Vår naturkrönikör har tittat närmare på en drakblomma.

Drakblomma

Drakblomma, en naturkrönika i 9 bilder om ett bedövande vackert
landskap och länets kanske ovanligaste blomma.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd samt foto även Leif Johansson, Köpstad,
Vrigstad, i juli månads sista dagar anno 2010.

Öster om Vrigstad på ömse sidor om Vrigstadsån ligger de båda byarna
Köpstad och Biskopsbo. Intill vägen mellan Vrigstad och Sävsjö finns låga
välhävdade sandkullar med fornminnen och rik flora som betas. Här finns
även två mindre slåtterängar. Ån har genom meandring skurit ut
strandbrinkar i sandavlagringarna. Här finns botaniskt rika torrängar och,
utefter ån även fuktängar. Området är i sin helhet mycket artrikt med
växter som backsippa, ängshavre, solvända, brudbröd och slåttergubbe.
Även mer sällsynta arter som spenört och drakblomma förekommer –
drakblomman har här sin enda kända lokal i Jönköpings län.

Huvuddelen av de friska betesmarkerna kan föras till denna typ. Arter
som är vanliga är bland annat jungfrulin, prästkrage, slåttergubbe,
darrgräs och knägräs. Trädskiktet är i huvudsak glest och domineras av
björk, men har även inslag av ek, rönn och asp. Även de betade
torrängarna, med brudbröd, ängshavre, backsippa, solvända,
axveronika och drakblomma har förts till denna naturtyp, eftersom de
förekommer spridda, och täcker små arealer. Artsammansättningen i
dem stämmer annars bättre med naturtypen kalkgräsmark.

Dessa oerhört vackra och biologiskt rika marker är naturligtvis klassade
som Natura 2000-områden. På sikt skall det enligt målsättningen
förekomma minst 50 blommande plantor av drakblomma Artdatabanken
årligen. När detta mål uppnåtts på en plats skall insådd av arten provas
på minst ytterligare två lämpliga platser inom området.

Här bland solvända och backsippa står den vackert blå rariteten
drakblomma, ”Dracocephalum ruyschiana”, som är mycket sällsynt och
förekommer bara i ett fåtal landskap i södra Sverige. Den växer i
stäppartade torrängar och den första fynduppgiften är från Alingsås,
Västergötland och publicerades av Carl von Linné år 1745.

Artnamnet ”ruyschiana” hedrar den holländske botanisten Frederick
Ruysch, 1638-1731. Det svenska namnet drakblomma syftar på det
vetenskapliga namnet på släktet drakblommor, ”Dracocephalum”, som
betyder just drakhuvud.

Den lilla drakblomman är väl skyddad genom ett stängsel och i boken
”Gammalsverige” från 1965 skriver Carl Fries följande om bland annat
drakblomman,

”Sydöstra Falbygden, nedanför Ålleberg, har sin karaktär av en mängd
åsryggar, som med sin torra, kalkrika grusmark har bildat en
utomordentligt god växtplats för resterna av stäpptidens flora. Dit hör
sådana ädlingar som drakblomman, färgmadran, fältvädden och –
förnämast av alla – fjädergräset, Stipa pennata.”

Tillåt mig att nu få tillägga till Carl Fries text ovan att, ”även i Jönköpings
län i trakten av Vrigstad, utmed den vackra Vrigstadsån, finns numera
ädlingen drakblomman”.

Enligt Artdatabanken finns de flesta växtplatserna för drakblomman i
Västergötland med cirka 70-lokaler, i övrigt finns enstaka lokaler på
Gotland och Öland samt i Östergötland och hos oss i Småland.
Drakblomman växer mest på krönet eller på sydsidan av backar,
grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän eller grus men den
förekommer även sällsynt i klippterräng och på hällmark.

I det artfaktablad som tagits fram för drakblomman står det följande; som
de flesta arterna i den kransblommiga familjen har drakblomman
fyrkantiga stjälkar med korsvis motsatta blad. Blommorna är tvåläppiga
och sitter i kransar i stjälktoppen. Stjälkarna, som kan bli över en halv
meter men normalt är omkring 30 centimeter, kommer från en grenad
jordstam som långsamt tillväxer och därför kan bilda stora tuvor.
Drakblomman med sina smala linjära blad liknar vegetativt vitmåra, som
har fyra blad i kransar. Eftersom vitmåra ofta växer tillsammans med
drakblomman kan denna vara svår att få ögonen på, utom när den
blommar, då de ganska stora blå blommorna lyser på långt håll.
Blomställningen är axlik med normalt 3–6 kransar med 6–10 blommor i
varje krans. Drakblomman blommar normalt i slutet av juni och
blomningen varar cirka tre veckor.

Drakblomma har i Sverige, som redan nämnts, de flesta lokalerna i södra
Falbygden och i norra Ätradalen i Västergötland men år 1996 påträffades
även arten på Kinnekulle. I Västergötland fanns det omkring 50 aktuella
lokaler 2003, fyra lokaler finns i Östergötland medan det i Småland och
på Öland samt på Gotland numera finns endast en förekomst i respektive
landskap. Tidigare har den dock haft flera lokaler i centrala Småland och i
östra Östergötland men dessa är numera borta. Den har även funnits i
Västmanland fram till omkring år 1900. Arten tycks dock vara tämligen
stabil på de lokaler som hävdas extensivt genom bete eller slåtter och
den hade ett bra år på lokalen i Vrigstad 2010 där den även sprider sig
och har god frösättning. Den uppträder även stabilt på vissa lokaler som
är betesfredade eller ohävdade, till exempel i klippterräng och
erosionsbranter medan den på hårt betade lokaler riskerar försvinna. I
Norge finns den på flera lokaler från Oslotrakten uppemot
Gudbrandsdalen och den totala utbredningen är centrala och östra
Europa och västra samt centrala Sibirien. Den är även sällsynt i Europa,
exklusive Ryssland.

Här ser vi en mycket vacker bild på drakblomman tillsammans med den
vackert gula solvändan.  I Sverige växer drakblomman mest på krönet
eller på sydsidan av backar, grusåsar och åkerholmar med kalkrik morän
eller grus, precis som utmed Vrigstadsån i Vrigstad. I Östergötland finns
den i öppen klippterräng med basiskt vittringsgrus och på Gotland på
hällmark delvis under mindre enar. Den är ljuskrävande och förekommer
i en mycket artrik torrängsvegetation som ibland benämns ”stäppäng”
och drakblomman har som följeväxter bland annat trollsmultron,
praktbrunört, kungsmynta, färgmåra, smalbladig lungört, blodnäva och
backruta.

De flesta arter i ”stäppängen” är missgynnade av hårt bete och
förekommer därför mest på backar och åkerholmar som ligger i samma
hägnad som åkern. Under århundraden har dessa backar hävdats med
sen slåtter eller med sent bete endast då åkern varit trädad eller burit
vall. Örtrik ”stäppvegetation” med drakblomma förekommer också i
ohävdad, kalkrik klippterräng med mycket tunt jordtäcke, vilket
motverkar uppväxt av buskar och träd och igenmyllning av förna.
Etablering av nya plantor sker mest framgångsrikt i öppen blottad jord,
vilket t.ex bete, krattning och naturlig erosion skapar. Bilden visar
drakblommans frön och bilden är tagen i slutet av juli 2010.

Drakblomman hotas främst genom för hårt eller för tidigt bete men i
Småland och på Öland är det låga individantalet också ett stort hot. Ett
annat påtagligt hot mot drakblomman är ohävd som medför igenväxning
med buskar och träd samt utebliven markstörning i de tillväxande
förnalagren. Ytterligare hot är bortgrävning av åkerholmar, uppläggning
av sten och skräp, oavsiktlig gödselspridning, exploatering som till
exempel husbehovstäkter av grus samt vägomläggningar.

Den viktigaste åtgärden är att betestryck och betesperiod anpassas till
drakblomman på dess lokaler, på vissa lokaler kanske det ska vara
betesfred vissa år. Ohävdade lokaler som hotas av igenväxning och
igenmyllning bör markstöras genom exempelvis extensivt sent bete,
bränning, fagning och slåtter. Ett åtgärdsprogram för drakblomma ska
upprättas och det kommer att ge förslag på fler lämpliga åtgärder. Arten
övervakas av floraväktare och är naturligtvis fridlyst! Bilden visar rikliga
mängder med drakblommans frön.

Angående fagning av ängen; då fagningsblomman, vitsippan, står i knopp
är det enligt traditionen dags att faga ängen. Ordet faga kommer av ett
fornnordiskt ord som betyder ”feja, göra fint”. Det innebär att man räfsar
ihop gamla löv, pinnar och fjolårsgräs, med andra ord ”faget”, därefter
bränns detta eller på annat sätt förs bort från ängen. Allt för att de
spirande örterna och gräsen ska kunna nyttja vårsolens strålar och skjuta
fart.

Skrivet av Dan Damberg