Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Bjälkön.

Bjälkön om våren i backsippetid

Bjälkön om våren i backsippetid, en naturkrönika i 19 bilder från en
sörgårdsidyll väster om landsvägen mellan Skillingaryd och Vaggeryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 1 maj 2012

Bjälkön, mellan samhällena Skillingaryd och Vaggeryd, är ett
bedövande vackert och dessutom relativt tätortsnära område, inte minst
om våren när backsipporna blommar. Kom bara ihåg en sak,
backsipporna är fridlysta och får ej plockas.

Någon kilometer norr om Bjälkön ligger det minst lika vackra området
Hestra med den vackra Sörängen.

Bjälkön bjuder på täta mattor av vitsippor, som är fleråriga örter som
har en lång krypande jordstam, vilket gör att den breder ut sig och
bildar de stora bestånd som ni kan se på bilderna. De tre stjälkbladen,
de så kallade svepebladen, är skaftade och flikiga och den vita
blomman sitter oftast ensam i stjälkens topp. Blommorna är bara öppna
på dagen, på kvällen sluter de sig och böjer sig ner mot marken.

Vitsippan, ”Anemone nemorosa”, blommar under april-maj och
frukterna är mogna redan i början av juli, efter fruktsättningen vissnar
hela örten bort. Arten är mångformig och såväl hyllebladens antal som
blomfärgen kan variera. Vanligtvis är blomman vit, ibland även mer
eller mindre rödfärgad, men sällsynt förekommer även blåblommiga
exemplar.

Bjälkön hyser i år även ett par häckande starar och att hitta insekter
och deras larver, maskar, sniglar samt diverse bär, frukter och frön kan
inte vara svårt i denna vackra miljö.

Gunnar Brusewitz skriver att starens sång låter som ett gammalt
utslitet positiv, men i den gnisslande och visslande sången förkommer
det ibland klara flöjtande toner, och ofta är det invävt härmningar från
diverse andra fågelarter.

Marken är mer eller mindre täckt av blommande backsippor och
backsippor i knopp, antalen kan räknas i tusental.

Det är nästan svårt att gå på Bjälköns ängar så tätt med backsippor är
det, för jag vill verkligen inte trampa sönder dessa vackert blålila
vårprimörer.

Backsippan, ”Pulsatilla vulgaris” tillhör familjen ”Ranunculaceae”,
eller på svenska ”Ranunkelväxter”, och ingår i släktet ”Pulsatilla”,
artnamnet är ”vulgaris” vilket betyder ”vanlig”, men detta stämmer
inte längre tyvärr. Nåväl, i relation med de andra ”Pulsatillorna”,
fältsippan, mosippan och nipsippan så stämmer det väl fortfarande.

Backsippan förekommer sparsamt i sydöstra delarna av landet upp till
Uppland, den växer vanligen på torra backar precis som här vid
Bjälkön. På Gotland är den sällsynt och endast företrädd av underarten
gotlandssippa. Den första fynduppgiften publicerades redan på
1600-talet.

Likt svärdet i stenen från myten om kung Artur och svärdet Excalibur
växer detta bestånd med backsippor. Man kan undra hur de får
tillräckligt med näring.

Det finns många olika separata historier om hur kung Arthur fick tag
på sitt svärd. I den första versionen sitter Excalibur fast i en sten och
kan bara dras upp av den rättmätige kungen.

I den andra versionen får Arthur svärdet av Damen i Sjön efter att ha
haft sönder sitt första svärd och när han dör säger han åt sir Bedivere
att ge tillbaka svärdet till Damen i Sjön.

Det finns även versioner som kombinerar dessa två legender men det
finns också en version där Excalibur var Julius Caesars svärd som han
gömmer undan från resten av världen. Det är inte förrän Rom har fallit
som hans sista ättling, en liten pojke, hittar svärdet. Efter många om
och men kastar den lille pojken svärdet som fastnar i en sten. Pojken
växer sedan upp i en liten by där han får en son, Arthur, som senare
efter sin faders död drar upp svärdet ur stenen.

Likt en violettblå gata växer dessa backsippor nedför den sluttande
ängen ner emot boningshuset vid Bjälkön.

Backsippan är mycket lik nipsippan, men den senare har trefingrade
rosettblad med breda bladflikar och svepeblad som är delade till
mitten. Backsippan är också lätt att förväxla med fältsippan om de inte
blommar, men den senare har ofta något bredare bladflikar än
backsippan. Backsippa kan för övrigt korsa sig med både fältsippan
och mosippan.

Längst ner i sydost på ängen har backsippan hittat ny mark och här
finns idag hundratalet blommor, med andra ord, backsippan trivs och
sprider sig på Bjälköns ängar.

Den här bilden får faktiskt tala för sig själv.

Den lilla, flitiga ljunghumlan, ” Bombus jonellus”, försvinner nästan
helt in i den stora, fylliga backsippan.

I denna backsippa är det istället en åkerhumla, ”Bombus pascuorum”,
som flitigt samlar pollen och nektar.

Det finns tusentals backsippor i full blom vid Bjälkön så man kan
verkligen tycka att det är onödigt av ljunghumlan och åkerhumlan att
slåss om samma blomma.

Ljunghumlans och åkerhumlans tvist om denna backsippa fortsätter
även utanför ståndarna och pistillerna, det måste verkligen vara en
fantastisk backsippa!

Avslutningsbilden för denna gång får också tala för sig själv.

Skrivet av Dan Damberg