Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 5

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 5, en naturkrönika i 16 bilder om
när hösten borde heta vinter och när snösiskor och gråsiskor sätter
”myror i húvet” på en ”gammal” ornitolog.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av november 2010.

När jag ser de två inledande bilderna på denna krönika tänker jag osökt
på en av de vackraste sånger jag vet, nämligen ”Bridge Over Troubled
Water” av och med Paul Simon och Art Garfunkel.

Jag var bara dryga 11 år när jag för första gången hörde denna
fantastiska sång och jag minns att den gick rakt in i mitt hjärta. Trots
att det nu förflutit dryga 40 år sedan dess rör den fortfarande mitt hjärta
lika starkt och jag tänker att denna text som handlar om vänner,
solidaritet och hjälpsamhet representerar ett samhälle som vi
tillsammans borde lägga all kraft och all möda på att skapa för våra
barn och barnbarn. Bilderna, ett och två, visar två sångsvanar,
förmodligen ett par, som likt vita broar flyter på Dämmets mörka
vatten.

När du är trött, när du vill fly och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd, som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, när du går fram, när fågeln inte längre syns,
och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus, var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten, styr mot havet nu, seglar bort, nu är din korta stund,
det liv du väntat på
Följ vågens väg, se djupet skrämmer ej, för jag är här hos dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Sången ”Bridge over Troubled Water”, vars text är mycket stor poesi,
är skriven av Paul Simon och sjungen av Art Garfunkel. Detta är, som
redan nämnts, en kärleks- och vänskapssång, utgiven på singel redan i
januari 1970. I slutet av februari samma år gick sången upp på första
plats på hitlistan Billboard Hot 100 och denna inspelning återfinns för
övrigt på albumet med samma namn, ”Bridge over Troubled Water”.

Kanske är det sommarens kanadagåskull från Skillingaryds dämme
som gör ett återbesök på platsen där de föddes och inte mycket är
längre sig likt från sommaren som gick.

En spännande plats så här i vintertider är den stora fågelmatningen vid
Skillingaryds dämme. Här är en strid ström av svenska vinterfåglar
som hämtar fettrika och oljerika solrosfrön vilket hjälper dem att klara
den andra vargavintern. Bilden visar två entitor, ”Parus palustris” eller
ska vi kanske säga ”Poecile palustris”. Den nordamerikanska
ornitologiska föreningen, AOU, har nämligen delat upp släktet ”Parus”
och placerat entitan i det nya släktet ”Poecile”.

Två riktiga tuffingar är på besök och inte många andra vågar sig fram.
Blåmesarna är nämligen, sin storlek till trots, inte att leka med. Ofta
placeras de i det stora släktet ”Parus”, men vissa taxonomer delar detta
släkte i ett antal släkten och placerar då blåmesen i släktet ”Cyanistes”.
De får då det vetenskapliga namnet ”Cyanistes caeruleus” istället för
”Parus caeruleus”.

Det är bäst att vänta på sin tur. Entitan väntar tålmodigt medan
talgoxen och blåmesen tar för sig trots att det finns gott om plats för
alla tre och mängder med frön.

Kanske herr och fru talgoxe, hanen till vänster med det breda och
kraftfulla svarta längsbandet på bröst och buk medan honan till höger
har ett betydligt smalare och mindre framträdande dito. Det bör väl
tilläggas att fågeln till höger naturligtvis också kan vara en ungfågel.

Talgoxen har en komplex taxonomi och traditionellt beskrivs arten ha
en utbredning från Storbritannien till Japan och söderut till den
indonesiska övärlden, med 36 beskrivna underarter som förs till fyra
huvudsakliga grupper, det vill säga, ”major”-gruppen,
”cinereus”-gruppen, ”minor”-gruppen och ”bokharensis”-gruppen.

I en studie som publicerades år 2005 bekräftades att ”major”-gruppen
var åtskild från ”cinereus”-gruppen och ”minor”-gruppen och att den
tillsammans med ”bokharensis”-gruppen avvek från dessa två andra
grupper för omkring 1,5 miljoner år sedan. Skillnaden mellan
grupperna ”bokharensis” och ”major” beräknades ha uppkommit cirka
en miljon år senare det vill säga för omkring en halv miljon år sedan.

Samma studie undersökte också hybrider mellan företrädare för
grupperna ”major” och ”minor” i Amurdalen där dessa två grupper
möts. Hybrider visade sig vara ovanliga, vilket tyder på att fanns någon
form av hinder för fortplantning mellan dessa två grupper.

Bortsett från de grupper som antingen behandlas som underarter av
talgoxe eller som fullgoda arter, är talgoxens närmaste släktingar
vitnackad mes, ”Parus nuchalis” och orienttalgoxe, ”Parus
monticolus”. Hybrider är mycket sällsynta, men har sällsynt
observerats med blåmes, svartmes och troligtvis även med entita.

I Eddan, de nordiska guda- och hjältesångerna, finns sången om Fafner
och här nämns de sju mesarna och kanske är mesarna talgoxar. Eddan
har flera betydelser och i första hand är det ett av två litterära verk,
Poetiska Eddan även kallad Äldre Eddan eller Sämunds Edda som är
en samling dikter av okända författare, bevarade i Codex Regius, den
viktigaste källan till kunskap om den nordiska mytologin samt Snorres
Sturlassons Edda även kallad Yngre Eddan eller Prosaiska Eddan som
är en lärobok i skaldekonst skriven omkring år 1220 efter Kristus.

Scenen intas nu av den forngermanska sagokretsens ryktbaraste hjälte,
Sigurd. I en kedja av dikter, delvis sammanlänkade med korta
prosaavsnitt, får man följa Sigurds liv, från hans ungdomsbedrift,
dråpet på draken Fafner i texten nedan och förvärvet av dennes väldiga
guldskatt, över hans ödesdigra möte med sköldmön Brynhild och hans
giftermål med kungadottern Gudrun av Gjukungarnas ätt, fram till
hans död för sina svågrars vapen.

Fafner, som på isländska heter Fáfnir, är en väldig drake som
förekommer i eddadikten Fáfnismal. Sigurd Völsung som efter att han
dräpt draken Fafne blir Sigurd Fafnesbane är med andra ord en hjälte i
nordisk mytologi, han är son till Sigmund och Hjördis och han var gift
med Gudrun Gjukedotter, och tillsammans fick de en son.

Sigurd och Regin begåvo sig upp på Gnitaheden och funno där spåret
efter Fafner, när han skred till vatten. Där gjorde Sigurd en stor grop på
vägen, och Sigurd gick ned däri. Men när Fafner skred från guldet,
blåste han ut etter, och det föll ned ovanför huvudet på Sigurd. Men
när Fafner skred över gropen, stack Sigurd med svärdet till hjärtat på
honom. Fafner skakade på sig och slog med huvud och stjärt. Sigurd
sprang upp ur gropen, och de sågo varandra.

Sigurd tog Fafners hjärta och stekte det på en trädgren. När han tänkte,
att det var färdigstekt och blodet fradgade ur hjärtat, tog han på det
med sitt finger och provade, om det var fullstekt. Han brände sig och
stack fingret i munnen på sig. Men när Fafners hjärtblod kom på
tungan på honom, då förstod han fåglalåt, han hörde, att mesar
kvittrade i buskarne.

Mesen (Talgoxen) sade:
Där sitter Sigurd, sölad med blod och Fafners hjärta vid flamman steker,
rådig syntes mig ringklyvaren, om själv han åte skimrande hjärtat.

På långt håll i dimman och diset sitter en välkänd siluett, det är
varfågeln, ”Lanius excubitor excubitor”, nominatrasen, som spanar
efter byte. Förr ansågs det, för övrigt, i Sverige otursbringande att se en
varfågel.

Jag lyckas långsamt och sakta ta mig allt närmare, nu har jag cirka 60
meter fram till varfågeln som sitter i den norra delen av fjärde
dammen. Varfågeln är för övrigt känd för sin uppmärksamhet för
annalkande faror. När den varseblir någon fara varnar den med ett
skarpt skrik. Den kan även jaga bort och förfölja rovfåglar, korpar och
kråkor.

Jag skruvar på extendern med faktor 1.4 till mitt 300-
millimetersobjektiv och plötsligt blir brännvidden 720 millimeter, ISO-
talet höjer jag till 1000, bländaren står på 4. Jag får bara denna enda
bild på varfågeln med dessa förutsättningar innan den flög sin väg och
inte blev bilden jättebra men hyfsad. Vart varfågeln tog vägen vet jag
inte men den dök inte upp igen under den dryga timma som jag
tillbringade vid Skillingaryds dämme.

Plötsligt anländer ett antal gråsiskor till de mängder av vinterståndare
av gråbo, tiggarranunkel och sumpfräne som finns i norra delen av
tredje dammen. Bilden visar en normalfärgad gråsiska, ”Carduelis
flammea”.

Gråsiskan är en mycket vacker liten fågel som har en stor förmåga att
klänga, till exempel i trädgrenar eller som här i vinterståndare.
Vintertid bildar den kringströvande flockar, ibland tillsammans med
grönsiskor eller som på nästa bild tillsammans med snösiskor.

Helt plötsligt infinner sig en mycket ljus ”gråsiska” och jag inser att
detta kanske kan vara den ovanliga snösiskan.
Snösiskan, ”Carduelis hornemanni”, beskrevs första gången år 1843
men då som ”Acanthis hornemanni”. Detta gjordes av dansken Carl
Peter Holbøll som var löjtnant vid kungliga danska flottan. Han blev
sedermera guvernör på södra Grönland och 1846 publicerade han en
bok om Grönlands fåglar. Bilderna visar en ungfågel eller en hona av
snösiska.

Snösiskan placeras idag i det stora släktet ”Carduelis” vars taxonomi är
omdiskuterad. Snösiskan har tillsammans med brun- och gråsiskan
bland annat föreslagits en placering i det egna släktet ”Acanthis”.
Snösiskan och gråsiskan ligger genetiskt sett så nära varandra att det
har ifrågasatts om de verkligen är två olika arter. Det saknas dock
säkra fynd av hybrider mellan grå- och snösiska, dels på grund att en
sådan förmodligen skulle vara omöjlig att artbestämma i fält. På flera
ställen, till exempel i Norge, har man dock enligt uppgift observerat
snösiskor i par med gråsiskor.

Arten snösiska delas upp i två underarter, enligt följande;

”Carduelis hornemanni hornemanni”, vilket är nominatformen och
som häckar cirkumpolärt i områden mycket långt norrut, på Grönland
samt angränsande delar i Kanada.

”Carduelis hornemannis exilipes”, som häckar i Nordamerika samt
Eurasien. Dessa fåglar övervintrar ofta långt norrut men flyttar ibland
söderut. Detta taxon behandlas ibland som den egna arten ”Carduelis
exilipes”. Kanske är det just en sådan exilipes-siska som vi ser på
bilderna.

Snösiskan är en art i familjen finkar och den är cirka 12 centimeter
lång samt har en streckad ovansida, ostreckad ljus undersida och röd
panna. Den är, som redan nämnts, svår att skilja från den snarlika och
vanligare gråsiskan, men snösiskan är något ljusare och har en
ostreckad övergump.

Siskor är för övrigt fågelarter i släktena ”Serinus” och ”Carduelis”
inom familjen finkar. De är små fåglar, mellan 11–14 centimeter långa
med kluven stjärt och streckad fjäderdräkt som oftast är övervägande
gul, grön eller grå. I Sverige häckar bland annat arterna grönsiska,
gråsiska och snösiska.

Skrivet av Dan Damberg