Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på naturen i Skillingaryd.

Bland rönnbär, fåglar och fältharar i Skillingaryd

Bland rönnbär, fåglar och fältharar i Skillingaryd, en naturkrönika i 21
bilder från en underbar höstlördag när solens sneda strålar spred guld
och glöd bland höstens färger.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober
mildhösten 2011.

Det kändes som om sommaren kommit åter till oss, fågelflockar med
grönfink, sidensvans och olika arter trastar fyllde luften med sköna
fågelljud under en djupt klarblå himmel.

Fåglarna var dessutom lätta att komma nära och grönfinken på bilden
nere vid IOGT- NTO hade fullt upp med att äta rönnbär och
följaktligen brydde den sig inte ett dugg om mig, vilket jag tacksamt
noterade med kameran.

Grönfinken, ”Carduelis chloris”, häckar i Sverige från Skåne till södra
Norrbotten i enbuskmarker, parker, trädgårdar och odlingsbygd och
fåglar från norra och mellersta Sverige drar söderut under vintern.

Grönfinkens latinska namn ”Carduelis chloris” betyder något i stil med
”gröngul steglits”. Fågeln var av äldre uppgifter att döma på 1700-talet
och även under en stor del av 1800-talet en sällsynt fågel men arten är
en av de som ökat mest under det senaste seklet och idag finns det
uppskattningsvis drygt 650 000 par i landet.

De röda och vackra rönnbären, som är skenfrukter, är rika på vitamin C.
De äts dock vanligtvis inte som bär utan används istället till bland annat
marmelad och gelé, ”Surt, sa räven, om rönnbären”. På 1700-talet
gjordes till och med brännvin av jästa rönnbär. Om rönnbären på bilden
hunnit jäsa vet jag inte men det vet i så fall grönfinken om en stund.

Domherren. ”Pyrrhula pyrrhula”, har en speciell plats i mitt
fågelskådarhjärta inte minst för att jag förknippar den med julen men
också för att den är en av de vackraste av våra fåglar. En röd
domherrehane i en snövit gran en klar och kall vinterdag kring juletid
är stor konst i målarens trädgård.

Domherren som är en fink borde kanske istället heta domfink, fritt
översatt från engelskan heter den dock tjurfink. Varifrån namnet
domherre egentligen härstammar är osäkert. Vissa hävdar att det
kommer från att den röda färgen hos hanen liknar färgen på de
katolska domherrarnas, kanikerna, röda dräkt, medan andra hävdar att
det troligen är ett lånord från tyskans ”domherr” vilket skulle syfta på
dess högtidliga och domarlikande beteende.

Förr hölls ofta domherren som en burfågel på grund av sin goda
förmåga att härma melodier och sin vackra dräkt. Detta var särskilt
utbrett i Tyskland och under 1700-talet skapades till och med specifika
”sångböcker” för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar.

Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det
idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför domherren i
dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i olagliga
undantagsfall.

Blåmesen är allt annat en blå mes, istället är den lilla fågeln en riktig
tuffing och dess latinska namn, ”Parus caeruleus”, betyder
”himmelsblå mes” vilket väl speglar dess vackra fjäderdräkt.

Att könsbestämma blåmesar är inte alltid lätt men tack vare den breda
nack- och halskragen påstår jag att bildens blåmes är en hane.

Blåmesen är nära besläktad med den vita azurmesen, ”Parus cyanus”,
som har sin utbredning öster om blåmesen. Dessa båda arter
hybridiserar, korsar sig, dock i Europeiska Ryssland där de båda
taxonen, arterna, möts. Denna hybrid kallas ”pleskii” och det finns
indikationer på att denna hybridform var mycket vanligare förr.

Bildens björktrast som sitter så vackert i den lilla rönnen i centrala
Skillingaryd häckar i tempererade delar av Eurasien. I Sverige
förekommer den i hela landet i öppen skog, parker och trädgårdar och
är vanlig i fjällskogar. Den är mer tålig än andra trastar och övervintrar
ofta i södra Sverige. Björktrastens sång är gnisslande och pladdrig och
inte melodisk som hos andra trastar.

Björktrasten, ”Turdus pilatus”, kallades alltid i min barndom för
snöskata men ännu längre tillbaka i tiden ingick den i gruppen
kramsfåglar som var ett gammalt namn för ätbara småfåglar, främst
trastar men även domherrar, sidensvansar, lärkor och starar. Man
fångade dessa fåglar på hösten när de var som fetast och av dem
tillagade man bland annat raguer och pastejer.

Det finns en historia från år 1937 då en flock björktrastar ska ha
vinddrivets över hela Nordsjön under några stormar och hamnat på
Grönland och allt sedan dess häckar denna hårdföra trast regelbundet
på södra Grönland.

Björktrastens latinska namn ”Turdus pilaris” betyder ungefär ”trast
som fångas med tagelsnaror”. Namnet björktrast nämns redan år 1538,
men det är osäkert om det då gällde björktrasten eller om det gällde för
trastar i största allmänhet. Namnet på den trast som nu är björktrast
infördes så sent som år 1824.

Bland de stora mängderna med björktrastar denna härliga höstlördag
fanns även en och annan rödvingetrast, ”Turdus iliacus”. Arten delas
ofta upp i två underarter, ”Turdus iliacus iliacus”, som vi ser på min
bild, utgör nominatformen och samtidigt merparten av
världspopulationen medan ”Turdus iliacus coburni” bara häckar på
Island och Färöarna och övervintrar från västra Skottland och Irland
och söderut till norra Spanien.

Namnet rödvingetrast kom i bruk år 1824 och är en systematisering av
det äldre namnet rödvinge som användes sedan år 1780. ”Rödvinge-”
syftar på artens roströda flanker men Carl von Linné blandade ihop
taltrasten och rödvingetrasten med resultatet att stor förvirring rådde i
1700-talets skrifter om både det latinska namnet och det svenska
namnet för dessa två arter. Därför har samtliga namn som används för
taltrasten även används för rödvingetrasten exempelvis klådra, klera,
sångtrast, drossel och talltrast.

Olof Rudbeck skrev följande om pilfinken, ”Lagom stekt i smör och
krukor en gommens glädje”, vilket låter oss ana att den mer eller
mindre ofta användes som kalasmat i stormaktstidens gamla Sverige.

Erik Yvell skriver så här om pilfinken i sin diktsamling ”Fåglar”;

”Var hade den sin boplats
på pärttakens tid?
Saknade änkans brödkanter
då huset lämnats åt vindarna.
Höll sig troget under takteglet,
burrade bröst som en lord
på dropprännans fals…”

Pärttak är det samma som ett spåntak.

Pilfinken, ”Passer montanus”, påminner till utseendet om gråsparven,
”Passer domesticus”, men är något mindre och känns lätt igen på den
chokladbruna hjässan och det tydliga vita vingbandet som båda könen
har. Någon storsångare är dock inte pilfinken, men dess tjattrande
kvitter ljuder livfullt hela dagarna. Namnet syftar på att fågeln i
Sydsverige gärna häckat i ihåliga pilträd vid vägkanterna och under
1900-talet har pilfinken blivit en allt vanligare fågel och expanderat
norrut. Nu finns den upp till och med Svealand och södra Norrlands
kustland.

När jag vänder mig om efter att ha fotograferat rödvingetrastarna ser
jag en ståtlig fälthare i gräset vid den lilla boulebanan. Den stirrar till
synes helt oberörd rakt på mig och avståndet är på sin höjd 20 meter.

Sakta, sakta lyfter jag upp kameran med teleobjektivet, siktar, ställer
skärpan och trycker av, tre bilder i snabb följd hinner kameran med
därefter springer haren bort och förblir borta den stund jag står kvar.

Fältharen eller tyskharen, ”Lepus europaeus”, är en art i familjen harar
och kaniner, ibland betraktad som underart till kapharen, ”Lepus
capensis”. Den blir 50–70 centimeter lång, med en 7–12 centimeter
lång svans och upp till 11 centimeter långa öron och är grågul till
gulbrun med vit undersida året om. Till skillnad från skogsharen har
den en ljusgul iris och en svans med svart ovansida.

Den livnär sig mest av gräs och örtblad och på vintern äter den också
knoppar och bark från buskar och träd vilket jag är väl medveten om
då jag för en ständig kamp mot två stora fältharar som håller till på
kvarteret där vi bor.

Under fortplantningstiden, som börjar tidigt på våren, ser man ofta
flera hanar som följer efter en hona och rivaliserande hanar reser sig
ofta på bakbenen och ”boxas” med framtassarna. Detta skådespel har
vi sett många vårar och försomrar från altanen där vi bor och
skådespelsplatsen är grannens stora gräsmatta.

Fältharen hör, som sagt, inte till vår naturliga fauna och redan under
1700-talet och i början av 1800-talet gjordes utsättningsförsök, som
dock misslyckades. Den första framgångsrika utsättningen skedde åren
1886–87 i sydvästra Skåne. I dag finns fältharen i jordbruksområden
norrut till den norrländska skogsregionen. Den finns också i stora delar
av Europa, i västra Asien och i Mellanöstern och har inplanterats i
östra Canada, Chile, Argentina, Australien och Nya Zeeland. I Europa
ersätts den i södra Spanien av kapharen, som också finns i stora delar
av Afrika. Fälthare är ett uppskattat jaktvilt och årligen skjuts cirka
80 000 djur i Sverige.

Som ett av de vanligaste djuren i Centraleuropa förekommer fältharen i
olika sagor, fabler och talesätt och på grund av den höga
reproduktionen blev fältharen tillsammans med ägget en symbol för
påsken, se vidare påskhare.

Påskharens historia kommer ursprungligen från Tyskland och är känd
från 1600-talets senare, del bland annat i Pfalz och Elsass. Traditionen
var under 150 år ganska okänd i övriga Tyskland, men lanserades på
bred front efter 1850 av godis- och leksaksindustrierna. Ungefär vid
den tiden började Tyskland också tillverka påskkort, vars motiv ofta
bestod av just påskharen.

I Sverige omtalas påskharen tidigast bland tyska invandrare under
1800-talets slut eller 1900-talets början men den fick inget riktigt
genomslag i vårt land. När Sverige började tillverka egna påskkort
ersattes påskharen med andra påskmotiv och hos oss är den kanske
mest känd som marsipan- eller chokladfigur.

Om ni tittar noga i fältharens högra pupill så kan ni till och med se
fotografen med den klarblå himlen som bakgrund.