Med anspelning på Svalan i Värnamo debatterar Charlotta Dahlbäck frågor kring lviets slutskede.

”Din kassakista är din gud men så en afton får du bud. Och alla din slantar små, vad hjälper de dig då? Du kan ingenting ta med dig dit du går”, sjöng Cornelis Vreeswijk.

Någonstans tar livet slut och döden tar vid, livets slutskede. Vem ska bestämma när det är en lämplig tidpunkt och hur länge det får ta, marknaden, personalen eller naturens gång?

Den 1 november var det i Skillingaryds Nu en insändare från en ung MUF-ordförande som påtalade att Vaggeryds underskott inom äldreomsorgen skulle lösa sig med privatiseringar.

Kvällen innan hade Uppdrag granskning ett reportage om det privata företaget Carema, där effektiviseringar och insynsskyddet hade skapat en verksamhet med så stora brister att man inte hade önskat sin värsta fiende ett sådant slut.

I Värnamo vill den styrande högern flytta vården i livets slutskede för cancerpatienter till ett äldreboende, allt i effektivitetens namn.

Livet, döden och dess kroppsliga funktioner är inte kopplade till en stämpelklocka och därför går det inte att effektivisera in absurdum, likt industrins tidstudieplan.

Vad blir det härnäst? Att man bara får födas på vardagar under kontorstid, det är billigast då, och så kan varje barnmorska höja sin egen effektiviseringsgrad.

Det finns redan i dag reglerat hur lång eller kort tid som du får vara sjuk i olika diagnoser, att du sedan avviker från normen eller inte får lämplig vård inom utsatt tid blir ditt problem.

Det största problemet i dag är inte vem som sköter vården av våra gamla utan bristen på respekt för såväl livet som döden hos dem som tar de ekonomiska besluten och därmed fördelar resurserna. Det handlar om prioriteringar med skygglappar, att omsorgsfullt vårda och ibland lindra smärta och ångest kräver tid och tid kräver tillräckligt med personal.

Så hur vill du bli bemött när livets slutskede kommer till dig?

Charlotta Dahlbäck (S) Värnamo