Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 11

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 11, en naturkrönika i 13 bilder om när naturen så sakta går till vila men där den också sprider sina gener till nya generationer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i september månads sista dagar året 2013.

Kanske ska man inte skriva en krönika med 13 bilder ety tretton är ett magiskt och vanligen olycksbringande tal som brukar härledas ur det babyloniska talsystemet, som var baserat på tolvtalet, vilket uppfattades som lyckobringande, positivt, medan det därpå följande, odelbara tretton framstod som dess motsats.

Trettontalets ”oturlighet” har i västerlandet främst spelat en roll inom högre samhällsskikt, det rör sig alltså inte om egentlig ”folktro”.

Att man vill undvika att sitta ”tretton vid bordet” brukar tolkas som ett minne av de tretton personer som satt kring det första nattvardsbordet tillsammans med Jesus.

Rädslan för ”fredagen den trettonde” har varit ett seglivat utslag av ”dagväljande”, där två oturligheter kombinerats, det vill säga, både talet 13 och fredag.

Sedan gammalt brukar hotell inte ha rum och våning tretton, och ett modernt exempel på att man inte vill oroa vidskepliga kunder är de flesta flygbolags vana att slopa stolsrad tretton i sina flygplan.

Nåväl, tretton bilder med tillhörande texter blir det och de första två bilderna blir från hemmet några minuter innan jag cyklade ner till Skillingaryds dämme, denna fantastiska dag med sitt strålande solsken.

Tretton är de gula kronblad eller strålblommor på vars diskblommor denna lilla blomfluga sitter och letar pollen och nektar.

Äpplet förekommer i kulturen hos nästan alla eurasiska folkgrupper och det används som symbol för kärlek, kunskap, fruktsamhet, livet i allmänhet, upplysning och rikedom och äpplet förekommer i ett flertal sagor, myter och ritualer.

Som symbol för kärlek är äpplet ett kännetecknande föremål för olika skönhetsgudinnor, till exempel Istar i den mesopotamiska mytologin, Afrodite i den grekiska mytologi och Idun i den nordiska mytologin.

I Bibeln talas bara om en frukt, kunskapens äpple, på kunskapens träd i Första Mosebok och i konsten har denna frukt många gånger framställts som just ett äpple, och därav kommer uppfattningen att äpplet är en biblisk symbol för frestelse.

Äpplet står även i sammanhang med skörden och på så sätt också med rikedom och makt. Ett exempel som förtydligar denna förbindelse är riksäpplet.

I denna betydelse förekommer äpplen även i sagan ”Frau Holle”, som nedtecknats av Bröderna Grimm, och som handlar om de två systrarna, som var för sig på vägen till fru Holle, möter ett äppleträd som med mänsklig röst ber dem, ”Skaka mig och plocka mina mogna äpplen!”. Den lata systern går bara förbi och mister därför till slut belöningen i form av guld.

Äpplet var även en symbol för dispyter och kanske det främst exemplet på detta är det trojanska kriget. De olympiska gudarna hade bjudits in till bröllopet mellan Peleus och Thetis, vilka senare skulle bli Akilles föräldrar, men gudinnan Eris, tvedräktens gudinna, hade blivit ignorerad och inte blivit inbjuden till bröllopet på grund av hennes vana att skapa konflikter mellan människor.

Som hämnd för detta kastade Eris in ett gyllene äpple bland festdeltagarna med påskriften ”kallisti – till den vackraste”. Gudinnorna Hera, Athena och Afrodite började genast bråka om vem av dem detta skulle gälla, och prins Paris av Troja utsågs att döma mellan dem.

Alla tre försökte genast muta honom med olika gåvor, Hera erbjöd politisk makt och kontroll över hela Asien, Athena framgång i krig, visdom och skickligheten hos de största krigarna medan Afrodite slutligen erbjöd honom den vackraste kvinnan i världen, det vill säga, Helena, hustru till Menelaos av Sparta. Paris valde Afrodite, och detta ledde sedan till det trojanska kriget.

Sedan får vi naturligtvis inte glömma det fallande äpple som fick Isaac Newton att tänka ut tyngdlagen, gravitationen.

Avslutningsvis, äpplena på bilden växer på vårt Säfstaholmsträd.  Säfstaholmsäpplet är en sötsyrlig äppelsort med en god arom. Den härstammar från Säfstaholms slott i Vingåker och sorten uppkom på 1830-talet och moderträdet som numera är fridlyst sedan 1921 och skyddat enligt lag står fortfarande kvar i Vingåker. Säfstaholm anses dessutom som en utmärkt pollenlämnare.

Väl nere vid Skillingaryds dämme möts jag av ett stilla område i hösten färger, utan ljud och nästan utan fåglar men likafullt vackert och spännande.

Gyttrad röksvamp, ”Lycoperdon pyriforme”, växer i täta klungor på murken ved, eller på i marken dolda vedrester, i hela landet. Fruktkropparna är päronformiga och upp till tre centimeter breda.

De är först vita men blir så småningom, som bilden visar, gulbruna. När sporerna är mogna sprids de genom en por högst uppe på svampen. Unga gyttrade röksvampar går att äta så länge de har ett vitt kött.

Jätteröksvampen, ”Langermannia gigantea”, trivs och sprider sig vid Skillingaryds dämme, i år finns här 6 relativt stora exemplar.

Här ser vi svamp nummer 1.

I boken ”Svampar” av Waldemar Bülow från år 1917, står det att svampen i början av sin tillväxt växer med mer än 20 000 celler per minut

Här ser vi svamp nummer 2.

Biodlare kan torka jätteröksvamp och elda med den i rökpusten och enligt en engelsk tidskrift om bin ska röken av jätteröksvampen söva bina.

Här ser vi svamp nummer 3.

Som alla andra röksvampar är jätteröksvampen ätlig så länge köttet är vitt, det vill säga, innan sporerna börjat mogna. Svampens sega skal ska dock tas bort före tillagning.

Antonio Carluccio, som har en restaurang i London med svamprätter som specialitet, skriver i sin bok ”Galen i svamp” att den bäst lämpar sig att skiva och fritera eller grilla och att smaken påminner om kalvkotletter.

Här ser vi svamp nummer 4.

Jätteröksvampen, ”Langermannia gigantea”, är en svampart i familjen ”Lycoperdaceae” och är en av Sveriges största svampar.

Här ser vi svamp nummer 5.

Den här bilden är lite kuslig, tycker jag, då den ser ut som en död människokropp som ligger framstupa i gräset men så var lyckligtvis inte fallet utan detta är ännu en jätteröksvamp.

Här ser vi svamp nummer 6.

Här ser ni besksötans vackert klarröda men giftiga bär. Arten innehåller solanin som är en giftig tropanalkaloid.

Solanin är en glykolalkaloid som förekommer naturligt i alla potatisväxter som ett skydd mot angrepp av svampar och bakterier. Den är väldigt giftig för både människor och djur, även i små doser. En dos på mellan 24-48 milligram kan vara dödligt för en vuxen människa, men som regel behövs en betydligt större dos, upp emot 400 milligram.

Potatis som utsätts för angrepp i form av fysisk skada eller ljus kan utveckla förhöjda solaninnivåer och är en potatis grön till färgen, så har den utsatts för ljus och är ej lämplig som föda eftersom solanininnehållet då är ökat. Det gröna är dock inte solanin, utan vanligt klorofyll.

Giftet tros verka på mitokondriemembranen, vars kaliumkanaler slås på och detta leder till kemiska obalanser och mekaniska skador på cellnivå och därmed påföljande celldöd, så kallad apoptos.

Tropan är en kvävehaltig bicyklisk organisk förening som är mest känd för den grupp av alkaloider som är derivat av den, tropanalkaloider bland annat atropin och kokain. Båda alkaloiderna bygger på tropinon som är ett tropanderivat. Tropanalkaloiderna förekommer i många växter i familjen ”Erythroxylaceae” och ”Solanaceae”, som innehåller potatis, tomat och bildens besksöta.

Klorofyll är det ämne som ger växter dess gröna färg och spelar en avgörande roll i fotosyntesen, det vill säga, växternas omvandling av koldioxid, vatten och energi till kolhydrater och syrgas.

Klorofyll finns i flera olika varianter. Typ a och b finns hos gröna växter medan typ c och d finns hos alger. Bakterier som använder fotosyntes har många olika varianter av klorofyll.

Klorofyll typ a och b absorberar olika våglängder av solljus såsom blått ljus mellan 400-500 nanometer i våglängd och rött ljus mellan 600-700 nanometer i våglängd.

Detta kan till exempel förklaras genom att trädens löv absorberar rött ljus på våren och sommaren, så att vi ser bladen som gröna. På hösten absorberar löven mest grönt ljus och reflekterar därför komplementfärgerna rött och gult, därför blir löven gula, röda och orange.

Det finns som redan nämnts flera olika former av klorofyll, men alla har en gemensam struktur, det vill säga, en porfyrinring med en magnesiumjon i mitten. Skillnaderna mellan de olika formerna ligger huvudsakligen i porfyrinringen.

Porfyriner är en grupp kemiska föreningar, som ingår i ett flertal biologiska system i bland annat människokroppen. Porfyriner består huvudsakligen av kol- och väteatomer, men i de ringstrukturer som kolatomerna bildar ingår även kväveatomer. Porfyriner binder metalljoner i sin mittersta hålighet, och blir då färgade, härav kommer molekylens namn porfyrin som kommer från grekiskans ord för färgen lila.

I porfyrinets mitt binder den gärna en metallatom, såsom järn, zink, koppar, nickel eller kobolt. En typ av järnbindande porfyrin kallas hemgrupp och är en viktig beståndsdel i flera biologiska system däribland i blodets hemoglobin men porfyrin finns även i de gröna växternas klorofyll.

Ämnet klorofyll är godkänt som färgämne i livsmedel och har då E-nummer E 140.

Hösten är som redan sagts fröspridningen tid, här ser ni bredkaveldunets vindspridda ”bomull” som är redo att flyga.

Avslutningsbilden för denna gång är ett bevis på hur rosendunörten, ”Epilobium hirsutum”, sprider sig vid dammarna. Det är nämligen inte många år sedan jag såg mina första plantor blomma.

På återseende och samtidigt 1000-Tack för alla uppmuntrande ord och kommentarer från Er till mig. Det är dessa ord tillsammans med glädjen att sprida kunskap som gör detta så otroligt roligt och spännande samt ger mig så mycket tillbaka. Återigen 1000-Tack!