Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Berget i solsken

Berget i solsken, en naturkrönika i 13 bilder om vårvinterns
vedlevande svampar, en nötkråka samt om ett ”Kvarts tusen”-
jubileum.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.

Sedan starten sommaren 2007 har jag nu kommit fram till krönika
nummer 250 eller ett kvarts tusen. Det känns som en stor mängd
krönikor och ett ännu större antal naturbilder, faktiskt drygt 3200
stycken, men tro mig när jag säger att det har varit ett rent nöje hela
tiden!

Detta inte minst tack vare att Ni, mina läsare, har varit enormt
uppmuntrande och inspirerande i alla Era kommentarer vilket gjort
mitt fotograferande och skrivande lätt. Om Ni orkar läsa så orkar jag
definitivt att skriva och ser med glädje fram emot krönika nummer 500
eller ett halvt tusen om några år! Nog om detta och raskt över till
dagens krönika som kommer från Berget på norra delen av
Skillingaryds skjutfält.

Nästan som ett berg i miniatyr är denna vackra klibbticka och dessa
vedlevande varelser trivs verkligen här på Berget då Gudrun och Per
skapat mängder med död ved. Bitvis är det nästan omöjligt att ta sig
fram i terrängen.

Den lilla märkliga gelésvampen dvärggullhorn, ”Calocera furcata”,
växte enstaka och relativt sällsynt på Berget. Denna gamla granlåga i
sluttningen ner emot Bohultasjön var det enda stället som jag kunde
hitta dem på vilket kanske, i och för sig, inte är konstigt då dessa
svampar egentligen ska växa på hösten och inte på vårvintern. Den är
inte det minsta släkt med de liknande gula fingersvamparna utan
istället släkt med gullpigg, ”Calocera cornea” och gullhorn, ”Calocera
viscosa” som också är gelésvampar, samtliga dessa tre saknar helt
matvärde även om de inte är giftiga. Gelésvampar är en grupp
basidiesvampar, numera fördelade på flera ordningar och deras
fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga
eller på olika sätt veckade och av starkt växlande utseende, medan de i
torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade. De förekommer på
murken och multnande ved, timmer med mera. Gruppens systematiska
indelning grundas huvudsakligen på karaktärer som bara kan avgöras
med hjälp av mikroskop.

En liten bit från förra bildens dvärggullhorn, dock på samma granlåga,
växte dessa violtickor,

”Trichaptum abietinum” och dessa tickor växer framför allt på gran
och tall, men enstaka fynd finns även från lövved. Violtickan är
mycket vanlig på barkförsedda, nyligen döda granar av alla
dimensioner och i alla typer av barrskogar, precis som på bilden från
Berget.

På denna sälglåga, ”Salix caprea”, växte långa rader med borsttickor,
”Trametes hirsuta”. Svampen växer på död lövved, och är en av de
vanligaste tickorna i öppna marker, exempelvis beteshagar och
hyggen, där den gärna koloniserar stubbar och lågor av framför allt
björk men även som här en sälg. Borsttickan har kraftigare behåring än
övriga arter i släktet ”Trametes” och porerna blir med tiden gråare än
vad som är fallet hos både den ljusare, sammetsartade ”Trametes
pubescens”, sammetsticka och den mer rödbrunt färgade och tydligt
zonerade ”Trametes ochracea” zonticka. Från ovansidan är arten
dessutom mycket lik ”Lenzites betulina” björkmussling, som dock har
skivor på undersidan, samt ”Cerrena unicolor” slingerticka, vars porer
är labyrintiska och som vanligen har mindre välutvecklade hattar i
kombination med en till stor del resupinat, vidvuxen, fruktkropp.

På en knappt meterhög aspstubbe bara några tiotals meter från
Bohultasjöns nordvästra strand växte dessa fina svedtickor,
”Bjerkandera adusta”. Arten växer oftast så här gyttrat med flera,
taktegellagda hattar, men kan på undersidan av liggande substrat också
vara helt resupinat.

Svedtickan växer på allehanda lövved men i sällsynta fall även på
barrträd då vanligen på gran. Svampen finns både på stubbar, liggande
stammar och nedfallna grenar, gärna i kulturmarker som beteshagar
och parker. Denna växtplats faller då under beteckningen äldre
kulturmark.

Klyvblad, ”Schizophyllum commune”, kan uppträda antingen som
sårparasit eller som saprofyt på träd, som drabbats av barkskador. Det
finns en märklig sak med denna svamp och låt mig då börja med att
säga såhär; vi och alla andra djur och växter består av celler. I varje
cell finns mitokondrier som är cellernas kraftverk. I dessa mitokondrier
omvandlas energin i maten vi äter till den energi som gör att vi kan
hoppa och skutta, med andra ord leva. Mitokondrierna finns utanför
cellkärnan och inne i cellkärnan finns arvsmassan. När vi förökar oss
smälter en könscell från den ena föräldern ihop med en könscell från
den andre föräldern och deras arvsmassa kombineras. Om vi försöker
para ihop två celler av samma typ, som båda innehåller mitokondrier,
så fungerar inte detta. Det blir ”slagsmål” mellan mitokondrierna och
därför har naturen ordnat det så vist att i könscellerna från kvinnorna
finns mitokondrierna kvar medan dessa i de manliga könscellerna, det
vill säga spermierna, är borta, jag har för mig att de finns i
”spermiesvansen” och denna lämnas utanför äggcellen och då går det
bra. Det finns med andra ord två olika typer av könsceller i dessa fall,
alltså två kön. Men det finns undantag, till exempel finns det en sorts
amöba som har 13 kön, och, hör och häpna, bildens klyvblad som har
otroliga 36 000 olika kön!

På ännu en gammal granlåga, denna gång uppe på Berget, växte dessa
musslingar som jag artbestämde till vintermusslingar, ”Panellus mitis”.
Dessa svampar är äldre exemplar och följaktligen något brunaktiga
medan nyare exemplar är ljusare nästan vita.

Musslingar, på bilden vintermusslingar, ”Panellus mitis”, är en
benämning på en grupp svampar dit flera ved- eller trädlevande arter
med mussel- eller tunglika fruktkroppar ur olika släkten räknas.
Musslingar växer ofta tuvade, det vill säga, fruktkropparna uppträder
tätt och många tillsammans på ett sådant sätt att de kan sägas bilda
tuvor. En del musslingar har en kort fot, mellan 2-8 centimeter hög,
andra har ingen fot alls. Kännetecknande för musslingar är även att de
har skivor som är nedlöpande eller som utstrålar radiärt från
svampbasen. Färgen på sporpulvret kan vara vitt, rosaaktigt eller
brunaktigt och de flesta musslingar går inte att äta, bara några få arter
är av intresse som matsvampar, till exempel ostronmusslingen.

Dagens fynd på Berget denna dag blev dessa barktickor, ”Oxyporus
corticola”, som är resupinata, ofta vitt utbredda tickor med tydlig, steril
kant. Denna kan till och med ibland bli uppvikt och bilda hattliknande
strukturer, och sådana former har tidigare beskrivits som en egen art
”Oxyporus ravidus” men är inte detta. Porerna är 2-4 per millimeter,
något kantiga, ganska grunda och gräddvita, men är ofta fläckvis
missfärgade och mörkare, särskilt på äldre eller vattenindränkta
exemplar.

Porytan hos barktickan avgränsas mycket markant av den borsthåriga
och vanligen svagt ockrafärgade kanten, men liknande sterila partier
kan också förekomma isolerade på mer centrala delar av fruktkroppen,
vilket bilden visar. Barktickan är ljusköttig och blir totalt bara några
millimeter tjock och den växer tätt tilltryckt underlaget, varför
ojämnheter i substratet ibland kan skönjas på de vanligen långsträckta
fruktkropparna. Barktickan växer övervägande på barken av asp, helst
på lågor, sällan på andra lövträd men ibland också, som här, på en
granlåga och svampen påträffas i slutna och halvöppna löv- och
blandskogsmiljöer. Barktickan kan uppenbarligen vara besvärlig att
artbestämma men jag vidhåller ändå barkticka trots det ovanliga
underlaget granved, men rätta mig om jag har fel.

Endast 1 procent av fynden av barkticka är på gran som här på bilden
och substraten är i procent enligt följande, asp hela 89 %, rönn 3 %, al
2 %, ek 2 %, björk 1 %, gran 1 %, hägg 1 % och Salix, viden 1 % samt
undantagsvis även på alm, apel, ask, bok, en, fläder, hassel, oxel och
poppel. Barktickan räknas som tämligen allmän i hela Sverige och
utbredningen är från Skåne i söder till Lappland i norr samt även på
Öland och Gotland.

Låt mig avslutningsvis få visa en mycket fin bild, tagen av Rune Fritz i
Vaggeryd, på en nötkråka, ”Nucifraga caryocatactes”, vilket betyder
nötknäckare. Det är från slutet av augusti till långt in i oktober som
man oftast ser nötkråkan. Då samlar de nämligen hasselnötter för
vinterns behov. Bakom tungan har nötkråkan en påsformad utvidgning
som den kan få rum med upp till 20 nötter i som den sedan flyger iväg
med bort till sitt revir.  Dessa nötter göms sedan på marken under
mossan och det är med en ofattbar precision som nötkråkan sedan kan
återfinna dessa nötter, även om marken är täckt av ett tjockt snötäcke.
Outnyttjade förråd av nötter kan nötkråkan återfinna ännu efter 16 till
17 månader. Skulle den missa någon hasselnöt så gör inte detta något
för då hjälper den till att sprida hasselbusken, vilket hasselbusken vill.

Skrivet av Dan Damberg