Vår naturkrönikör Dan Damberg levererar naturbilder från bilfönstret.

Bilder från ett bilfönster, del 2

Bilder från ett bilfönster, del 2, en naturkrönika i 10 bilder från en
avstannande vår i trakterna av Järnboda och Hagshult inte långt från
Häråns dalgång.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av mars 2011.

En runda med bilen på landet i en spännande tid då våren faktiskt är
här men något avstannande på grund av kylan, dock aldrig stoppad,
leder alltid till många fina observationer av som här en trana, ”Grus
grus”, och en ljungpipare, ”Pluvialis apricaria”, på ett fält bredvid
vägen i trakterna av Järnboda inte långt från Härån och som Ni förstår
gillar jag långa meningar.

En adult, vuxen trana är ungefär 96-119 centimeter lång och har ett
vingspann på mellan 180-222 centimeter och väger 4-6 kilo. Hanen är
generellt något större än honan vilket är svårt att se i fält, tycker jag.
Den går efter en stund med stor värdighet sakta bort från mig där jag
sitter i bilen, vänder mig ryggen men vet hela tiden var den har mig.

Data från DNA-undersökningar visar att vår trana är nära besläktad
med trumpetartrana, ”Grus americana”, men även med munktrana,
”Grus monachus”, svarthalsad trana, ”Grus nigricollis” och japansk
trana, ”Grus japonensis”.

Vår store naturforskare Carl von Linné kategoriserade, inordnade för
övrigt tranan som en häger i släktet ”Ardea”.

Tranan är Västergötlands landskapsdjur och landskapsfågel. Tranan
förekommer i en mängd olika heraldiska sammanhang som symbol för
vaksamhet. Den avbildas då ofta hållandes en sten i klon vilket
härstammar från den mytologiska uppfattningen att tranorna alltid
ställde en individ på vakt som fick hålla en sten och om tranan
somnade tappade den stenen och skulle på så sätt väcka sig själv.

Den antika grekiska trandansen ”Geranos” skulle illustrera hur hjälten
Theseus efter att han dödat Minotauros lämnade Minotauros labyrint i
en tranas gestalt.

Denna ljungpipare står på ett mycket långt avstånd därav bildkvalitén
men visst syns det att det är en ”Pluvialis apricaria”. Ljungpipare är en
flyttfågel som häckar i norra Europa, västra Asien på Sibiriska tundran
samt på nordöstra Grönland. Den övervintrar i Storbritannien, på
Irland, lokalt i Västeuropa från Danmark och söderut till Portugal och
kring Medelhavet, vilket även omfattar Nordafrika. Lätet är ett typiskt
vemodigt och entonigt ”tryyyyt”, som den ger ifrån sig med jämna
mellanrum.

I Sverige häckar ljungpiparen över stora delar av landet och i norr
häckar många på fjällhedarna. Det största beståndet i södra Sverige
finns på alvaret på Öland men flera par häckar även i våra trakter,
bland annat på Store mosse.

Ljungpiparen är en av de fåglar som har haft ett stort antal dialektala
namn. I Skåne hette den ”ljungvipa”, i Halland ljungspole, i Småland
”myrpytta”, ”lertrana” och ”åkerhöna”. På Öland kallades den
”alwargrim” och i norra Sverige ”fjellhjerpe”, ”hey-lo” och
”fjellplistra” medan den på samiska kallades ”hutti”. Den har också
tidigare i historien kallats för ”brockfogel”, ett namn som bland andra
Carl von Linné använde.

Tofsvipan, ”Vanellus vanellus”, på bilden gick alldeles bredvid vägen i
trakterna av Hagshult och lät sig snällt fotograferas på bara några
tiotals meters avstånd. Den har ett flertal svenska dialektala namn och
på olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för ”tivitta”.

I Västergötland har den kallats ”bälghandske” och på Gotland
förekommer ”bläcka”, vilket kan härledas från det fornnordiska
”blakkr” med betydelsen svartaktig.

Kanske för många människor vårens fågelfavorit nummer 1, staren, är
åter tillbaka hos oss men ännu inte i några större mängder, åtminstone
inte här på Sydsvenska höglandet. Det gick ett tjugotal individer på ett
fält vid Rössberga mellan Klevshult och Hagshult tillsammans med
tofsvipor, kråkor och en dubbeltrast.

Staren har en stor geografisk utbredning och genom introduktion på
andra kontinenter är den idag en av de vanligaste fåglarna i världen,
dock har bestånden i Europa, efter en kraftig ökning på 1800-talet,
sedan 1960-talet minskat mycket kraftigt. I vissa områden har den
tidigare vanliga synen av mycket stora starflockar blivit allt mer
ovanlig, tyvärr.

Jag undrar förresten vad det är för en ljus fjäder som bildens stare har
på ryggen?

Ytterligare en bild som är tagen på mycket långt håll på en dubbeltrast,
”Turdus viscivorus”, som är den största trastfågeln i Sverige. Den
häckar i nästan hela Sverige utom i fjälltrakterna och i de nordligaste
delarna. I Sverige är den en flyttfågel och en sommargäst mellan april
och oktober och den har sina vinterkvarter i södra Europa.

Dubbeltrasten liknar något sin mindre släkting taltrasten, men är större,
mer långstjärtad, ljusare i fjäderdräkten och står mer upprätt än denne.
I flykten är den kraftfullare och flyger i längre bågar än taltrasten och
dubbeltrastens rygg och skuldror är gråbruna med olivbrun
anstrykning. Halsen, bröstet, buken och undergumpen är vita med
svartaktiga runda fläckar medan strupens mitt är ofläckad och den har
ofta en mörk fläck på vardera sidan av bröstet i ovankanten av vingen.

Sången liknar koltrastens men är kortare och gällare, dock inte alltid
lätt att skilja från denne medan locklätet är ett typiskt torrt och rullande
”trrrr”.

Ett äldre svenskt namn för dubbeltrast är misteltrast. Detta trivialnamn
eller vardagsnamn brukas fortfarande i många språk som exempelvis
engelskans ”Mistle Thrush”, och tyskans och danskans
”misteldrossel”. Dubbeltrasten är en inte helt ovanlig häckfågel ute på
våra tallmoar.

Skrivet av Dan Damberg