Vår naturkrönikör Dan Damberg  har besökt Fryele socken.

För länge, länge sedan, ändå alldeles nyss

För länge, länge sedan, ändå alldeles nyss, en kulturkrönika i 10 bilder
om tider som försvunnit men ändå lämnat tydliga spår.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i medio januari år 2014.

En mycket misshandlad informationstavla vilken därför är svårläst
beskriver dessa gravhögar som ni ser på mina bilder som Frös högar.

Frö eller Frej är en fruktbarhetsgud i nordisk mytologi. Frej är son till
Njord, bror till Freja som även kallas Fröja, far till Fjölner med
jättinnan Gerd. Namnet betyder herren eller härskaren.

Frej bor på Alfhem i Asgård och hans skepp Skidbladner, byggt av
Ivaldesönerna, kan segla på land, har alltid medvind och går att vika
ihop. Han äger galten Slidrugtanne eller Gyllenborste, som kan
springa på land eller luft bättre än någon häst, samt hästen
Blodighove. Han har två namngivna tjänare, Byggve och Bejla som
förknippas med skörden.

Frej tillhörde liksom sin syster och far vanerna, men bodde hos asarna
som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudagrupperna. Att Frejs
boning dessutom heter Alfhem tyder på ett samband mellan vaner och
alver, båda är dessutom förknippade med fruktbarheten. Jämte Oden
och Tor var Frej, Frö främst i kulten.

Adam av Bremen uppger att Oden, Tor och Frej hade var sin bild i
templet i Uppsala. Adam hade fått sin information i andra hand från
kristna resenärer, själv satte han aldrig sin fot i Uppsala. Som
fruktbarhetsgud framställdes Frej ofta med framträdande fallos, enligt
Adam.

I mytologin framträder Frej däremot mycket sparsamt och den mest
framträdande berättelsen är den om honom och Gerd. Snorre beskriver
honom som skön, kraftfull och barmhärtig, och kallar honom
”världens gud” och Gerd som ”en strålande vacker mö”.

På sin tjänare Skirners initiativ sänder Frej sitt svärd och en häst till
Jotunheim, jättarnas land, för att fria till Gerd, men gåvorna avvisas av
gudinnan. Först när Skirner hotar henne med förbannelser accepterar
hon att möta Frej vid Barrö efter nio nätter.

Frej nedgörs till slut av jätten Surt med sitt brinnande svärd under
Ragnarök.

Frej omnämns också som stamfader till den svenska kungaätten
Ynglingaätten och kallas då för Yngve-Frej av Snorre, vilket antyder
att Yngve eller Yngvi kan ha varit ett äldre namn på Frej.

Möjligen kan en sådan kung ha existerat, och utgjort någon sorts
grund för myten om Frej, men om guden Frej eller kungen Yngve är
den mest reella av de båda kan man idag inte reda ut
historievetenskapligt.

Fryele socken ligger i Östbo härad och den omtalas som socken i
skrift redan år 1202. Fryele utgörs av en mossrik skogsbygd med en
spridd bebyggelse och odlingsmark. Ungefär 225 olika fornlämningar
är kända inom området.

Förutom spridda fynd och en boplats märks fem hällkistor från
stenåldern, några rösen är från bronsåldern och från äldre järnåldern
dominerar domarringar, bland annat på fem gravfält.

Fryele gravfält, på bilden, är ett höggravfält från yngre järnåldern,
tiden omkring 500-1050 efter Kristus. Här finns närmare 50 gravhögar
och en rest sten. Gravhögarna har varit kända länge och beskrevs
redan på 1800-talet av fornforskare.

Gravfältets läge är ovanligt eftersom forntida gravar oftast lades på
höjder och krön. Här är dock marken flack och man har fått rätta sig
därefter.

Inga arkeologiska utgrävningar har utförts här men av gravfältets
sammansättning kan man ändå dra slutsatsen om dateringen till yngre
järnålder.

Högarna har tydliga kanter och många har en grävd ränna
runtomkring, en så kallad kantränna. Kantränna förekommer ibland
som begränsning i stället för kantkedja av stenar.

De tydliga kantrännorna tolkades då som dräneringar eftersom man
tyckte att gravfältet låg så nära vattendränkta mossmarker.

Fynd i sådana här gravar kan vara brända ben, fragment av personliga
tillhörigheter och kanske keramik. De döda brändes i regel på gravbål,
sedan lades bålresterna på marken eller i en gravurna och högen
byggdes över detta.

Fler högar bör ha funnits men åkerbruk har sannolikt skadat och
utplånat en del. Ytterligare två resta stenar omnämns för övrigt på
1800-talet

Här, inte långt söder om Hemmershult, norr om Fryele, ligger ett stort
gravröse från bronsåldern som kallas ”Stora Rör”. Det är tyvärr skadat
och omplockat men är fortfarande ett mäktigt monument.

Bronsålder kallas den del av förhistorien som är från tiden mellan år
1700 före Kristus till år 500 före Kristus. Den brukar delas in i äldre
och yngre bronsålder och tidsperioden mellan 1700 och 1100 före
Kristus kallar arkeologerna för äldre bronsålder, resterande tid kallas
för yngre bronsålder.

Bronsålderns människor skapade imponerande gravhögar i landskapet
samt vackra ristningar på bergshällar, så kallade hällristningar.

Man kan i regel avgöra en fornlämnings ålder utifrån dess utförande
och storlek och under bronsåldern lade man ofta gravrösen liksom här
på krön i landskapet.

Namnet bronsålder kommer från metall-legeringen brons som började
bli allmänt känd i nuvarande Skandinavien. Brytning av kopparmalm
var känt sedan länge på kontinenten och enstaka föremål är hittade i
Norden redan i slutet av stenåldern.

Bronsålderns människor skapade ett stort kontaktnät inom olika delar
av Europa och angränsande områden där guld, brons, bärnsten och
andra prestigevaror drogs in i en utbytes- eller varucirkulation.

Stora Rör ligger idag i skogsmark men under bronsåldern såg
landskapet annorlunda ut. Småland var då täckt av övervägande
ädellövskog och tall på magrare marker. Man kan se på en kartas
höjdkurvor att här var då ett typiskt utsiktsläge.

Det här röset är skadat genom skattgrävning i äldre tid och en stor
grop syns i mittenpartiet. I denna grop kan man skymta hällar som är
rester av en ursprunglig kista. Stenkistor i stora rösen tyder på att de
byggdes under äldre bronsålder.

Under tiden för rösets tillblivelse lade man den döde obränd i en kista
av trä eller sten. Under bronsålderns slutskede övergick man till att
kremera de döda och lägga askan i urnor.

Dessa kunde ställas i rösets yttre delar i mindre kistor men här är dock
inga sådana kända. I Jönköpings län finns omkring 1000 stora
gravrösen av det här slaget. Många påträffas i Njudung som är ett av
de tre stora gamla smålanden.

Under tidig medeltid bestod det nuvarande Småland av 12 mindre och
troligen ganska självständiga hövdigadömen.

Allmogen förundrades över röset och genom bitter erfarenhet visste
man att odlingssten var ojämn och plockad ur åkrar under svett och
möda.

Därför förknippades sådana här stora rösen med det övernaturliga och
från 1800-talets mitt finns en berättelse om hur man på en
tiggarpojkes initiativ skulle leta efter en skatt.

I denna 1800-talsskröna nämns rösets stenkista och att där skulle
funnits svart mull. Under skattgrävningen måste man hålla tyst annars
kom oknytt fram, men som vanligt i traditioner av detta slag kunde en
av skattletarna naturligtvis inte hålla tyst och därför misslyckas de och
fick springa för sina liv.

Tro´t om Ni vill och tack för idag!