Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Häråns dalgång.

Häråns vackra dalgång

Häråns vackra dalgång, inte långt från det medeltida Torarp, i
Svenarums socken, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om natur
och kultur när den är som bäst.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i påskens tid 2011.

Det är först långt in på 1200-talet innan Svenarum finns belagt i skrift
och då benämnt ”Swythnarum”. I denna tidiga medeltid dominerades
utvecklingen i socknen av de större gårdsbildningarna som Torarp,
Hook, Hubbestad och Långserum och efterhand övergår de flesta
jordegendomarna i Nydala klosters ägo.

Genom Jönköpings läns museum har arkeologiska undersökningar av
fornlämningar företagits sommaren 1918 vid Torarp i Svenarums
socken och fornlämningsområdet bestod av cirka 15 gravar från
järnåldern samt fyra kokgropar. Gravarna utgjordes av en rund, en
spetsoval samt två kvadratiska ramar av på lågkant ställda stenar, en
domarring, en rektangulär stenpackning över en kista av sten, en
småstenspackning samt bautastenar. Dessutom fanns ett antal
brandgravar, som låg strax utanför de synliga anläggningarna eller var
helt omarkerade i markytan. Anläggningarna visade sig utgöra såväl
brand- som skelettgravar. Fynden utgjordes av två fibulor, två nålar
samt två oidentifierade föremål av brons, ett svärd, en sköldbuckla, två
spjutspetsar samt tolv knivar av järn, keramik samt brända ben.
Fornlämningsområdet undersöktes då med anledning av en planerad
grustäkt.

Det äldsta arkivaliska belägget rörande Torarp är från år 1341, som då
hette ”Thorthathorph”, då utgjordes det av två hemman, 2 mantal,
tillhörande Nydala kloster. Ortnamnet betyder sannolikt ”Tords torp”
alternativt ”Tords nybygge”.

Som klosterhemman drogs gårdarna in till kronan vid reformationen
och enligt en overifierad uppgift skulle gården då ursprungligen ha
varit belägen väster om Vedabäcken. Vidare ska Gamla Torarp ha
bränts ned till grunden antingen år 1521 eller i samband Kalmarkriget
år 1612. Erik Axelsson Hillebard erhöll de båda fastigheterna Torarp
och Svenstorp i förläning år 1646 och lät slå samman dem och bilda ett
säteri. Detta omtalades redan år 1647 samt år 1683, då säteriet
beboddes av sonen Erik Hillebard, och beskrevs samtidigt som
välbyggt.

Vid den stora reduktionen i slutet av l600-talet drogs säteriet åter in till
kronan och blev härefter ett kavallerirusthåll med en bibehållen
säterifrihet. Sätesgården blev härmed officersboställe åt Erik
Axelssons Hildebards dotterson Magnus von Gertten. Efter dennes död
år 1739 övergick säterirusthållet till hans båda söner löjtnanterna Bernt
Conrad von Gertten och Carl Göran von Gertten.  Nästa generation av
von Gertten förvärvade gården år 1770 men år 1828 köpte löjtnanten
Lars Linroth och friherrinnan Hedvig Posse fastigheten och lät stycka
av en fjärdedels mantal.

Lantmätare J E Tellander ägde gården en kort period i början av 1840-
talet men överlät den till brukspatron G A Fagerberg som i samband
med det laga skiftet år 1837 lät stycka av halva fastigheten i mindre
jordegendomar. Huvudgården förvärvades sedan år 1848 av Nils
Bengtsson och har fram till ägarbytet år 2005 stannat inom denna släkt.

Av gårdsanläggningens struktur kan man sluta sig till att det rör sig om
en nyetablering enligt den franska barockens försvenskade ideal kring
1700­-talets mitt och flyglarna bör ha fått sin nuvarande
fasadutformning och brutna tak på 1780-talet. Vid den genomförda
rivningen av den gamla gården framkom inskriptioner vilka sannolikt
kan dateras till år 1741 respektive år 1743. Detta antyder att den nya
gårdsanläggningen uppfördes med en fransk barockplan vid denna
tidpunkt av bröderna von Gertten, alltså strax efter arvskiftet. Den
karolinska huvudbyggnaden ska ha brunnit ned till grunden år 1849
och den numera rivna manbyggnaden uppfördes under åren 1850-51 av
Nils Bengtsson. År 1941 övergav den då ogifta sonsonen Natanel
Torarp huvudbyggnaden och moderniserade istället den östra flygeln
till sin bostad. Enligt uppgifter i ”Sveriges gods och gårdar” ska även
ekonomibyggnaderna vara från 1700-talet och kan därmed, i delar eller
sin helhet, tillhöra 1740-talets gårdsanläggning.

Vid tiden för laga skiftet år 1837 fanns sju större åkergärden uppodlade
och ett betydligt vidare område med slåtterängar och hagar som
indikerade att gården hade en storskalig köttproduktion. Härån
utgjorde tidigare den östliga gränsen för det gamla säteriets ägor
medan det i väster, före år 1837, sträckte sig ända till sockengränsen
mot Tofteryd.

Torarpsområdets stora botaniska raritet är mosippan, ”Pulsatilla
vernalis”, som blommar i april och maj. Blomman är stor och sitter
ensam i toppen av stjälken samt är vit på insidan och rödlila och hårig
på utsidan. Blomstjälken är först upprätt, sedan hängande för att i frukt
åter sträcka på sig. Frukterna är håriga liksom det kvarsittande stiftet.
I år var det dock bara ett fåtal mosippor, och bara på den södra sidan
av vägen, tyvärr.

Lägg märke till den lilla fjortonprickiga nyckelpigan, ”Propylea
quatuordecimpunctata”, i en alldeles egen färgvariant, som sitter inne i
blomman.

Det finns tre andra arter i mosippesläktet, ”Pulsatilla”, nämligen
backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, årets inventerinsart 2011, fältsippa,
”Pulsatilla pratensis” och nipsippa, ”Pulsatilla patens”, dessa tre har
dock violetta blommor. Mosippa kan för övrigt korsa sig med såväl
backsippa som fältsippa.

Mosippan är sällsynt och förekommer sparsamt upp till Jämtland. Den
växer på sandiga marker, särskilt i öppen hedtallskog och på
ljunghedar. Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck år
1666.

Mosippan är Härjedalens landskapsblomma och artnamnet ”vernalis”
kommer av latinets ”ver” för vår och syftar på blomningstiden. Det
äldre svenska namnet ”gökskälla” har också använts på backsippan.

”När Phoebus skön Flora besöker
vid gökrop från sunnan och väst
från tusen små altar det röker
till lundarnas kärleksfest.

I backen står gökskällan luden
och rör som till högtid sin kläpp,
och brudgummen bidar och bruden
med honung på längtande läpp.”

Ur ”Blommornas kärlek” av Erik Axel Karlfeldt, år 1918.

Alla ”sippor”, utom fjällsippan, ”Dryas octopetala”, som för övrigt
tillhör familjen rosväxter ”Rosaceae”, förs ibland samman i släktet
”Anemone”. Numera delas de ofta upp på de tre släktena backsippor,
”Pulsatilla”, sippor, ”Anemone” och blåsippor, ”Hepatica”.

Hällmarkstallskogen är en typ av hedtallskog som är mycket artfattig,
väl utvecklad är denna vegetationstyp på platser där urberget går i
dagen och där jordmånen är mager. Förutom tall finner man mest
mossor och lavar, till exempel olika arter av renlavar. Bland högre
växter dominerar ljung, lingon, kruståtel, fårsvingel, bergsyra,
kärleksört, stensöta och vårspärgel.
De sällsynta arterna ryl och bildens mosippa hör också till
hedtallskogarnas flora.

Ett påstående att Gamla Torarp blev Kristian Tyranns rov under
dennes hemfärd från Stockholm år 1521, då Nydala kloster brändes
och munkar dränktes i Rusken, kan avskrivas som en myt. Mera troligt
är då att den gamla Tor­arpsgården brändes ner under Kalmarkriget
år 1612, detta är dock heller inte bevisat.

Som boplats var den gamla gården tidigt befolkad och på gårdsägorna
har funnits en hällkista samt ett flertal mindre rösen, möjligen gravar.
En skafthålsyxa hittades i en åker för en mansålder tillbaks.

Enkel skafthålsyxa är en yxa av en bergart, ofta diabas, försedd med
skafthål. Man skiljer mellan enkel skafthålsyxa av en bergart och
massiv skafthålsyxa av metall.

Den enkla skafthålsyxan är jämte trindyxan det vanligaste föremålet i
Sydskandinavien. Den förstnämnda tillhör, till skillnad från den
sistnämnda, den senare delen av yngre stenåldern och den inledande
perioden av bronsåldern, grovt sett runt 2400-1500 före Kristus.

Dess form varierar från långa och kraftiga till korta och klumpiga
exemplar och är ofta skeva och osymmetriska. Antalet funna exemplar
är mycket stort, till exempel har cirka 3000 skafthålsyxor påträffats
bara i Uppland och Västergötland.

Enkelbeckasinen på bilden ackompanjerar ”ka-ka-nde” min väg upp
emot bilen och jag stannar en stund och njuter av den vackra fågeln,
där den sitter på tråden över den vackra Härån.

Avslutningsvis, ett stort tack till familjen Roger Andersson, Södra
Torarp, för alla upplysningar om det medeltida Torarp!

Skrivet av Dan Damberg