Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Gåeryds naturreservat.

Gåeryds naturreservat i närheten av Nydala
kloster och sjön Rusken

Gåeryds naturreservat i närheten av Nydala kloster och sjön Rusken,
en naturkrönika i 14 bilder om när natur och kultur möts på ett
fantastiskt inspirerande sätt.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av mars 2011.

I det småländska bondelandskapet ligger naturreservatet Gåeryd,
vackert beläget med utsikt över sjön Rusken. I skogen växer ädla
lövträd och här finns rikligt med örter och fåglar. Välkommen att
ströva, njuta av naturen och lyssna till fåglarnas sång!

Texten står att läsa på naturreservatsskylten vid den lilla parkeringen in
till reservatet.

Höjdskillnaden i Gåerydsreservatets branter är cirka 40 meter och
berggrunden består av grönsten, i det här fallet av bergarten diorit som
är rik på näringsämnen och samtidigt lättvittrad. Den rika tillgången på
näring är gynnsam för växtligheten och i naturreservatet finns även en
kallkälla.

I lövskogen växer främst ek med inslag av flera andra lövträd, mest
lind och bok. Området är örtrikt och här finns åtskilliga växter som är
ovanliga för trakten. Till de mer exklusiva arterna hör hässlebrodd,
långsvingel, vårärt, tandrot, trolldruva och myskmadra.

Lövskogen och de äldre träden har bidragit till att reservatet är rikt på
fåglar. Här kan du höra småfåglar som lövsångare, svarthätta,
trädgårdssångare, bofink, svart-vit flugsnappare, rödhake och
näktergal. Du har också chansen att se fåglar som bygger bo i trädens
hål, till exempel göktyta, ringduva, kattuggla och större hackspett.

I äldre tid nyttjades området som slåttermark men de enda synliga
spåren efter detta är några gamla hamlade lindar. Hamling innebar att
man skar av trädgrenar för att tillvarata lövet som vinterfoder åt djuren.
Detta gav träden ett kandelaberlikt utseende.

Det går en stig uppför branten men den branta terrängen gör
vandringen ganska krävande.

Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturreservatet och besökaren är
skyldig att känna till och rätta sig efter de föreskrifter som finns för
området.

Gåeryds naturreservat tillkom 1973 och är 3 hektar stort samt förvaltas
av Länsstyrelsen i Jönköpings län, området ingår dessutom i nätverket
Natura 2000.

Grönsten är en låggradigt metamorf men inte förskiffrad basisk
magmabergart och består vanligen av amfibol, klorit, epidot och albit,
av vilka de tre förstnämnda mineralen ger bergarten dess grönaktiga
färg.

Amfibolit är en grönsvart, medelkornig, metamorf bergart, som
huvudsakligen består av amfibol, hornblände, och plagioklas jämte
accessoriska mineral, det vill säga mineral med så låg koncentration att
de inte beaktas när det gäller att klassificera en bergart, såsom kvarts,
biotit, granat med flera.

Klorit är namnet på en gräsgrön sten och bergartsbildande mineral som
tillhör det monoklina kristallsystemet, rätblockslika kristaller, eller
triklina kristallsystemet, parallellogramlika kristaller. De tillhör
fyllosilikaterna, till exempel glimrar, och har glimmerliknande
utseende och perfekt spaltning. Kloritgruppen omfattar nio mineral och
de vanligaste är chamosit, klinoklor, pennantit och sudoit.

Epidot är vanligt bergartsbildande mineral i kalciumrika bergarter som
marmor eller skarnbildningar och som ädelsten finns epidot under
namnet pistacit.

Albit är ett vanligen färglöst, genomskinligt fältspatsmineral, som är
bergartsbildande bland såväl magmatiska som metamorfa bergarter.
Albit uppvisar triklin symmetri, se ovan, och tillhör plagioklaserna, det
vill säga gråa och vita mineral som tillhör fältspaterna.

En magmatisk bergart har bildats ur en magma genom att denna
kristalliserats medan en metamorf bergart är en bergart vars hela
struktur omvandlats genom hög värme och högt tryck i jordskorpan.

Diorit är den bergart som utgör berggrunden i Gåeryds naturreservat
och är en mörkgrå till gråsvart, intermediär magmatisk djupbergart
med grov- till medelkornig, massformig struktur. Diorit består till mer
än 50 procent av plagioklas, medan resten huvudsakligen utgörs av
amfibol, ofta jämte (något) pyroxen eller biotit. Bland de accessoriska
mineralen, se under bild 2, märks bland annat kvarts, magnetit och
titanit. Diorit är en mindre vanlig bergart, vilken bildas inom aktiva
bergskedjebildande zoner och den används bland annat som fasadsten.

Porlav, ”Pertusaria pertusa”, vilket betyder genomborrad, har
apothecier, fruktkroppar, som liknar perithecier, det vill säga
fruktkroppen mynnar i en ”por”, vilket bilden tydligt visar. Den växer
mest på träd och i detta fall på en kraftig bokstam.

Fruktkroppen, som kallas perithecier hos bildens porlav, är den
sporproducerande delen hos såväl lavar som svampar. Fruktkroppen
hos svampar är vad man i dagligt tal menar med svamp. Den byggs
upp av tätt växande hyfer och har väsentligt olika utseende och
byggnad beroende på svampgrupp och art inom respektive grupp. Alla
svampar bildar inte fruktkroppar utan sporerna bildas ibland direkt av
enkla hyfer, svamptrådar. Hos flertalet sporsäckssvampar och lavar
bildas antingen skålformiga fruktkroppar, så kallade apothecier, eller
mer eller mindre slutna fruktkroppar, så kallade perithecier, som Ni
alltså ser på bilden.

Två kraftfulla och vackra korkmusslingar, ”Daedalea quercina”, växer
här ut från den gamla ekstubben i Gåerydsbranten.

Jättemusslor eller mördarmusslor, med familjenamnet ”Tridácnidae”,
är marina musslor som omfattar några arter i tropiska områden av
Stilla havet och Indiska oceanen. De lever i allmänhet på och kring
korallrev, ofta delvis övervuxna av korallerna.

Ett par arter uppnår en storlek av 1,2 meter och en vikt av 250 kilo
men mjukdelarna utgör dock en mycket liten del av detta. Skalet är
tjockt och massivt och djuret lever i symbios med encelliga alger, som
ger det en mycket varierande och vacker färg i brunt, grönt och blått.

Slutmusklerna anses av japanerna vara en delikatess och i Australien
har man haft problem med tjuvfiske längs Stora barriärrevet liksom i
andra länder med korallrev, där man dock, tyvärr, inte har brytt sig om
att den delvis har försvunnit. Under senare år har man med viss
framgång i Australien genomfört försök med odling, baserad på
konstbefruktning och uppfödning av larver.

Namnet mördarmusslor är betydligt överdrivet och även om det är
tänkbart att en människa skulle kunna fastna mellan skalen när
musslan stänger sig och sedan dränkas av stigande tidvatten är det
osannolikt eftersom det tar flera tiotal sekunder för musslan att stänga
sig.

Som tur är liknar detta bara en jättemussla med lite fantasi och i själva
verket är det en ovanligt vacker form på en vanlig björkticka,
”Piptoporus betulinus”. Den växer vanligtvis på döda och försvagade
björkar och är vanlig i hela Sverige samt orsakar en kraftig röta.
Fruktkropparna bildas på hösten och lever till nästa vår samt är ljust
gråbruna med vit undersida precis som bilden visar. Ett sätt att använda
svampen var när urmakare tog den rötade björkveden och använde
denna som polermedel i urverk, på den tiden då klockorna bestod av
mekaniska delar.

Något man träffar på i de flesta bokskogar, så även i Gåeryds
naturreservat, är porlav, ”Pertusaria pertusa”, se bild 4, och bildens
bitterlav, ”Pertusaria amara”. Dessa lavar är båda gråvita med ljusare
fläckar och den största skillnaden är nog smaken och som antyds av
namnet har bitterlaven en mycket bitter smak.

Den västliga hakmossan, ”Rhytidiadelphus loreus”, är en vacker och
lite ovanligare mossa som går att hitta i Gåeryds naturreservat.

I Gåerydsreservatet växer också den mycket vackra guldlockmossan
och denna art är en signalart vilket betyder att det är en indikator på att
det finns höga naturvärden i denna miljö.

Guldlockmossan, ”Homalothecium sericeum”, är en mossa som hör till
de egentliga bladmossorna och mossan har ett typiskt krypande
växtsätt och tätt sittande böjda sidogrenar som ger den ett något lockigt
utseende, särskilt vid torka. De upp till 4 millimeter långa bladen är
spetsiga och långsmala. Guldlockmossan växer på underlag som
stenar, klippor och trädstammar, gärna kalkrika sådana. De trädslag
den gärna växer på är exempelvis ask och alm.

De egentliga bladmossorna är den klass i divisionen bladmossor som
innehåller flest arter och antalet uppskattas till 9 000 vilka finns
representerade över hela jordklotet. De egentliga bladmossorna
kännetecknas av att peristomet, vilket är en term som hos mossor och
ryggradslösa djur beskriver något som omgärdar en organöppning, har
tandkransar som byggs upp av celldelar och inte av hela celler.

Bilden visar filtlav, ”Peltígera canina”, ordet ”canina” kommer från
”caninus” vilket betyder ”hund” och syftar på att man under 1700-talet
ansåg laven vara ett verksamt medel mot hundgalenskap eller med
andra ord rabies.

Rabies är en dödlig sjukdom som orsakas av så kallade lyssavirus. Alla
varmblodiga djur, inklusive människan, är mottagliga. Förutom
klassiskt rabiesvirus finns andra lyssavirus som ger rabiesliknande
sjukdomar. Senaste rabiesfallet hos djur i Sverige inträffade 1886 men
rabies är relativt vanlig i Östeuropa, men ovanlig i övriga Europa.
Symtomen varierar något mellan djurslag men beteenderubbningar är
ett tidigt tecken, såsom förlamningar, rörelsestörningar och
krampanfall vilket <ofta> utvecklas innan djuret dör. När symtom
utvecklats är sjukdomen dödlig. Sjukdomen är anmälningspliktig
enligt smittskyddslagen och epizootiförordningen. Sjukdomen rabies
kallades tidigare vattuskräck eller hundgalenskap. 

Denna spännande grottlika sprickbildning finns att skåda i de
dramatiska branterna i Gåeryds naturreservat. Är det månntro en
ingång till underjorden?

På bilden ser Ni en nervlevermossa, ”Diplophýllum álbicans”, där
”Diplophýllum” är det vetenskapliga släktnamnet på släktet
veckmossor, vilket innebär att mossan ibland benämns som
nervveckmossa. Mossan växer på de branta klipporna i Gåeryds
naturreservat och bildar där täta mattor.

Detta är något jag aldrig sett förut, närmare bestämt en ”Ascodichaena
rugosa”, en olicheniserad svamp i ordningen ”Rhytismatales” som
växer på en gammal bokstam, svenskt namn saknas tyvärr. Carl von
Linné kallade den för ”Lichen rugosus” och skrev att den ”träffas på
den fjälliga barken å granar” medan lichenologen Erik Acharius
kallade den för ”Opegrapha macularis”, kärt barn har många namn.
Auktor för arten ”Ascodichaena rugosa”, är professor Heintz Butin,
Tyskland.

Erik Acharius var född den 10 oktober 1757 i Gävle och dog den 14
augusti 1819 i Vadstena. Han var svensk botanist, läkare, naturforskare
och tecknare och genom sitt intresse för botaniken ådrog Erik Acharius
sig sin lärare Carl von Linnés uppmärksamhet och välvilja. Särdeles
ryktbar och berömd blev han för sitt reformerande studium av klassen
”Lichenes”, lavarna, bland kryptogamerna.

Detta gäller alltså det svarta till mörkbruna i mitten och inte den
ljusgrå ”Lecanora”-arten, det vill säga kantlaven, runt omkring.
”Lecanora” är för övrigt ett släkte av lavar där bland annat kantlavarna
ingår med vanliga arter som stadskantlav, ”Lecanora conizaeoides”,
och aspkantlav, ”Lecanora populicola”.

En så kallad olicheniserad svamp är när svampen parasiterar på algen.
En lav, lichen, är normalt sett annars en symbios mellan en svamp och
en alg, men i fallet ”Ascodichaena rugosa” så parasiterar som sagt
svampen på algen.

Parasitism är en form av förhållande mellan organismer där den ena
organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på
ett varaktigt sätt.

Symbios, ”samliv”, definieras som en biologisk interaktion där två
olika organismer som lever tillsammans i ett nära förhållande med
positiv effekt för en eller båda parter. En sådan organism kallas för
symbiont.

Rhytismatales är en ordning i klassen ”Leotiomycetes” inom fylumet
”Ascomycota”. Ascomycota eller sporsäcksvampar är en mycket stor
grupp av svampar, som producerar sporer i ett mycket karakteristiskt
mikroskopiskt sporangium som kallas sporsäck eller askus. Nu känner
man till cirka 30 000 arter av sporsäcksvampar, vilket utgör ungefär en
tredjedel av de kända svamparterna och av de svamparter som ingår i
lavar är de flesta, cirka 18 000 arter, just sporsäcksvampar.

Skrivet av Dan Damberg