsskivlingen är ätliga, men de är mycket svåra att
skilja från den giftiga mörkfjälliga honungsskivlingen, ”Armillaria
ostoyae”.

Honungsskivlingarna ska dessutom aldrig ätas råa, utan tillredas med
största omsorg.  På grund av risk för överkänslighet bör endast små
mängder förtäras första gången man äter svampen då den ibland kan
orsaka magbesvär.

Hos oss i Sverige råder det skilda meningar om honungsskivlingens
värde som matsvamp. I viss litteratur anges att svampen är ätlig, eller
till och med god, medan det i andra böcker görs gällande att den är
olämplig att äta eftersom den kan vara svårsmält.

I många andra länder, framförallt i östra Europa, är emellertid
honungsskivlingen är en mycket uppskattad matsvamp som ofta
används till olika inläggningar.

En varning, honungsskivlingar innehåller eller kan innehålla så
kallade toxiska proteiner vilket är ett samlingsnamn för diverse gifter
men dessa spjälkas dock normalt sett av magsaften. De toxiska
proteinerna kan även orsaka problem med blodet hos personer med
nedsatt magsyreproduktion.

Plötsligt kryper det en larv vid mina fötter, och när jag försiktigt
plockar upp den visar det sig vara en oxhuvudspinnares håriga larv,
tecknad i varnande svart och gult.

Sista bilden för denna gång visar den färdiga oxhuvudspinnaren,
”Phalera bucephala”, även kallad lindspinnare, som är en nattaktiv
fjäril som kamouflerar sig genom att vara mycket lik en avbruten kvist
när den sitter och vilar.

Den förekommer i större delen av Europa och österut till centrala
Asien samt i östra Asien och dess habitat, med andra ord, den miljö
den lever i, är vanligen olika slags lövskogar men den kan också
påträffas i trädgårdar och parker där det finns lövträd.

Naturen som konstnär är verkligen helt fantastisk och i samspelet
mellan arv och miljö upphör aldrig att förvåna, imponera och
intressera, åtminstone inte vad mig anbelangar.