Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på backsippan.

Backsippeängen vid Attila i nordöstra delen
av Fåglabäck

Backsippeängen vid Attila i nordöstra delen av Fåglabäck, en
naturkrönika 6 bilder från en liten men vacker ängs- och hagmark som
riskerar att förvinna när Båramo-området växer sig allt större.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i april 2012.

Det finns en liten vacker ängs- och hagmark alldeles söder om
hundklubben Attila som är alldeles blåviolett av blommande
backsippor under slutet av april och början av maj. Man kan ett gott
backsippeår räkna hundratals blommor och knappt sätta ner foten utan
att trampa på dem.

Denna lilla, i kvadratmeter räknat, oansenliga yta hoppas jag även i
fortsättningen kan få vara Skillingaryds stora och tätortsnära
backsippeäng, möjligtvis i konkurrens med backsippeängen vid
militärtorpet Lillemo söder om flygfältet i Västra lägret.

Men då måste Attilaängen fagas och rensas från gammalt fjolårsgräs
annars kommer snart backsipporna att kvävas av den allt tätare
grässvålen. Därmed kommer de små blåvioletta solarna i gräset att
slockna och Skillingaryds samhälle att bli en vårattraktion fattigare.

Ett annat och mycket större hot kan vara schakt- och grävarbeten i
anslutning till Expertlagret och Båramoterminalen men jag utgår ifrån
att kommunen gör sitt bästa för att detta inte skall hända.

Denna kyliga aprildag med nordanvindar då jag gjorde mitt besök på
platsen hade bara ett fåtal backsippor kommit fram men dess knoppar
var ordentligt skyddade och inbäddade i en kraftig behåring som
gjorde dem skyddade från de nattemperaturer, på ner emot tio
minusgrader, som var rådande under denna period.

Den lilla backsippan, ”Pulsatilla vulgaris”, är en hårig, flerårig ört med
finflikade rosettblad som inte är fullt utvecklade förrän efter
blomningen.

Backsippa blommar som sagt ofta redan i april med blommor som är
stora, först upprätta men senare lutande, till färgen blåvioletta mer
sällan vita. Frukterna är håriga liksom det långa kvarsittande stiftet
som när de är mogna bildar en stor, lite spretig, hårig boll.

Backsippan förekommer sparsamt i sydöstra delarna av landet upp till
Uppland och den växer vanligen på torra backar. Artnamnet ”vulgaris”
kommer av latinets ”vulgus” för ”hop, allmänhet” och betyder ”vanlig”
vilket absolut inte stämmer längre. Det äldre svenska namnet gökskälla
har också använts på arten mosippa, ”Pulsatilla vernalis”. När jag var
barn så sa ”de gamle” oxöron om backsippan.

Alla ”sippor”, förutom fjällsippan, ”Dryas octopetala”, som tillhör
familjen rosväxter, ”Rosaceae”, fördes ibland samman i släktet
”Anemone”. Numera delas de oftast upp på de tre släktena backsippor,
”Pulsatilla”, sippor, ”Anemone” och blåsippor, ”Hepatica”.

Backsippans släktnamn ”Pulsatilla” kommer av latinets ”pulsare” för
”slå, stöta” vilket kanske syftar på blommornas klocklika form.

Släktet ”Pulsatilla” har totalt 30 arter men i Sverige förekommer bara
fyra arter, backsippa, fältsippa, mosippa och nipsippa.

PS!

Apropå Attila:

Attila var hunnernas kung under tiden 434–453 efter Kristus och
tillsammans med brodern Bleda efterträdde Attila farbrodern Rua vid
en tid då hunnerna dominerade ett område från Kaspiska havet till
Rhen.

Under brödernas regering utvidgades väldet, som omfattade ett stort
antal asiatiska och germanska stammar, vilket innebar ett konstant hot
för de persiska och östromerska rikena. Västrom hade redan avträtt
provinsen Pannonien, nuvarande Ungern, till Rua och nu skövlades
även Illyrien och Thrakien. Som fredstribut avkrävdes de östromerska
kejsarna årligen enorma summor, vilka dessutom fördubblades av de
nya härskarna. År 445 mördades Bleda på brodern Attilas anstiftan och
denne blev sålunda envåldshärskare.

År 451 ryckte Attila in i Gallien, nuvarande Frankrike, i spetsen för en
här som enligt den gotiske historikern Jordanes uppgick till minst en
halv miljon man. Västgoterna i Gallien, som tidigare stått under
hunniskt inflytande, bytte nu sida och förenade sig med franker,
burgunder, alaner och italiker under befäl av den romerske fältherren
och statsmannen Aëtius. På de Katalauniska fälten i nuvarande Troyes
i Champagne i Frankrike besegrades Attila, som tvangs att retirera
tillbaka över floden Rhen. Året därpå angrep han dock Italien men
drog sig tillbaka efter en vädjan från påven Leo I. Attila förberedde då
istället en invasion av Östrom men dog av blodstörtning natten efter
sitt bröllop med den burgundiska kungadottern Ildiko.

Efter Attilas död övertogs styret av det väldiga riket av hans söner,
vilka dock ej lyckades ena de underlydande. Det hunniska väldet föll
kort därpå samman, men minnet av Attila fortlevde länge i den
germanska folkdikten, där delar av Nibelungenlied och den nordiska
Eddadiktningen inspirerats av hunnernas förintande av burgunderriket
vid Rhen 439 och Attilas dramatiska död.