Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har promenerat utmed Lagan.

Frostens och sångens morgon, del 5

Frostens och sångens morgon, del 5, en natur- och kulturkrönika i 17
bilder om en promenad utmed ån Lagan mellan Åbron i Östra lägret
och Fågelforsdammen i Skillingaryd, när frosten förändrat landskapet
och om fågelsång trots årstiden.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av december månad
2014. Bilderna är klickbara.

Här kommer den femte och sista delen i krönikeserien ”Frostens och
sångens morgon” och jag hoppas att ni bästa läsare precis som jag
förstår det biologiska och kulturella värdet av området runt
Fågelforsdammens kraftstation och Lagans gamla och nya åfåra samt
vikten av att förvalta detta område inför framtida generationer och
deras rätt till en värdefull och rik tätortsnära natur och kultur i skön
förening.

Bilden är tagen alldeles norr om Abbotens bro utmed de
promenadvänliga stigarna mellan Fågelforsdammen i norr och Östra
lägret i söder.

Bilden är tagen alldeles norr om Abbotens bro utmed de
promenadvänliga stigarna mellan Fågelforsdammen i norr och Östra
lägret i söder.

I fjärran syns det som i folkmun går under namnet Abbotens bro och
stigen ingår i vandringsleden Munkaleden som går från Nydala gamla
kloster i söder till Byarums kyrka i norr.

Jag pratar med dem på deras eget språk, tror jag, och de kommer emot
mig, inte vet jag vad jag säger men det fungerar.

Här kan man dessutom tydligt se den rosa anstrykningen på de två
unga sångsvanarnas näbbas, de vuxna fåglarna har istället en kraftfullt
gul färg på näbbasen.

Sångsvanen var tidigare en ganska ovanlig häckfågel i Sverige men
under senare årtionden den successivt ökat i antal och förekommer nu
i nästan alla landskap, även i södra delen av landet.

Antal häckande par beräknas till knappt 4 000 och här på min bild ser
man tydligt den unga sångsvanens rosa näbbas.

Återigen sitter den lilla strömstaren utmed den gamla åfåran och
sjunger så man blir alldeles varm i hjärtat. Kanske blir det ett par som
kan häcka i området, jag håller tummarna för det.

Pukstockslav, ”Hypogymnia tubulosa”, tillhör släktet blåslavar,
”Hypogymnia”, som är lavar med bladlik bål med lober eller flikar
som är mer eller mindre ihåliga.

Dessa lavar sitter ganska löst fästade vid underlaget, som kan vara
såväl trädstammar och grenar som berg och stenar.

Släktet ”Hypogymnia” omfattar drygt 60 arter i alla världsdelar, inte
minst i kallare trakter av södra halvklotet och på tropiska berg.

Hos oss i Sverige finns det knappt tio arter, bland andra bildens
pukstockslav och blåslav.

Här är jag lite osäker men påstår ändå att arten heter snurrkrös,
”Exidia recisa”, som är en gelésvampsart i gruppen basidiesvampar.

Den bildar brunaktiga, segt geléartade, på ovansidan glatta och mellan
10–12 millimeter vida fruktkroppar på döda kvistar av lövträd,
framför allt sälg, precis som här.

Snurrkrös påträffas hela året tämligen allmänt i hela Sverige.

Bilden visar skinnsvampen styvskinn, ”Stereum rugosum”, som här
växer på stammen av en sälg. Skinnsvampar utgör ingen enhetlig
grupp släktskapsmässigt, utan förekommer i ett antal
basidiesvampsgrupper.

Deras fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt
hymenium och de växer mer eller mindre tryckta till underlaget på
grenar, stammar och stubbar, ibland även som skadegörare på virke.
Flera sällsynta arter skinnsvampar är typiska för gammal skog och
hotade i dagens skogsbruk.

Bilden visar laven krusig filtlav, ”Peltigera rufescens”, som här tydligt
visar sina vita utspärrade fästorgan på undersidan, på biologispråk
”squarrosa rhiziner”, där latinets squarrosa eller squarrosus betyder
utspärrad.

Rhizin är för övrigt en bildning hos lavarna och ordet kommer från
grekiska språket och betyder rotlik. Dessa utskott är svamphyfer vilka
fungerar som vidhäftningsorgan.

Brännmossan, ”Ceratodon purpureus”, med vackert purpurröda
kapselskaft, växer här på en gammal död björk vid Fågelforsdammen.
Arten är en av våra vanligaste mossor och den trivs på många olika
typer av substrat men växer helst på platser som lätt torkar ut,
exempelvis stenblock, murar, gammalt och torrt trä, gamla
brandplatser och vägrenar.

Det man ser här är mossans kapselskaft, som på lite håll brukar se ut
som kort rött gräs. Den röda färgen varierar beroende på om man ser
mossan i medljus eller motljus, om det är mitt på dagen eller när solen
går upp eller ner.

Ännu en stackars vätte som förlorat sitt skägg därför att den inte
kunde hålla tiden, bilden är tagen vid gamla åfåran inte långt från
Abbotens bro.

Bildens glasticka, ”Antrodiella semisupina”, är utseendemässigt
mycket variabel, men bildar vanligen, som här, ett flertal,
taktegellagda hattar med en diameter på mellan 1-5 centimeter.

På liggande substrat, underlag, uteblir ofta hattbildningen helt, och
sådana fruktkroppar kan vara mycket besvärliga att identifiera.

När isen på Fågelforsdammen håller på att gå upp så kan man tydligt
se hur den ursprungliga åfåran ringlar sig fram under isen.

Vid två tillfällen har jag sett en tömd damm och de mörka sprickorna i
isen stämmer väl överens med åns sträckning några meter därunder.

När vattnet forsar ner i fallet och skapar fantastiska isformationer blir
jag ofta stående en lång stund och betraktar naturens formande kraft
och dess kraftfulla ljud. Det är mäktigt.

Som jag sa till Er under den förra bilden, naturen är mäktig och
fascinerande, det är bara att låta sig imponeras.

Som en främmande varelse från en annan värld, isens former i den
lilla björkkvisten sätter verkligen fantasin i rörelse.

I den avslutande bilden för denna gång har det forsande vattnet format
isen som ett kvinnohuvud med ansiktet åt vänster och med det långa
fladdrande håret år höger, eller är det kanske en slöjguppy med
vackert fladdrande fenor. Välj själv eller ni kanske ser något helt annat
än jag.

På återseende!