Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Boglösasjön.
Boglösasjöns marker
Boglösasjöns marker, en naturkrönika i 17 bilder från området runt en
av de två största sjöarna på norra delen av Skillingaryds skjutfält.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i vintriga mars sista dagar
2013.
Snart är jag framme vid Boglösasjöns sydöstra strand, bara den just nu
frusna sankmarken med pors och skvattram kvar. Till sommaren
känner man den härliga doften av dessa växter på långt håll, så icke nu
naturligtvis.
Boglösasjöns lilla ”båthamn” med brygga ligger till höger på bilden
och till våren och sommaren är detta en fantastisk plats med en rik
biologisk mångfald.
Området hyser en rik trädflora med bland annat bilden sälg med sina
vackra sälgtickor samt asp. Dessa träd bär dessutom en rik flora med
såväl lavar, mossor och svampar. Här finns dessutom en rik fauna med
olika hackspettarter, såsom mindre hackspett, större hackspett,
spillkråka och ibland även tretåig hackspett.
Bilden visar tät franslevermossa, ”Ptilidium pulcherrimum”, som är en
bladlevermossa med stam och blad där bladen är djupt delade i 2-3
flikar med mycket smala tänder i kanterna, bladen ser därför fransiga
ut. Arten växer på levande eller döda träd och ibland även på sten.
Släktet ”Ptilidium” är i Sverige representerat av två arter, bildens tät
franslevermossa samt arten franslevermossa ”Ptilidium ciliare”.
Stora exemplar av näverlav växer rikligt bland annat på tallarna runt
Boglösasjön men även i den gamla naturskogen alldeles norr om sjön.
Näverlav, ”Platismatia glauca”, räknas till bladlavarna. Loberna är
tunna och starkt uppflikade med en grågrön ovansida och en
”näverfärgad” undersida. Ofta finns soredier längs kanten på loberna
vilket syns tydligt på min bild. Laven förekommer i hela landet och
växer ofta på näringsfattig bark och den klarar ett förhållandevis lågt
pH-värde.
Låt mig först få säga att fotografera med snö som bakgrund är näst
intill omöjligt, blända ner, blända ner igen och igen och plötsligt blir
objektet svart.
Nåväl, bilden visar i alla fall arten skvattram, ”Rhododendron
tomentosum”, som är vintergrön buske som kan bli upp till en och en
halv meter hög och som har en stark aromatisk doft. Visst syns det på
bladen att den är släkt med våra rhododendronbuskar i trädgårdarna.
Två arter av rododendron, fujirododendron, ”Rhododendron
brachycarpum”, och parkrododendron ”Rhododendron x
catawbiense”, har faktiskt påträffats förvildade i Sverige.
”Squatram-buskens lukt, hvilken strax om våren icke är obehaglig, blir
längre fram så stark att den kan orsaka hufvudvärk. Starkast kännes
den under varma sommardagar; hvar och en, som då botaniserat i
sådana kärr der busken växer, har säkerligen erfarit detta.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.
Bladvassens vinterståndare är enligt mitt tycke vackrare än
sommarens vippa. Bladvass växer för övrigt i mer eller mindre små
grupper runt hela Boglösasjöns sanka stränder. Vass är Nordens
största gräs och får ofta flera meter höga strån från den grova
krypande jordstammen.
Den gamla tallen rakt söder om sjön är som ett minne från Muddus
och jag stannar till varje gång jag går förbi och önskar den lycka till i
sitt stående tillstånd, för basen är numera verkligen anfrätt och dålig.
Den gamla furan hårt anfrätta stam är som ett konstverk, varje del har
en berättelse att visa, allt från svampars nedbrytning, insekters
angrepp till hackspettars födosök.
På den gamla torrakans stam växer i mitten till höger tunn flarnlav,
”Lecidea friesii”, någon till några meter upp och den puderlika laven
till vänster kan vara laven ärgnål, ”Chaenotheca furfuracea”, dock
utan sina typiska apothecier, det vill säga, ”knappnålarna”.
Naturens egna konstverk, veden på de döda träden uppvisar efter år av
nedbrytning mönster och färger som skulle göra vilken konstnär som
helst avundsjuk eller, varför inte, vara en inspirationskälla för
konstnärligt skapande. Veden har för övrigt en gång tillhört en
levande, växande ek, men glöm inte bort att även död ved lever.
Bilden visar en närbild på en liten vacker svart knappnålslav som
växer på tallved söder om sjön och eftersom knappnålslaven på bilden
saknar synlig lavbål kan den vara av arten kopparspik, ”Calicium
salicinum”, eller någon annan knappnålslav ur just släktet ”Calicium”.
Bilden visar en riklig förekomst av pinnlav, ”Cladonia floerkeana”, på
kraftigt murken ved tillsammans med en och annan kochenillav,
”Cladonia coccifera”.
Pinnlav, ”Cladonia floerkeana”, är en art i gruppen busklavar och den
har vanligen 10-20 millimeter höga uppstående utskott. Utskotten bär i
topparna vackert röda fruktkroppar. Arten, som växer på multnande
ved, som här, eller på hällmarker och stubbar, förekommer i södra och
mellersta Sverige.
Pinnlaven är lik blombägarlaven, ”Cladonia bellidiflora”, men denna
ska bara växa på marken och på sten.
Bildens naggbägarlav, ”Cladonia fimbriata”, växer rikligt på stenar
och block söder om Boglösasjön. Detta är en lavart som först beskrevs
av Carl von Linné på 1700-talet och fick sitt nu gällande namn av
Elias Fries på 1800-talet.
Svart kantlav, ”Tephromela atra” är en lavart som växer sparsamt på
sten framför allt söder om Boglösasjön. Laven beskrevs först av
William Hudson, och fick sitt nu gällande namn av Joseph Hafellner
och arten ingår i släktet ”Tephromela”, och familjen
”Mycoblastaceae”.
Avslutningsbilden, för denna gång, visar en vacker vägglav,
”Xanthoria parietina”, på en aspstam. Arten växer relativt riklig på
just aspstammar sydost om Boglösasjön.