Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ljungheden.

Blykulan på ljungheden

Blykulan på ljungheden, är Spännebergsmyten sanning, en natur-
och kulturkrönika i 4 bilder om 1500-talets strider mellan
brödrafolken Sverige och Danmark i vår omedelbara närhet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av september
anno 2014.

Följande artikel skriven av Henrik Williamsson stod att läsa i
Hallandsposten den 11 november 2012.

”Svenskar och danskar stod på var sin sida av Genevadsån och
besköt varandra. Över 200 soldater dödades eller sårades i slaget vid
Genevad 1657. Få tänker nog på slaget i dag. Men spåren finns kvar.
Härom­veckan hittade arkeologerna nio blykulor och en
metalltärning.

Det är den planerade vattenledningen mellan Laholm och Halmstad
som har fått arkeologerna att ge sig ut för att söka av olika platser
längs ledningssträckningen.

För ett par veckor sedan gjordes förundersökningar strax norr om
Genevadsån. Arkeolog Stina Tegnhed förklarar att intresset
egentligen var riktat mot en järnåldersboplats, men en del av fynden
visade sig vara av betydligt senare datum.

Min kollega Jonas Pålsson gick den här sträckan på 125 meter med
metalldetektor, och han hittade nio kulor, ett mynt och en jättefin
tärning, säger hon.

De runda gevärskulorna, åtta till antalet, är av bly och något större än
nutida spelkulor. En kula är lite mindre och tros vara avsedd för
pistol.

Fynden härrör av allt att döma från slaget vid Genevad, som stod den
31 augusti 1657. Svenskar och danskar hade samlat vardera
6 000 man som under sex timmar besköt varandra från var sin sida
av Genevadsån.

En kula är deformerad, den har uppenbarligen träffat ett mål, säger
Stina Tegnhed.

Huruvida de andra har avlossats eller bara tappats bort i förvirringen
under slaget är oklart. Kulorna var tämligen utspridda, de hittades på
olika platser längs den undersökta sträckan.

Den tydligt hemmasmidda tärningen är ändå det roligaste fyndet,
tycker Stina Tegnhed.

Jag misstänker att den har en järnkärna, men det mesta är bly. Man
kan tänka sig att det var mycket väntan och att det spelades en hel
del i soldatlivet, säger hon.

Efter de inledande undersökningarna, som har utförts på nio olika
ställen längs den framtida vattenledningen, har Stina Tegnhed
rekommenderat grundligare undersökningar i Genevad och på en
plats nära Elestorpsvägen i Veinge.

Dock är det inte slagfynden från Genevad som främst har fått henne
att ta det beslutet, utan de boplatslämningar som tros vara från
järnålder eller möjligen bronsålder.

Men det här är också viktiga artefakter (föremål) från vår historia.
Slaget vid Genevad är ett lite bortglömt slag, säger hon.

Slaget kom inte att få någon stor betydelse för detta svensk-danska
krig. Men enskilda knektar drabbades förstås hårt. Danskarna hade
förlorat cirka 60 man, svenskarna ett 20-tal. Sammanlagt sårades
omkring 150 soldater.

Tärningen hade kastats. Men efteråt tågade arméerna var och en hem
till sitt.”

Bilden förställer den funna blykulan och bland annat den gamla
tärningen, lägg som sagt särskilt märke till den ”hemmastöpta”
blykulan som ligger tvåa från vänster och jämför med den blykula
som hittades under en utedag med elever från Värnamo för ett par
veckor sedan och håll med mig om att berättelsen om slaget vid
Spännebergen, då bergen för övrigt ska ha fått sitt namn, mellan
svenskar och danskar i november år 1520, då delar av den
hemvändande danska hären passerade våra trakter, helt plötsligt blir
något lite mer sannolik.

När den danske kungen Kristian II, eller som vi väljer att kalla
honom, Kristian Tyrann, var på hemväg från Stockholm med därtill
hörande blodbad i november 1520 och efter att ha gjort upp
räkningen med bröderna Ribbing i Jönköping tog han in för
övernattning i Nydala kloster.

Kungen och hans följe mottogs naturligtvis av munkarna som inte
kunde neka så betydande gäster och noterar följande i sina böcker,
”Mitt under pågående morgonmässa rusar danska knektar in och
griper samtliga munkar, inklusive abboten Arvid Håkansson.

Med bundna händer förs de ut på sjön Ruskens is där abboten och
elva munkar vräks ner i en vak. Abboten lyckas ta sig loss från sitt
rep och ta sig upp ur vaken, men tvingas av soldaterna ner i det
iskalla vattnet igen där de med sina lansar håller kvar honom under
ytan tills han slutar kämpar emot.

Uppgifter gör också gällande att en del av den hemvändande danska
hären söker natthärbärge i trakten av Hultsgärde, cirka 4 kilometer
öster om Skillingaryd.

Den gamla landsvägen låg för övrigt öster om Lagan och en
medeltida vägsträckning var från Mölna, öster om Vaggeryd, till
Bohult, på nordöstra delen av nuvarande Skillingaryds skjutfält, och
vidare söderut mot Hässlehultshöjden, en vägsträckning använd
redan av munkarna från Nydala i deras kontakter med underliggande
hemman i norra delen av Östbo.

Den svenske kungen Erik XIV beslöt sedermera år 1561 att ett
värdshus skulle ligga vid Hultsgärde och i 1599 års skattelängd
noteras att gästgivaren bor vid ”en stor landsväg”.

Det svenska gästgiveriet i kombination med skjutsstationer är av
tidigt ursprung. Redan år 1279 gav konung Magnus Ladulås
förordning om gästning genom sin Alsnöstadga. Riksens stormän
fordrade natthärbärge till och från herremötena, och de kungliga
sändebuden ställde samma krav för sina förrättningar genom de då
befintliga häradsbygderna.

Klostergårdarnas ”själahus” var föregångare till gästgiverierna, men
dessa tillhåll, ursprungligen för vandrande pilgrimer, blev även för
resande lagstadgade nämnda år, 1279, men var ett intrång i de
fridsamma katolska ”själarnas hus”.

Själastuga, själahus eller pilgrimsstuga var ett enkelt medeltida
härbärge avsett för resandes övernattningar i glest befolkade
områden, särskilt i de norrländska skogarna.

Byggnaden var grundat som själagåva, en donation till kyrkan för att
ge givaren salighet i sin själ, ofta vid pilgrimsleder. Man känner även
exempel på att själastugor inrättades på kyrkligt initiativ. Det skedde
genom att ett jordstycke överläts till en man som inte behövde skatta
för denna jord mot att han höll själastuga.

Hur länge Skillingaryd egentligen varit av militär betydelse är dock
inte så lätt att klara ut, men säkert är, att dess anor går långt tillbaka i
tiden. Exempelvis beställde hertig Christian av Danmark
natthärbärge i Skillingaryd redan år 1503 under striderna mot Sten
Sture den äldre.

Vissa källor förtäljer att även Sten Sture med följe tog in i
Skillingaryd detta år eller efter det att riksföreståndaren insjuknat hos
prästen Lars i Forsheda. Han lär till och med ha avlidit här, medan
andra uppgifter berättar att hans död skulle inträtt i Jönköping.

Skillingaryds historia sträcker sig med andra ord långt tillbaka i tiden
och ett av de första årtalen är år 1415 då riddaren Axel Pedersen till
Härlöv i Skåne erhöll sex kronogårdar i förläning av kung Erik av
Pommern.

En av dessa gårdar var då Skillingaryd som på den tiden skrevs
”Schöfflingerydh”. Kronans dåvarande innehavare av gården var
”Lasse i Skillingaryd” som väl sålunda är den förste mer kände
Skillingarydsbon.

Hur såg då det Småland ut som blir synligt i den historiska tidens
gryning, vi kan kostatera att skogen var tät och breda
lättframkomliga vägar saknades. Den som ville resa mellan två
platser var hänvisad till smala stigar som slingrade sig mellan träden.

Inga skrivna vägbeskrivningar eller vägmärken fanns utan den
resande fick orientera sig bäst han eller hon kunde med hjälp av
olika landmärken, exempelvis naturformationer och vadställen.

Lukter och ljud kunde berätta för resenären att han närmade sig
bebodda trakter. Ibland öppnade sig den täta skogen för att lämna
plats åt gårdar eller byar, omgivna av små åkrar och betesmark. Här
betade kor, får och getter som via inhägnade fägator tog sig mellan
fähus och utfodringsplatser.

Runt omkring människornas boningar fanns skogen ständigt
närvarande och den upplevdes som skrämmande med sina vilda djur
men samtidigt nödvändig för människornas uppehälle.

Att resa var besvärligt, till häst kunde man kanske färdas ett par mil
under ett dygn medan dagsmarscherna blev betydligt kortare om man
valde att förflytta sig till fots.

De vägar som fanns var ofta belägna på höjdryggar och längs åar och
vädret var viktigt för framkomligheten och ett kraftigt regn
förvandlade snart de smala vägarna och stigarna till lervälling.

Längs vägarna och vid de bebyggda områdena kunde den resande
dessutom ibland stöta på runstenar som berättade om människor som
vandrat i landskapet långt före honom.

Det är med denna kunskap i bakhuvudet som ”blykulefyndet” på
ljungheden på Skillingaryds skjutfält sätter min historiska fantasi i
rörelse.

Ska vi nu berätta myten, sagan, sägen eller till och med sanningen
om Spännebergen och dess namn så är det enligt följande, svenska
bondesoldater drabbade samman med en mindre styrka ur Kristians
II, KristianTyranns, danska armé på hemväg från Stockholms
blodbad i november år 1520.

Man sköt på varandra med ”hemmastöpta” blykulor liknande den på
bilden som hittades på ljungheden nyligen.

Då det gick dåligt för de svenske i början av slaget var dessa tvungna
att snabbt retirera upp i bergen och spänna om hanarna på sina
vapen, det vill säga ladda om, samt omgruppera för att sedan åter
rusa ner och då besegra de danske.

Att det då skulle finnas ett mer eller mindre stort antal blykulor kvar
i terrängen är väl då i och för sig inte så konstigt. Den tidens vapen
var inga större precisionsvapen och för det mesta missade man sitt
mål, men om man träffade blev förödelsen total.

Blykulan är stor som en rejäl stenkula, en sådan som var en stor del
av vårens rastaktiviteter under min småskoletid i mitten och slutet av
1960-talet.

Tänk om blykulan är ett minne från en kortare skärmytsling mellan
danska knektar ur Kristian tyranns här från Stockholms blodbad och
en grupp småländska bondesoldater i november år 1520, vilken
häftig upplevelse och vilket häftigt fynd!

Helt plötsligt kom 1500-talet riktigt nära och man kunde tydligt
känna historiens vingslag i handen när man höll blykulan.