Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Bröttjestad.

Bröttjestad lund och Bröttjestad hög

Bröttjestad lund och Bröttjestad hög, en natur- och kulturkrönika i 18
bilder men också en tidsresa under mer än tusen år vilket motsvarar
mellan 30-40 generationer av våra förfäder.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i början av mars året 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara.

Ett av de vackraste områden som jag känner i mitt närområde kallas
för Finnvedens folkland och ligger söder om Bredaryd och Forsheda,
sydväst om Värnamo.

Vid Bröttjestads by, några mil söder om Bredaryd, på ett gärde
bredvid vägen mot Ås, finns ett ställe, där våra förfäders gravar
bevarats i helig vördnad, nämligen en helig lund, vanligen kallad
Bröttjestads Lund.

Denna lund var förr mycket större än i dag och intog på det kala
bygärdet en rymd av 130 alnars längd och 60 alnars bredd.

Inom detta område räknades förr 32 större och mindre gravkullar samt
18 bautastenar och i nordvästra hörnet, inne bland griftkullarna, låg
förr en cirkelbana bestående av 7 stenar.

”Mellan gravkullarna växer träd, dem ingen vågar röra”.

Här finner man en rik biologisk mångfald med en rik kulturmiljö med
fornlämningar och hela området är av riksintresse för
kulturmiljövården. Bröttjestad lund är fornlämning RAÄ-nr
Bröttjestad 30:1 – ett gravfält från järnåldern med gravhögar och resta
stenar.

Bilden visar Bröttjestad lund som är fornlämning RAÄ-nr Bröttjestad
30:1, ett gravfält från järnåldern med gravhögar och resta stenar, totalt
bestående av cirka 40 fornlämningar.

Gravfältet har tidigare varit vanvårdat och i de flesta högarna har
potatisgropar funnits men dessa är numera igenfyllda.

Området är bevuxet med, idag, ett antal ståtliga ekar och vårdas idag
av Bredaryds Hembygdsförening som också lagat gravhögarna och
besått dem med gräs.

Det vikingatidiga gravfältet i Bröttjestad lund har blivit väldigt illa
åtgånget under de senaste seklen.

Under vikingatiden, för drygt tusen år sedan, fanns en rik
stormansgård någonstans i närheten och dess mest framstående
innevånare lades i tur och ordning att vila under en gravhög eller rest
sten i en helig eklund, som denna. Namnet Bröttjestad kan ha använts
redan på den tiden.

I århundraden vilade de döda i frid och ortsbefolkningen hade blivit
kristen, men mindes ändå gravlundens speciella status och lät den var
ifred.

Det mest dramatiska som hände under lång tid var att en eller annan
rest sten föll omkull.

I början av 1800-talet var det dock slut med friden i lunden. Då högg
ortsbefolkningen ned ekarna och grävde potatiskällare i högarna.
Gravplundring blev vanligt och sågs både som nöje och inkomstkälla.

Mot slutet av seklet undersöktes två dittills oskadda högar varvid man
fann resterna av likbål med kol, brända benfragment, ett knivbryne
och en flintbit från ett elddon.

I anslutning till gravfältet finns denna informationstavla som på ett
lärorikt sätt låter besökaren ta del av den tid som för längesedan flytt
men som samtidigt var alldeles nyss.

Gravfältet restaurerades år 1951 av hembygdsföreningen och
potatiskällarna och plundringsgroparna fylldes igen och de stenar som
fanns kvar restes.

Förmodligen finns det idag, tyvärr, inte en enda oskadd gravhög kvar i
Bröttjestad lund.

Fornlämningar är för övrigt skyddade enligt lag.

De sorgliga resterna av en mycket stor gravhög finns 100 meter norr
om Bröttjestad lund och den kallas Menträdshögen eftersom
ortsbefolkningen brukade resa sitt ”menträd”, det vill säga, sin
majstång, på den.

I slutet av 1800-talet schaktades ungefär en tredjedal av Bröttjestad
hög bort och användes som vägbeläggning. Ytan där dagens busskur
står täcktes ursprungligen av den då väldiga högen.

Bröttjestad hög är fornlämning Bröttjestad 31:1, en, som redan
nämnts, skadad gravhög som antagligen är från järnåldern och som
även använts för midsommarstångsresning.

Bröttjestads hög eller Menträdshögen har en höjd av 175 centimeter,
en höjd som blev reviderad år 1983 och där förra gången den
reviderades var år 1953.

År 1873 användes, citat: ”1/3 af högen till broningsämne för Joh.
Perssons usla byväg”. Broning är ett äldre samt mindre brukligt
uttryck för att bygga bro, eller förbättra väg eller dylikt.

Bilden visar utsikten från toppen av Bröttjestads hög ned emot
Bröttjestads lund i söder.

Det finns i Riksantikvariets register en märklig och ej förklarad
notering angående Bröttjestads hög, citat:

”Ransakningarna 1667-1690”, måhända användes högen vid
häxprocesserna under slutet av 1600-talet.”

Bilden, som också denna är tagen från toppen av Bröttjestads hög och
rakt söderut, visar att det ligger ett antal stenar nedom högen, om
dessa är tillhörande den tusenåriga högen vet jag dock inte.

Denna fantastiska söndageftermiddag trumpetade de första tranorna
mot en klarblå himmel och jag önskade dem välkomna tillbaka.

Tranan heter på latin, ”Grus grus”, vilket skulle vara ett namn som är
ljudhärmande.

Tranan har sedan urminnes tider varit ett uppmärksammat vårtecken
och redan under antiken sa man att tranans trumpetande på våren var
signalen till jordbrukarna att börja plöja sina åkrar.

På Öland kallades tranan för ”marknadsfågeln” för hon flyttade alltid
förbi mot söder vid tiden för frömarknaden omkring den 15
september.

Även ormvråken kommer tillbaka till oss här i inlandet, och även den
är välkommen tillbaka med sitt jamande läte, dock till förväxling likt
nötskrikans jamande läte.

Namnet ormvråk används första gången år 1786 men är säkert äldre.
Redan år 1611 nämns den i formen ormkråka.

Förleden ”Orm-” syftar på artens rykte som ormjägare och ordet
”vråk” kommer av det germanska ordet ”wrekan” som betyder
förfölja.

Artens rykte som ormjägare är mycket överdrivet och sorkar samt
möss är ett betydligt vanligare födoval för den gode ormvråken, vilket
det danska namnet musvåge och det norska namnet musvåk tydligt
visar.

Arten ormvråk har på svenska även kallats för kvidfågeln, musvråk
och vanlig vråk.

På återseende!