Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ljungheden på
Skillingaryds skjutfält.

Branden på ljungheden

Branden på ljungheden, ibland ett kontrollerat måste, ibland ett hett
inferno, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder om branden och
naturvårdsbränningens inverkan på den biologiska mångfalden på en
ljunghed.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten och slutet av april
månad 2014.

Det är alldeles förkolnat på marken på Skillingaryds skjutfält när jag
en dag för en tid sedan kom cyklande genom Östra lägret.

Bra, en naturvårdsbränning, tänkte jag och blev nöjd över det som jag
fick se. Grundämnet kol, på latin carbo, så långt ögat kunde se.

Kol är ett grundämne med atomnummer 6 och som rent material
förekommer det i fem olika former, eller allotroper, som det också
kallas. Dessa är grafit, grafen, diamant, fullerener och amorft kol.

Livet som vi känner det är baserat på grundämnet kol och av detta skäl
kallas alla molekyler, där kol- och väteatomer ingår, för organiska
molekyler. Molekyler är för övrigt grupper av minst två atomer och
atomen är en mycket liten partikel som bygger upp allt.

Atomen är den minsta del av ett grundämne som har ämnets kemiska
egenskaper. En atom har utsträckningen, eller storleken om man så
vill, om cirka 0,1 nanometer som är detsamma som en ångström. En
nanometer är 10 upphöjt till minus 9 meter.

Enheten ångström är uppkallad efter den svenske fysikern Anders
Ångström, som introducerade den och använde den i sin forskning.

Anders Jonas Ångström, född 13 augusti år 1814 vid Lögdö bruk i
Medelpad, död 21 juni år 1874 i Uppsala. Han var en av grundarna till
spektroskopin, och enheten ångström är uppkallad efter honom.

Atomen består av en atomkärna, som bär nästan hela atommassan och
som har radien några fm, det vill säga, femtometer, som är tio upphöjt
till minus femton. Atomkärnan är sedan omgiven av elektroner och de
negativt laddade elektronerna binds till den positivt laddade
atomkärnan med elektrisk kraft och kan befinna sig enbart i vissa
bestämda banor, så kallade orbitaler eller energinivåer.

I bakgrunden ser man de norra delarna av Skillingaryds skjutfälts
Östra läger, A6-lägret, det vill säga, Kungliga Sjätte
Artilleriregementes läger från förrförra sekelskiftet.

En naturvårdsbränning är en planerad brand inom ett avgränsat
område och syftet är att gynna och behålla höga naturvärden.
Länsstyrelserna arbetar med naturvårdsbränningar i skyddad natur,
nationalparker, naturreservat och Natura 2000-områden som en av
flera viktiga skötselmetoder för att gynna och behålla höga
naturvärden. Även privata skogsägare och skogsbolag arbetar med
naturvårdsbränningar.

Tidigare var bränder ett naturligt inslag i de flesta skogar och en lång
rad arter är anpassade till brand. För 150 år sedan brann i genomsnitt
cirka 1 procent av skogsarealen i Sverige årligen. Idag brinner endast
cirka 0,016 procent av skogen vilket är en stor ekologisk förändring på
kort tid.

När branden uteblir eller om det brinner för sällan förändras skogarna
och flera arter som är beroende av brand, brända träd och gamla tallar
får svårt att överleva.

Många skogar bär fortfarande spår av bränder men de ekologiska
värdena försvinner snabbt när dessa skogar avverkas. Bränder släcks
idag effektivt på grund av säkerhetsrisker och skogens ekonomiska
värde.

I bakgrunden ser man de norra delarna av Skillingaryds skjutfälts
Östra läger, A6-lägret, det vill säga, Kungliga Sjätte
Artilleriregementes läger från förrförra sekelskiftet.

På min väg upp till de norra delarna av ljungheden på Skillingaryds
skjutfält fick jag stanna till ett ögonblick för i fjärran gick ett rådjur i
lugn och ro och betade i vägkanten.

Eftersom vinden låg emot mig, kall från norr och var ganska kraftig,
kände inte djuret min vittring, samtidigt som vinden lät ganska
kraftfullt i tallkronorna hördes jag inte heller, men detta blev
närgränsen denna gång, ögonblicket efter kameraklicket var rådjuret
borta

En speciell typ av betesmark är bildens ljunghed, den karaktäriseras
av ett artfattigt men särpräglat växtsamhälle. Förutom ljung växer här
smalbladiga gräs som fårsvingel, kruståtel och stagg samt örter som
kattfot, slåttergubbe och blodrot.

Ljunghedarna täcker idag bara en bråkdel av de stora landområden
som de förr förekom på. Under 1800-talet fanns bland annat
ljunghedar utmed stora delar av Västeuropas kuster.

Orsakerna till att ljungheden var så vanlig är bland annat att ljungen
har en enastående förmåga att klara eldhärjningar och att kolonisera
utarmad jord. Den mark som ljungen förr koloniserade hade nämligen
röjts från stenåldern och framåt och sedan svedjats och odlats.

Därefter användes marken som betesmark samtidigt som den
kontinuerligt svedjades. Ljungen är i princip den enda växten som
klarar att leva under dessa betingelser.

Eftersom ljunghedar har en stor benägenhet att växa igen och eftersom
skog dessutom har planterats över stora ljunghedsarealer, finns det
idag mycket lite kvar av denna vegetationstyp. Ljungheden måste
därför skötas aktivt för att kunna fortleva.

Historien bakom ljungheden på Skillingaryds skjutfält är dock en
annan där järnhantering, kolning och militär aktivitet såsom
stubbrytning och artilleriskjutning spelade en avgörande roll under
framför allt 1800-talet. Detta historiska faktum gör dock absolut inte
denna ljunghed mindre viktig!

Att det ibland brinner i naturen är naturligt och det ger en global
miljöpåverkan men utsläppen är naturliga. Kvistar, grenar, torr mossa
och annat brinner upp och vid förbränningen bildas en rad
förbränningsprodukter där de viktigaste gaserna är så kallade
växthusgaser som koldioxid, metan och olika kväveföreningar.

När branden har farit fram i naturen finns mycket näring i marken och
växtligheten börjar genast spira igen och den nya växtligheten kan
återigen börja binda kol.

Brandgynnade arter har anpassat sig till brandens ekologiska effekter
på olika sätt och unika specialiseringar är vanligt.

Tallens grova bark och den höga kronan skyddar trädet mot lågornas
framfart. Branden skapar glesa ljusa skogar där träd kan växa sig
grövre än i en tätvuxen skog. Lövträd får möjlighet att föryngra sig
när ny mark blottas.

Svedjenävans frön kan ligga i så kallad ”dvala”, eller vila, i många år
och börjar gro först när temperaturen når plus 40-50 grader och fröet
klarar temperaturer på uppemot plus 100 grader.

Skalbaggen grov tallkapuschongbagge utvecklas under barken på
brandskadade tallar och granar. Större svartbagge utvecklas även den
under barken, men på solexponerad död björk. Den sotsvarta
praktbaggen känner av värmestrålning på långt håll genom IR-
känsliga sinnesorgan som sitter på magen och kommer antagligen
flygande till brandområden för att para sig. Rökdansflugan känner
”lukten” av brandrök på flera mils avstånd genom sina antenner.

Många arter är beroende av branden som störning, brandens värme
eller bränd ved för sin överlevnad. Skogsbranden är till exempel en
storskalig ”störning” som gynnar många djur, svampar och växter.

Strukturen i exempelvis skogen förändras och denna blir mer öppen,
ljus och varm. Skogsbrand skapar mycket döda träd, vilket det i
dagens skogar råder stor brist på.

Ungefär 1000 arter i Sverige riskerar att försvinna på grund av att det
finns alldeles för lite liggande och stående döda träd och cirka 100
arter av insekter och svampar är beroende av brand för sin överlevnad.

Branden på en ljunghed föryngrar ljungen som åter spirar och blir
grön och tät.

Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga
marker med lågt näringsinnehåll. I äldre tid användes ljunghedarna
som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna
skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna
skulle ge näring åt den magra marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den
förutsättning som skapade vegetationstypen. Förr var ljungheden ett
typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte
många hävdade ljunghedar kvar.

Ljung var förr ett viktigt bränsle i skoglösa trakter, rötterna användes
för framställning av korgar, och den var också användbar till färgning.
Ljunghedarna utnyttjades också som sagt till betesmarker, och då
ljung producerar mycket nektar uppskattades den av biodlare.

”På många ställen, i synnerhet hwar den wäxer hög, har den fattige
intet annat bränsle, och så besfwärlig den är under Kokgrytan och i
Kakelugnen, så god är den til bakning, när man warsamt umgås med
eldningen. Många orter hafwa intet annat bete för sina Kreatur än den
späda Ljungen, hwarföre man ock på sådane ställen afbränner wissa
stycken Ljungfält…

…Omtänksamme hushållare hemföra äfwen mycken Ljung, när de
icke hafwa öfwerflöd på Halm, at nyttja til strö under Oxar, Kor, och
Får, för at derigenom öka gödselhögen…

…Fattigt folk brukar den ock i stället för Sänghalm, hwartil den äfwen
är bättre, allenast man ej nyttjar den för grof; den är mera spänstig,
och drager icke möss i sängarne…

…Bien finna en ömnig föda på de blomstrande Ljungfälten, och på en
del ställen, där man med alfwar sköter Biafweln, förer man hela
Biläger ut på Ljunghedarne, den tiden de blomma; men Honungen blir
deraf mörk.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.