Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har promenerat utmed Lagan.

Frostens och sångens morgon, del 4

Frostens och sångens morgon, del 4, en natur- och kulturkrönika i 17
bilder om en promenad utmed ån Lagan mellan Åbron i Östra lägret
och Fågelforsdammen i Skillingaryd, när frosten förändrat landskapet
och om fågelsång trots årstiden.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av december månad
2014. Bilderna är klickbara.

Det var härifrån som den för våra trakter mäktiga Fågelforsen startade
sin väg nedför den 4-5 meter stora nivåskillnaden för att sedan
fortsätta sin väg i lugnare färd i den som jag idag kallar den gamla
åfåran.

Jag hade mer än gärna velat se denna fors innan Fågelforsdammen
dämdes upp i början av det förra seklet, idag får jag nöja mig med det
mer eller mindre kraftfulla öppna vattenfallet.

Idag leds största delen av Fågelforsdammens vatten ner genom denna
vattenport och vidare ner genom cementtuberna till de tre turbinerna
och vips så blir rörelseenergi till elektrisk energi som leds ut på det så
kallade elnätet.

Här ser man cementtuberna och kraftstationen där elektriciteten
genereras via de tre turbinerna som i princip är avancerade dynamos
som fordom fanns på våra cyklar, idag tyvärr ersatta med batterier.

Vad har hänt här, det ser ut som en slaktplats, kanske har någon skjutit
ett rådjur i närheten och flått samt tagit ur djurkroppen just här,
alldeles bredvid utloppet från dammen ner till kraftstationen.

Några meter ut i dammen alldeles utanför platsen för förra bilden
ligger detta skinn med rådjursfärg och flyter, återigen, undrar vad som
hänt här.

Naturens egna isskulpturer är mycket fasinerande att skåda och den
mänskliga hjärnan är mycket duktig på att se mönster och former samt
göra dessa till något vi känner igen. Här ser jag och min hjärna en
sköldpadda med huvudet åt vänster.

Här har isen bildat en pallisad som om den ska skydda något eller
någon från det mörka, skummande och vilda vattnet.

Man behöver heller inte fokusera på bilden speciellt länge för att hitta
ett antal isansikten i profil.

Ser ni som jag ett djurhuvud i profil, med ett öga som sitter ovanligt
högt upp på huvudet, kanske är det ett lejon, kanske är det en varg
eller stor hund som är mitt i ett jaktsprång med benen kraftfullt
framåtsträckta.

Nog om den imaginära världen för denna gång, nu förflyttar vi oss till
en av vinterns goda matsvampar, nämligen vinternagelskivlingen eller
vinterskivling som den numera heter, här växer den på en sälg.

Vinternagelskivling, vinterskivling, sammetsfotad nagelskivling,
enoki eller enokitake, ”Flammulina velutipes”, är en art i
basidsvampsordningen ”Agaricales”.

Arten, som är ätlig och som blir godast knaprigt hårdstekt, påträffas
tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, här på sälg, främst
under vintern men ibland också under hösten.

Svampen tål minusgrader och tinar vid töväder upp och fortsätter då
att växa och är allmän i hela Sverige. Arten kan möjligen förväxlas
med den giftiga arten svavelgul slöjskivling.

I Japan har vinterskivling odlats i över 300 år. Den odlas numera ofta i
plastflaskor med sågspån som substrat. Den odlade svampen har till
skillnad från den vilda en blekare färg samt högre fot och mindre hatt
än den vildväxande.

Den saluförs under namnen enokitake och enoki, färsk i tuvor eller
konserverad och är vanligt förekommande i de japanska, kinesiska och
koreanska köken.

De gamla och kraftiga klibbalarna utmed den gamla åfåran har ofta en
rik påväxt av svampen alticka.

Alticka, ”Inonotus radiatus”, men trots det svenska namnet växer
svampen också på en rad andra lövträd, och är exempelvis mycket
vanlig på hassel. Den angriper död ved, men finns ändå mest på
stående träd, som här.

Den är normalt lätt att känna igen i fält, men kan också mikroskopiskt
lätt bestämmas på de i toppen krökta borst, så kallade setae, som finns
i hymeniet.

På bok växer den närstående arten bokticka, ”Inonotus nodulosus”,
som för det mesta saknar tydlig hattbildning och har raka borst, ej
krökta som hos altickan.

På gamla altickor finner man ibland fruktkroppar av den ljusare
strävtickan, ”Antrodiella hoehneli”, som då kan vara både
hattbildande och vidvuxen, resupinat. Strävtickan fruktifierar sålunda
på altickan.

På den gamla döda men fortfarande stående klibbalsstammen växte
rikligt med kantarellmussling.

Här på och i den döda klibbalsveden, bland grön cypressfläta och
grågrön näverlav, växte rikligt med svamparten kantarellmussling, ån
Lagan rinner svart, mörk och mäktig alldeles invid.

Kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, är en signalart som
påträffas mest under vinterhalvåret och då huvudsakligen på död ved
av hassel men även som här på död ved av klibbal.

Växtplatsen har normalt långvarig kontinuitet och är värd att bevara,
det vill säga, hela området söder om Fågelforsdammen samt utmed
gamla och nya åfåran är definitivt mycket skyddsvärd.

Jag påstår att dessa spår utmed gamla åfåran alldeles nedom det öppna
vattenfallet vid Fågelforsdammen tillhör en mink, ”Mustela vison”
eller ”Neovison vison”, ett djur i den svenska faunan som jag gärna
hade varit utan. Jag får kanske trots allt gardera med illerspår,
”Mustela putorius”.

Avslutningsvis hör jag plötsligt den speciella och vackra sången av
strömstaren, och efter lite tyst smygande hittade jag den sittande i
kanten av den gamla åfåran mitt emellan vattenfallet och Abbotens
bro.

Namnet ”Abbot” kommer av det arameiska ordet ”abba” som betyder
fader. Arameiska är ett semitiskt språk som mellan åren 800 före
Kristus och 600 efter Kristus spred sig i Syrien och Mesopotamien.

Arameiska ersatte akkadiskan som officiellt språk i Assyrien och
senare blev arameiska även ett av de officiella språken i Persien. Idag
talas nyarameiska dialekter för det mesta av assyrier, syrianer.

Assyrien var ett forntida rike och ett imperium med centrum vid
floden Tigris i Mesopotamien i det nuvarande norra Irak.

Assyriska imperiet existerade från cirka 2000 före Kristus till sin
undergång i början av 600-talet före Kristus.

Assyrien räknas för övrigt som den första militära stormakten och
landet upplöstes 612 före Kristus.

På återseende!