Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den biologiska mångfalden.

Biologisk mångfald, del 5

Biologisk mångfald, del 5, en naturkrönika i 19 bilder om märkliga
ting i den biologiska mångfaldens härliga värld.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av september 2011.

Låt mig få inleda med en bild på ett blommande gråbo, ”Artemisia
vulgaris”, invid en av Skillingaryds dämmes dammar. Hela växten,
både jordstammen och örten, har medicinska egenskaper men även
aromatiska och upplevs som svagt besk. Den har använts sedan länge
som medicinalväxt, och sägs lindra menstruationsbesvär, frossa,
sömnlöshet, kramper och epilepsi.

Örten sägs också ge livfulla drömmar, och kan sålunda vara ett
hjälpmedel till att få en så kallad lucid dröm. Uttrycket lucid dröm
betyder drömmar där man är helt eller delvis är medveten om att man
drömmer. Denna klarhet inträder då personen upptäcker att det som
händer i drömmen inte är fysisk verklighet och drömmen kan sålunda
jämföras med en hallucination. Dessa fenomen ligger dock helt klart
utanför etablerad vetenskap och får tas med en nypa salt.

Allergi mot gråbopollen är dock inte ovanligt i Sverige men detta
förekommer i lägre frekvens än björk- och gräspollenallergi. På grund
av så kallad korsallergi kan dock gråboallergiker reagera mot andra
växter inom familjen såsom malört, maskros och prästkrage.

Så raskt över till avdelningen slemsvampar, i det här fallet och ett antal
bilder framåt i formen av det märkliga glansgrynet, ”Leocarpus
fragilis”, som har många olika skepnader beroende på mognad. Denna
bild visar nog nästan mogna eller mogna glansgryn till färgen
orangebruna, underlaget i detta fall är grusbjörnmossa.

Glansgrynet, ”Leocarpus fragilis”, på denna bild är nog övermoget och
underlaget är helt sonika en liten sten och trots namnet är dessa
organismer inte speciellt nära släkt med svamparna.

Vackert draperade grässtrån och pyntet är glansgrynet, ”Leocarpus
fragilis”. Slemsvampar är en speciell organismgrupp som trots namnet
inte är nära släkt med andra svampar. De har en del karaktärsdrag
gemensamma med svampar och andra gemensamma med djur.
Gruppen fördes förr till djurriket under namnet mycetozoa eller
svampdjur. En slemsvamp kan röra sig framåt över underlaget som en
stor amöba medan den äter det som kommer i dess väg, till exempel
bakterier, sporer och annat organiskt material.

Man känner till totalt cirka 450 arter av slemsvampar och av dem finns
cirka 175 i Sverige därav bildens glansgryn. Oftast hittar man
slemsvamparna i mörka och fuktiga miljöer i skogen. Där kan de växa
på murknande träd och grenar, på bark och även på mossa och
nedfallna löv. Antingen ser man dem i deras rörliga stadium, det så
kallade plasmodiet, eller som fruktkroppar. Fruktkropparna kan vara
stora och färggranna medan plasmodiet oftast ser ut som ett slemmigt
nätverk. Slemhöljet skyddar plasmodiet från att torka ut, och där det
krupit fram kan man ibland finna ett spår av slem.

Bilden visar glansgrynet, ”Leocarpus fragilis”, som fruktkroppar.

En slemsvamp är trots sin storlek inte uppbyggd av många olika celler
utan består av en enda stor, ofta en nätlikt förgrenad cell, ett så kallat
plasmodium. En stor mängd cellkärnor och annat cellmaterial
strömmar fram och tillbaka till plasmodiets olika delar. Vissa
plasmodier är färggranna och synliga för ögat men många är så små att
de är svåra att se. När miljön förändras, om det till exempel blir torrare
eller om maten tar slut, avstannar plasmodiet i sin vandring och bygger
i stället upp fruktkroppar som bildar sporer, precis som glansgrynet,
”Leocarpus fragilis”, på bilden har gjort.

Ur sporen kryper sedan en myxamöba eller en myxoflagellat beroende
på hur fuktig miljön är. Denna måste sedan hitta en annan amöba eller
flagellat att para sig med för att kunna bilda ett nytt plasmodium.
Märkligt och spännande.

Bilden visar glansgrynet, ”Leocarpus fragilis”, i dess rörliga stadium,
det så kallade plasmodiet.

Slemsvampar, på bilden ett glansgryn, ”Leocarpus fragilis”, är en
huvudgrupp bland protisterna. Totalt är mer än 700 arter kända.
Protisterna är en mycket heterogen grupp av organismer som
egentligen inte är närmare släkt med varandra. Riket protister består av
de eukaryoter som blir kvar när man räknar bort alla svampar, växter,
och djur. Protisterna är alltså en parafyletisk grupp som i stort sett inte
har några gemensamma egenskaper utöver att de är eukaryoter.

Parafyletisk är ett taxonomiskt klassifikationsbegrepp som används
inom biologin och har sitt ursprung i kladistiken. En grupp organismer
ingår i en parafyletisk grupp när alla representanter härstammar från
samma anfader men där inte alla av denne anfaders avkommor är
inkluderade, exempelvis är dinosaurier parafyletisk, då gruppen inte
omfattar de moderna fåglarna utan bara dinosaurierna.

En eukaryot är en organism som har en eller flera komplexa celler i
vilka arvsmassan återfinns i en cellkärna avgränsad av ett
cellmembran. Dessa celler är också relativt stora och omfattar
traditionellt rikena djur, växter, svampar, amöbor samt riket protister,
vilket i själva verket är en samlingskategori för eukaryoter som ej
passar in i de övriga riken. Eukaryoterna kontrasteras mot
prokaryoterna, bakterier och arkéer, vilka saknar cellkärna och andra
komplexa cellstrukturer. Bilden visar en grästuva vackert ”inslagen” i
slemsvampen glansgryn, ”Leocarpus fragilis”.

Slemsvamparna finns i stort sett i hela världen men de är vanligare i
tempererade områden än i tropiska. Eftersom de oftast är små är de
ganska okända för allmänheten och de innehåller ofta stora mängder
kalciumkarbonat.

Kalciumkarbonat, CaCO₃, är råvara för framställning av kalciumoxid,
det vill säga osläckt kalk. Ämnet används som färgämne i livsmedel,
och har då nummer E 170 och som mineral kallas ämnet kalkspat eller
kalcit.

En titt i kristallkulan sade mig att uppdraget var slutfört för glansgrynet
och jag skrev den 12 november 2011, en klar, solig och något kylig
lördag utan snö!

Nu får det sålunda vara nog med slemsvampar för denna gång och
detta får bli min sista bild på glansgrynet, ”Leocarpus fragilis”, nådens
år 2011.

Det finns en intressant svampflora vid Skillingaryds dämme och denna
bild visar en gulvit hätta, ”Mycena flavoalba”, som växer i gräset i den
lilla talldungen mellan näst sista och sista dammen.

Ytterligare en ny svampart för mig i arten klockhätting, ”Conocybe
apala”, ibland också ”Conocybe lactea”, den växer mindre allmänt i
gräsmattor i södra och mellersta Sverige samt vid Skillingaryds
dämme.

Kanske är det arten oliveggshätta, ”Mycena avenacea”, som vi ser på
bilden, de växer här i gräset runt dammarna ganska rikligt nu under
hösten. Normalt växer de, enligt litteraturen, bland gräs i ängs- och
hedmarker, tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige och då får
väl denna biotop anses som ganska normal.

Dessa små vackert orangefärgade svampar som växer bland
grusbjörnmossorna vid dämmet skulle kunna vara haghättingar,
”Conocybe rickeniana”, men det finns ett antal svårbestämda och
snarlika arter som kräver mikroskop för att artbestämmas. Det är
nämligen skillnad på fältmykologi och labratoriemykologi.

Denna lilla håriga ”fjäril” sög frenetiskt efter nektar med sin långa
sugsnabel i åkertistelns blomkorg.

Åkertisteln är mycket variabel och delas ibland upp i flera varieteter
samt ett svårt så kallat ogräs.

”…et ibland de elakaste och tillika allmännaste ogräs i Sädesåkrar, och
äfwen i en del Trägårdar, där den fått innästla sig. Detta ogräs både
kryper omkring eller widgar sig, och går på djupet med fine rötter, och
som dess frö flyga, kunna de äfwen lätt transporteras inuti de bäst
omgärdade ställen.”

Ur ”Försök till en Flora Oeconomica Sveciæ”, av A. J. Retzius år
1806.

Förra bildens ”lilla håriga fjäril” visade sig, när den flög sin kos, vara
ett gammafly eller som det hette förr gammatecknat metallfly, på latin
”Autographa gamma”. Det är en art i fjärilsfamiljen nattflyn och arten
har violettgrå framvingar med ljusare linjer och ett vingspann på
mellan 36–42 millimeter. Mitt på vardera framvingen finns en ljusgul
silverglänsande teckning, som liknar den grekiska bokstaven γ för
gamma vilket kan skönjas på bilden.

Gammaflyet hör hemma i Sydeuropa, men många individer flyger
under våren norrut och når Sverige ofta i mycket stora antal och
producerar här minst en ny generation. Fjärilarna kan dock inte
övervintra hos oss och en del ger sig åter söderut på hösten och
speciellt under flyttningen ses de flyga såväl dag- som nattetid.
Larverna är ljusgröna eller blågröna med sex smala ljusgula längslinjer
och de lever av olika örter samt kan vålla skada på till exempel ärter,
kål och klöver.

Bilden visar en art av solblomfluga i släktet ”Syrphus” och dessa är
små till medelstora blomflugor med en längd på mellan 8 och
13 millimeter. De har en svart och gul teckning vilket gör dem
getinglika. Typiskt för släktet är lång behåring på membranet under
vingfästet på mellankroppen som har gröngrå eller grönsvart färg med
ljusgula hår. Det främsta av de tre gula banden har formen av två
golfklubbeliknande fläckar. De två följande gula banden kan vara hela
eller avbrutna.

Solblomflugor påträffas i skogsgläntor och bryn, trädgårdar, parker
och andra kulturmiljöer. Larverna lever på bladlöss på örter, buskar
och träd. Larverna är genomskinliga och kan på hösten påträffas under
löv på marken. De fullvuxna flugorna besöker många olika blommor.

Släktet har mellan 40 och 60 arter i världen varav cirka 20 har
palearktisk utbredning. Det finns 9 arter i Europa och 6 av dessa har
påträffats i Norden, alla dessa 6 arter finns även i Sverige, flera av dem
är mycket vanliga. Släktnamnet ”Syrphus” betyder ”blomfluga” på
latin och ”litet djur” på grekiska.

De ”Syrphus”-arter som finns i Norden är; Gulpannad solblomfluga,
Fjällsolblomfluga, Gul solblomfluga, Fläckig solblomfluga, Hårig
solblomfluga och Mindre solblomfluga.

Solblomflugan sitter på en rölleka, notera även det något suddiga
gammaflyet till vänster på bilden, detta såg jag inte förrän jag
granskade bilden i min dator hemma.

Med stor sannolikhet visar min bild två parande trollsländor av arter
tegelröd ängstrollslända, ”Sympetrum vulgatum”, som tillhör familjen
segeltrollsländor.

Den tegelröda ängstrollsländan har fått sitt trivialnamn av nyansen på
hanens röda färg på bakkroppen. Honan är mer dämpad i färgerna och
mer brun än röd. Vingarna är genomskinliga med brunaktigt
vingmärke som hos hanen är mer rödbrunaktigt än hos honan.
Vingbredden är 50 till 65 millimeter. Bakvingens längd är 24 till
29 millimeter och bakkroppens längd är 24 till 28 millimeter.

Tegelröd ängstrollslända finns i stora delar av Europa och i Sverige
finns den från Skåne till Uppland och Dalsland, samt längs
Norrlandskusten, upp till södra Västerbotten.

Den tegelröda ängstrollsländans habitat, miljö är främst mindre och
lugna vattensamlingar i öppna landskap och den förekommer sällan vid
vatten där det växer skog runt omkring. Efter parningen lägger honan
äggen fritt i vattnet, i början tillsammans med hanen. Utvecklingstiden
från ägg till imago, fullbildad insekt, är ett år och flygtiden är från juli
till september, i de södra delarna av utbredningsområdet till och med in
i oktober.

Denna fantastiska lördag, den sista i september, bortsett från bild 10
från den 12 november som var en titt in i framtiden via kristallkulan,
var en rekorddag med flyttande tranor, någon ornitolog i Värnamo
hade uppskattat att cirka 10 000 exemplar flög åt söder genom
Värnamo kommun denna dag. Bilden visar cirka 44 exemplar i en
flock på drygt det dubbla som passerade Skillingaryd denna dag,
ytterligare flockar sträckte hela tiden i en strid ström, det var mäktigt
att se och att höra.