Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält, Gamla Åminne och Slättösands naturreservat.

Favorit i repris

Favorit i repris, en naturkrönika i 42 bilder från ännu en fantastisk och
intressant svampexkursion med Södra Vätterbygdens Mykologiska
förening i trakterna av Skillingaryds skjutfält, Gamla Åminne och
Slättösands naturreservat.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i början av september 2012.

Bilderna är klickbara.

Skillingaryds skjutfält bjuder på många naturupplevelser hela året om,
inte minst under hösten då svamparna håller hov med såväl matsvamp
som rara eller giftiga svampar, de senare som bara får avnjutas med
ögat.

Vetenskapen om svamparna kallas för mykologi och intresse för
svampar fanns redan tidigt. Både greker och romare använde svampar
till föda och medicin. Men svamparna var också ända in på 1800-talet
ständigt föremål för vidskepelse genom sina till synes nyckfulla och
plötsliga uppträdanden.

Man visste inget om svamparnas natur utan antog vanligtvis att de
uppkom genom så kallad uralstring. Uralstring kallas även för
”generatio æquivoca” eller ”generatio spontanea”, och är en fram till
för några hundra år sedan spridd uppfattning om att vissa djur och
andra organismer skulle uppstå ur död materia, abiogenes, som till
exempel jord och vatten, exempelvis att fluglarver uppstår ur
ruttnande kött.

Först efter medeltidens slut började svamparna på allvar att
uppmärksammas i litteraturen, och det skulle dröja ända fram till
1700-talet innan en vetenskaplig mykologi etablerades.

Den första moderna mykologen var italienaren Pier Antonio Micheli
som levde mellan åren 1679–1737. Han utgav år 1727 verket ”Nova
plantarum genera” där han beskrev bland annat 900 arter svamp.

Den tidens alla kända svampar sammanfattades år 1801 av den i
Tyskland och Frankrike verksamme Christiaan Hendrick Persoon i
”Synopsis methodica fungorum” och senare även av vår egen Elias
Fries i verket ”Systema mycologicum” och ”Elenchus fungorum”

Den förste som efter vår Carl von Linné behandlade de svenska
svamparna mer utförligt var Olof Swartz, 1760–1818, som i början av
1800-talet skrev en serie artiklar i ämnet. Men den svenska
mykologins ojämförliga största förgrundsgestalt var Elias Fries, en av
Sveriges mest kända vetenskapsmän internationellt sett och
fortfarande ständigt aktuell.

Mångkransad spindelskivling, ”Cortinarius triumphans”, vacker och
ätlig men prova inte för det finns många spindelskivlingar som är både
snarlika och giftiga.

Pepparriska, ”Lactarius rufus”, till vänster och Ockragul grynskivling,
”Cystoderma amianthinum”, till höger.

Eldspindelskivling, “Cortinarius limonius”, lyser vackert upp blåbärs-
och lingonriset där den står i den mossiga och fuktiga barrskogen
väster om Hässlehultsgölen på Skillingaryds skjutfält. Svampen bör i
brist på aktuell kunskap betraktas som giftig.

Nyss framkomna till Åminne bokskog sydväst om Värnamo. En del
av exkursionsdeltagarna intager sin medhavda lunch vid stranden av
den vackra Bestorpasjön.

En liten rävriska, ”Lactarius fulvissimus”, på en stor rävriska. Naturen
upphör aldrig att förvåna och imponera.

Ekriska, förr lusriska, ”Lactarius quietus”, är en art i
basidiesvampsordningen ”Russulales”. Den har en 3–10 centimeter
bred hatt, vars mitt så småningom blir nedtryckt. Hatten är rödbrun
med svag glans och har vanligen mörkare fläckar i koncentriska
ringar. Det kompakta köttet har gulvit saft och smakar milt men med
bitter eftersmak.

Ekriskan är oätlig och har en obehaglig lukt som påminner om
vägglöss eller bärfisar, därav det gamla namnet lusriska. Svampen,
som växer nära ek i skogs- och hagmarker, är tämligen allmän i södra
och mellersta Sverige och påträffas under sommaren och hösten.

Som en vacker pärla växer det bandade galläpplet på ett ekblad. Det är
en gallstekel som lägger ägg på ett ekblad och trädet reagerar med att
bygga ett äppelliknande hus runt ägget. Ägget utvecklas till en larv
och larven förpuppas under hösten och stekeln kläcks i oktober, men
stannar kvar i sitt hus fram till december-februari, då den kryper ut.

Gallbildningen som namnats bandat galläpple kan användas vid
framställning av bläck och orsakas av en gallstekel som på latin heter
”Cynips longiventris” och som saknar svenskt namn.

Kamferriska, ”Lactarius camphoratus”, som förr hette curryriska tack
vare sin starka doft av curry.

Kamfer är annars ett vitt, transparent, vaxartat, kristallint och fast
ämne med mycket säregen lukt. Kamfer används ofta i olika typer av
eteriska oljor och finns i bland annat tigerbalsam och bordtennisbollar.
I bordtennisbollar gör oljan att plasten inte spricker.

Kamfer utvinns ur en olja som finns i trädet japankamfer,
”Cinnamomum camphora”, och som i kontakt med luft bildar
kristaller med säregen lukt och först brännande, sedan kylande smak.

Kamferolja är en stor asiatisk produkt och Carl von Linné hade med
oljan i ”Pharmacopaea Holmiensis” cirka 1740 och doften blev
oerhört populär i parfymer i mitten av 1800-talet.

Marsipankremla, ”Russula grata” hette förr Bittermandelkremla, och
luktar verkligen marsipan eller bittermandel.

Mandelriska, ”Lactarius volemus”, är en smakrik matsvamp som inte
lämnar någon oberörd. Den luktar karaktäristiskt, som av skaldjur,
speciellt som äldre.

Mandelriskan är fast och kompakt i konsistensen och behöver därför
en något längre tillagningstid än de flesta andra matsvampar. Svampen
växer i rikare löv- och barrskogar i södra och mellersta Sverige, helst
med ek eller gran.

Rutsoppen med sin typiskt uppspruckna hatthud, på latin heter den
”Boletus chrysenteron”.

En vacker och välfylld svampkorg trots att vår exkursion bara börjat.
Även lite lingon från Skillingaryds skjutfält har kommit med och
undra på det så rikligt förekommande som lingonen var i år.

Finluden stensopp, ibland kallad Sommarkarljohan, ”Boletus
reticulatus” på latin, är en sopp som oftast växer under ek och bok på
somrarna, precis som här. Den är en god matsvamp men unga
exemplar kan eventuellt förväxlas med gallsopp.

Ytterligare en välfylld svampkorg vid Bestorpasjöns strand denna
vackra septemberlördag 2012.

Stinksvamp eller liksvamp, ”Phallus impudicus”, är en svampart i
familjen buksvampar. Den växer på multnande material från löv- och
barrträd. Häxägget på bilden är förstadiet till stinksvampen och under
detta ligger en platticka, ”Ganoderma applanatum”.

Stinksvampens fruktkroppar, på bilden, kallas ibland för häxägg och
kommer upp i augusti och det slemlager som täcker den utvuxna
svampen innehåller svampens sporer. Den särpräglade lukt, svampen
utsöndrar lockar till sig flugor som äter as. Flugorna äter av slemlagret
och sprider därigenom sporerna.

Här har vi delat ett häxägg och man kan ana hur den utvuxna svampen
kommer att se ut.

Den vackra blodsoppen, ”Boletus erythropus”, en mörkt gråbrun,
rödbrun eller nästan svartbrun sopp med en rätt kraftig klubbformad
fot. Den växer i lövskog, särskilt under ek och bok, ganska allmän i
södra Sverige. Den är en god matsvamp men lämpar sig inte för
torkning.

Blodsoppen är för övrigt Hallands landskapssvamp.

En luden vitriska, ”Lactarius vellereus”, som förr kallades för
ettervitriska, eller slät vitriska, ”Lactarius piperatus”, i detta fall var
svampexperterna lite oense.

Här är i alla fall en typisk slät vitriska, ”Lactarius piperatus”, med sina
mycket täta och beigegula skivor.

Ännu en bild på den släta vitriskan från föregående bild. Både den
släta vitriskan och den ludna vitriskan bör undvikas som matsvamp då
det är svårt att bli av med den mycket skarpa smaken.

Trattkantareller eller som många också säger höstkantareller har ett
mycket gott år i år, man kan plocka ”säckavis”. På latin heter
trattkantarellen ”Cantharellus tubaeformis”.

Kruskantarell, ”Pseudocraterellus undulatus”, även kallad krusig
trumpetsvamp, är en mycket ovanlig svamp. Helst ska man bara se
och njuta av denna raritet. Detta var första gången jag fick stifta
bekantskap med denna svamp.

Kruskantarellen är som sagt en sällsynt svamp som växer på mullrik
jord, ofta med träd som ek och hassel. Fruktkropparna uppträder under
hösten och bildar täta gyttringar.

Svampen har en mild smak och är ätlig, men då den är så sällsynt
brukar den inte plockas.

Kännetecknande för kruskantarellen är en tunn, trattlik hatt med grå
till gråbrun ovansida och en något rynkig grå till grågul undersida,
dess kant är krusig, därav namnet. Foten har en grå till gråbrun färg
och blir vanligtvis mellan 3 till 6 centimeter hög.

Vitgul flugsvamp, ”Amanita citrina”, är en art i familjen
”Amanitaceae” och släktet flugsvampar. I äldre svamplitteratur
räknades den ofta till samma art som lömsk flugsvamp, ”Amanita
phalloides” som för övrigt behandlas på de två nästföljande bilderna.
Svampen växer på marken i sur jord i löv- och barrskogar i Europa
och Nordamerika.

Foten har såväl ring som strumpa och är uppsvälld vid basen. Ringen
är oftast hängande och är vit till ljusgul. Hatten är oftast ljust gul men
kan även vara vit eller åt det gulgröna hållet. Skivorna sitter tätt och är
vita till ljusgula.

Arten har till stor del samma växtområde som lömsk flugsvamp och
förväxlas ofta med den. Den vitgula flugsvampen känns dock igen på
sin säregna doft, som brukar jämföras med en potatiskällare eller rå
potatis. Den bildar mykorrhiza med flera olika trädarter, men fungerar
bäst ihop med bok som här i Åminne bokskog.

Vitgul flugsvamp är inte dödligt giftig som till exempel vit eller lömsk
flugsvamp men smaken är obehaglig.

Lömsk flugsvamp, ”Amanita phalloides”, är en mycket giftig svamp i
släktet flugsvampar. Den har en grönaktig hatt med vita skivor och vitt
sporpulver. Foten är grönflammig med ring och kraftig bladslida, som
dock delvis kan regna bort. Svampen växer företrädesvis under ekar
och nötbärande träd, men även under vissa barrträd. Fruktkropparna
växer normalt fram under höst eller tidig vinter.

Arten förekommer huvudsakligen och ursprungligen i Europa, men
numera även i Nordamerika, sydöstra Australien, Sydamerika, Asien
och Afrika. I Sverige finns den i de södra delarna av landet, där den
återfinns i lövskog.

Bilden visar ett litet exemplar.

Det huvudsakliga giftet i den lömska flugsvampen är amanitin, och
arten anses vara en av världens giftigaste svampar. Även små mängder
är farliga att förtära och giftet angriper främst njurar och lever och kan
leda till döden om vård inte kan sättas in snabbt.

Bilden visar ett utvuxet, något uttorkat exemplar.

Hjortticka, ibland svartticka, ”Datronia mollis, är en art i
basidiesvampsordningen ”Polyporales”. Den har ettåriga fruktkroppar
som antingen är konsolformiga eller mer eller mindre skinnlika med
mycket mörk och finhårig ovansida. Undersidans porer är
oregelbundna och gråvita.

Arten, som är tämligen allmän i södra Sverige och sällsyntare norrut,
växer från höst till vår på döda grenar och stammar, framför allt av
lövträd som asp, björk och viden eller som här på bok.

Rödgul taggsvamp, ”Hydnum rufescens”, är en utpräglad blandsvamp
som bör ingå med mer starksmakande svamp, och är bäst färsklagad.
Passar till all slags mat och kan frysas, men är mindre lämpad att torka
då den blir besk.

Förväxlingsrisken är med blek taggsvamp, som är en mycket god
matsvamp, och är blekare och vanligen större och kraftigare.

Boksoppen, ”Boletus pruinatus”, liknar rutsoppen men har ofta en
pruinös, pudrad, hatt. Boksoppen är sällsynt, men kanske förbisedd.
Den är något sydlig i sin utbredning och är en god matsvamp.

Bildens svarta trumpetsvampar, ”Craterellus cornucopioides”, är en
helt svart och grå svamp i kantarellsläktet. Den är en populär
matsvamp särskilt lämplig att torka. Svampen sägs växa på marker där
ek och hassel förekommer men även som här i bokskog.

Svart trumpetsvamp betraktas som en mycket god matsvamp men skär
bort nedre delen av foten som är svart då den är mycket besk.

Pedagogisk genomgång av funna arter i Åminne bokskog, kanske kan
jag få in lite reklampengar från plastkassens företag.

Slättösand är ett av Sveriges största flygsandfält i inlandet. ”Det ligger
en öken djupt inne i Smålandsskogarna. Över markerna och mossarna
lyser den med skimrande ökensken och om kvällarna får den dunkel
glöd”. Erik Palms ord som kommer från Sveriges Naturs årsskrift,
1919.

Slättösand har under senare årtionden knappast gett intryck av att vara
”öken”. Åren 1903-1918 skedde nämligen utplantering av bergtall.
Resultatet har blivit bergtallen spridit sig och det finns inte så stora
områden kvar med flygsanddyner. Under 2010 avverkas därför en stor
del av bergtallen inom reservatet för att återskapa de gamla
sanddynerna och skapa förutsättningar för de växt- och djurarter som
trivs i dess miljöer.

Marksvamparna har en intressant artsammansättning på Slättösand.
Här finns musseroner och annan svamp som är beroende av tall.
Exklusivast är droppfläckig musseron och halskråsskivling.

Bilden visar den stora flygsanddynen.

Trattaggsvamp, ”Phellodon tomentosus”, växer som här med tall och
renlav men även i mossig granskog, tämligen allmänt.

Trattaggsvamp, ”Phellodon tomentosus”, har en utbredning över
nordliga delar av Europa och Nordamerika. Svampen färgas inte
olivgrön till blågrön av kaliumhydroxid, KOH, som övriga
taggsvampar i släktet ”Phellodon”.

Skarp dropptaggsvamp, ”Hydnellum peckii”, är oftast mindre än
dropptaggsvamp och hittas oftast i granskog, men går även att finna i
tallskog som här vid Slättösand. Hattöversidan är som ung vitaktig,
och bär ofta blodröda droppar redan utan att man klämt på den, dock
ej här.

Skarp dropptaggsvamp har som ung ljusa taggar, senare rosa och
smaken är efter en stunds tuggande brännande skarp.

Skarp dropptaggsvamp, ”Hydnellum peckii”, den mindre till vänster
och dropptaggsvamp, ”Hydnellum ferrugineum”, den större till höger

Grynsopp eller den ringlösa smörsoppen som den hette förr, ”Suillus
granulatus” är en svamp som ofta förekommer i stora mängder på
samma ställe i mer eller mindre kalkrika tallskogar. Vid rensning så
måste hatthuden tas av men annars är den en läcker matsvamp som
dock bör plockas vid torr väderlek, då den inte är slemmig.

Grynsoppen liknar smörsoppen med saknar ring och har en fräknig fot
som går ända upp till rören.

På återseende!