Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på murklor.

Den sällsynta sotmurklan, ”Helvella atra”
samt släktingen den vita hattmurklan,
”Helvella crispa”

Den sällsynta sotmurklan, ”Helvella atra” samt släktingen den vita
hattmurklan, ”Helvella crispa”, en krönika i 3 bilder om att inte behöva
gå över ån efter vatten, rariteterna och matsvamparna växer ibland
alldeles ”nästgårds” bara man har ”ögonen med sig”.

Text Dan Damberg, Skillingaryd, foto Hans Boberg, Vaggeryd i juli
2011.

Bildens rara sotmurkla, ”Helvella atra”, eller ”Helvella nigricans” som
den också har kallats, är funnen i Smedsbo, Vaggeryds kommun nu i
sommar av Hans Boberg.

Sotmurklan har som bilden visar en sadelformad hatt och foten är hårig
samt har vid basen ibland en eller två otydliga, korta fåror. Svampen
växer på rik mulljord från sommaren till sena hösten och är sällsynt!

Sotmurklan tillhör hattmurklorna samt tillhör släktet ”Helvella”, och
dessa hattmurklor är mindre kända släktingar till den mer välkända
stenmurklan. Hattmurklorna är lätta att känna igen och till skillnad från
de flesta andra skålsvampar kan arterna bestämmas nästan uteslutande
på deras makroskopiska utseende, det vill säga, utan att använda
mikroskop.

Hattmurklor tillhör som sagt ordningen skålsvampar ”Pezizales” och
de flesta skålsvampar är skål- eller skivformade och utan fot, men hos
hattmurklorna är skålen ofta utvikt, sadelformad och sitter på en fot så
att den liknar en traditionell svamphatt.

I Norden finns det 38 kända arter av hattmurklor, men bara 23 arter är
rapporterade från Sverige.

Den vita hattmurklan, ”Helvella crispa”, är en tvåstjärnig matsvamp
och räknas som god. Foten är vit, fint hårig, ganska tjock, smalare
upptill och kamrad, veckad på insidan. Den är fårad och har
längsgående, skarpa ribbor. Köttet är vitt, tunt och skört medan doften
och smaken är mild och frisk, smaken likaså.

Vit hattmurkla växer oftast bland gräs på gårdar, parker och lövskogar.
Växtperioden är från sensommaren till hösten och arten är mindre
allmän i södra och mellersta Sverige.

Vit hattmurkla har inga förväxlingsarter hos oss och är som sagt en
god matsvamp och ibland finns den dessutom så rikligt på samma
plats, att den räcker till mat i flera omgångar. Den skall dock inte ätas
rå, utan skall tillagas då den innehåller ”helvellasyra”.

Helvellasyra var det äldre namnet på det som troddes vara giftämnet
hos den, i rått tillstånd, dödligt giftiga stenmurklan.

Ämnet ”helvellasyra” har dock visat sig bestå av flera organiska samt
ofarliga syror. Det verkliga giftämnet hos stenmurklan, gyromitrin,
isolerades först så sent som år 1967.

Skrivet av Dan Damberg