Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 4

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 4, en naturkrönika i 15 bilder om
vackra novemberdagar i vår nordeuropeiska natur.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i början av november 2010.

Det är ofta så här man upptäcker gråsiskan, ”Carduelis flammea
flammea”, hängande i en klibbal plockandes frön ur de små alkottarna.
Det latinska namnet betyder för övrigt, ”Flammande eldröd steglits”.

Gråsiskan, ”Carduelis flammea flammea”, är en gråbrunspräcklig liten
fågel med röd pannfläck och en liten svart haklapp, gamla hanar är
även rosaröda på bröst och övergump. Jag måste i detta sammanhang
även nämna brunsiskan, ”Carduelis flammea cabaret”, som är en
gråsiskeras eller gråsiskevariant med västligt och sydligt
utbredningsområde och som bland annat häckar efter västkusten i
Sverige. Vi har den relativt frekvent vid Långasand i Halland.
Gråsiskan och den västliga utredningsformen brunsiskan samt
snösiskan, ”Carduelis hornemanni”, ska enligt uppgift ligga genetiskt
väldigt nära varandra, så kanske bör dessa tre räknas som en och
samma art.

Gråsiskan, ”Carduelis flammea flammea”, häckar företrädelsevis i
fjällbjörkskogen i Norrland, men kan vissa år även häcka långt söderut.
Under vintern drar stora flockar med gråsiskor söderut och de klänger
då ofta omkring, som bild 1 visar, i björkar eller alar på samma sätt
som mesar.

Gråsiskan äter helst björkfrön och alfrön men äter även fröer från
andra örter. Under sommaren äter den även insekter och fjärilslarver
vilka är mycket proteinrika.

Proteiner är komplexa organiska ämnen med hög molekylvikt och
tillsammans med polysackarider, fetter och nukleinsyror utgör
proteinerna huvudbeståndsdelen i allt levande. Ett äldre namn på
proteiner är äggviteämnen. Kemiskt består proteinerna av långa kedjor
av aminosyror som är bundna till varandra genom peptidbindningar.
Om kedjan består av mindre än 50 aminosyror använder man oftast
benämningen peptid eller peptidkedja istället för protein. Det finns för
övrigt exempel på proteiner med ända upp till 27 000 aminosyror.

Proteiner förekommer i praktiskt taget alla cellens olika maskinerier
och processer. De är sålunda livsviktiga för allt levande och kommer
Ni ihåg biologi-, kemi- eller hemkunskapslektionerna från er skoltid så
minns Ni att kött, fisk och ägg innehåller mycket proteiner

Locklätet hos gråsiskan är ett upprepat och metalliskt ”tjätt – tjätt –
tjätt”, ibland följt av ett hesare ”djyih”. Sången består av det metalliska
locklätet följt av ett torrt surrande ”serrrrrr”, vilket framförs i
sångflykt.

Gråsiskan häckar gärna i glesa koloniliknande grupper och boet läggs i
granar, tallar, enar eller björkar på varierande höjd över marken.

Namnet gråsiska nämns första gången år 1611, men är säkert äldre en
så. ”Grå” syftar på artens övervägande gråa fjäderdräkt och ”siska”
anses vara onomatopoetiskt.

Onomatopoetikon kommer av grekiskans ”namn” och ”jag gör” och är
ett begrepp inom lingvistik, retorik och poesi som beskriver ord som är
ljudhärmande eller av ljudhärmande ursprung.

Gråsiskan har även kallats ”Iris” och ”Vinterhämpling” men det senare
är idag ett namn på en helt annan art, dock nära släkting, med det
latinska namnet ”Carduelis flavirostris”.

Häckningstiden varierar kraftigt för gråsiskan, från april fram till
augusti månad och de fåglar som häckar senare är ofta inne på sin
andra kull. Boet byggs helt av honan uppe i ett träd av kvistar och
strån, växt-ull och fjädrar. Byggandet går väldigt snabbt och kan vara
klart på två eller tre dagar. De fyra till sex äggen är grönblå med
rödbruna fläckar på och ruvningen går snabbt. Äggen kläcks redan
efter 10-11 dagar. Efter ytterligare 12 dagar kan ungarna lämna boet.
Så hela häckningsförfarandet kan vara överstökat på mindre än en
månad. Antalet gråsiskor i Sverige varierar år från år men beräknas
vara mellan 250 000 till 1 miljon par.

Notera gärna den tydligt streckade övergumpen vilket bland annat
skiljer den från släktingen snösiska som har en ostreckat vit eller
mycket ljus övergump.

Ser Ni den, nötskrikan eller skogsskatan, ”Gárrulus glandárius”? Den
är verkligen väl kamouflerad där den sitter i den lilla björken.
Nötskrikan är en art i familjen kråkfåglar och den är mellan 33–36
centimeter lång och brunbeige med svartstreckad hjässa, svart
mustaschstreck, svart stjärt och vit övergump. Vingarna är svartvita
med lillvingen och ytterfanen på större täckarna tunt bandade i vackert
ljusblått och svart, vilket syns tydligt på nästa bild.

Nötskrikan häckar i skogar i Europa, Nordafrika och stora delar av
Asien samt i hela Sverige utom längst upp i norr. Den är allätare men
har på många ställen ekollon som stapelföda. Under hösten gömmer
den stora mängder ekollon, vilka återfinns med stor precision under
vintern. Under dåliga ekollonår utvandrar nötskrikan invasionsartat på
hösten.

Med sitt skräniga läte har nötskrikan spelat stor roll i folktron. I
Norrland trodde man att det betydde otur om man hörde den ropa när
man till exempel var ute på jakt och om nötskrikan kom fram till
gården under vintern kunde man vänta blidväder. Den kallades därför
hos oss i Småland för blidkråka medan den i Skåne kallades för
regnkråka, ety där sades den alltid skrika före regn.

Stora mänger med vackert ockrabruna altickor, ”Inonotus radiatus”,
draperar undersidan på den grova klibbalsgrenen över Lagans vatten.
Enskilda hattar är hos denna art ofta knöllika och i genomskärning
nästan trekantiga. De växer dock ofta taktegellagda, och kan ibland
bilda flera meter långa rader längs angripna stammar och grenar på
stående träd. På liggande ved är svampen vanligen helt resupinat eller
kuddlik, ofta med distinkt knöliga partier. Ovansidan är något zonerad,
gulbrun till rödbrun eller på äldre exemplar dystert mörkbrun. Färska
fruktkroppar har ibland brunaktiga vätskedroppar på den rundade
kanten. Altickans porer är nedlöpande, kantiga, 2-5 per millimeter,
gulbruna, silverskimrande och med tiden mörkare. Köttet är gulbrunt
till rödbrunt, svagt zonerat och länge något ljusare än det nästan
jämntjocka rörlagret. Trots det svenska namnet växer altickan också på
en rad andra lövträd, och är exempelvis mycket vanlig på hassel. Den
angriper död ved, men finns ändå mest på stående träd. Normalt är den
lätt att känna igen i fält, men kan också mikroskopiskt lätt bestämmas
på de i toppen krökta borsten, så kallade setae, som finns i hymeniet.
På gamla altickor växer gärna den ljusare och ovanligare strävtickan,
”Antrodiella hoehnelii”, som kan vara både hattbildande och resupinat,
det vill säga vidvuxen.

Detta lilla ”ullrufs” träffade jag redan i vintras, då kom en likadan och
kröp på snön i flera minusgrader men vad gjorde väl det med en sådan
kraftfull päls på kroppen. Denna lilla larv ska så småningom bli en
rostvinge, ”Phragmatobia fuliginosa”, vilket är en nattfjäril inom
familjen björnspinnare. De är faktiskt mest kända som just larver, för
sina dragspelskroppar med mycket långhårig brunröd päls. Rostvingen
finns i stort sett var som helst och kläcks ur ägget på hösten. Som
larver gömmer de sig sedan på dagen och på natten söker de efter mat
bland barr och löv. Som de flesta andra fjärilar tycker den om att hålla
sig omkring ljus, gärna lampor, så om man vill se en rostvinge ska man
titta mot en gatlykta om kvällen och natten.

Känner Ni igen vår gamle vän från i sensomras, jätteröksvampen,
”Langermannia gigantea”, nu har den nästan gjort sitt och börjar så
sakta att brytas ner för att återgå i naturens urgamla kretslopp.

Här ser Ni en riktig närbild på spormassan i en av jätteröksvamparna,
undrar vad de blåsliknande strukturerna är för något. De liknar mer
eller mindre genomskinliga vätskefyllda cystor. Vet någon vad det är
så hör gärna av Er!

Skrivet av Dan Damberg