Hösten(s) ”bär” mot vinter, en naturkrönika i 8 bilder om några av
höstens bär och frukter men också om gifter, sagor och myter.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i november, mildhösten,
2011.

Idegranen, ”Taxus baccata”, är en giftig växt som bland annat
innehåller taxin samt en irriterande olja, det röda fruktköttet är däremot
ofarligt. Förtäring av barr och söndertuggade frön innebär allvarliga
förgiftningsrisker, symtomen är då magbesvär men i allvarliga fall
även hjärt- och allmänpåverkan. Om växtdelar eller mer än 5 bär
förtärts, ge kol och kontrollera risken hos Giftinformationscentralen.

Lagerhägg, lagerkörs eller körsbärslager, ”Prunus laurocerasus”, är en
art i familjen rosväxter. Det är en 2-4 meter hög, ständigt grön buske
med utbrett växtsätt. De läderartade bladen är avlånga och glänsande
mörkgröna på ovansidan och mattgröna på undersidan och de vita,
cirka 8 millimeter vida blommorna sitter i upprätta långa klasar som
blommar i maj men ofta också under hösten. Arten som hör hemma i
sydöstra Europa och Mindre Asien bort till Iran odlas ofta som
prydnadsväxt även här hos oss i Sverige.

Om hösten blir mild kan buskarna utveckla svartröda bär men dessa är
giftiga och smakar också illa. Växten kallas emellanåt för
körsbärslager eller lagerkörsbär och liksom hägg och körsbär ingår den
i stenfruktsfamiljen, tillsammans med plommon och persika.

Ibland förväxlas lagerhägg med lager, ”Laurus nobilis”, som är en
prydnadsväxt vars blad används till krydda eller till lagerkransar.
Lagerhäggen är minst lika dekorativ och får ofta ersätta lagern i olika
blomsterarrangemang. Däremot bör man inte prova bladen i
matlagning eftersom de innehåller samma obehagliga blåsyra som till
exempel bittermandel.

Järneken, ”Ilex aquifolium”, är en vintergrön buske eller till och med
ett litet träd med tornkantade blad, små vita blommor och röda bärlika
stenfrukter. Den känns lätt igen på de elliptiska läderartade bladen som
har vågiga och vasst torniga kanter som är blanka och mörkt gröna.
Järneken blommar i maj-juni med små vita blommor som sitter i
bladvecken. Arten är tvåbyggare och har han- respektive honblommor
på olika buskar och frukterna är röda bärlika stenfrukter som sitter kvar
under hela vintern. Järneken kan möjligtvis förväxlas med mahonia,
”Mahonia aquifolium”, från familjen berberisväxter, men mahonia har
motsatta blad, gula blommor i klasar och blådaggiga bär.

Järnek är en ofta odlad art som mycket sällsynt förekommer
naturaliserad i södra Sverige då den kräver ett oceaniskt klimat med
hög luftfuktighet och nederbörd samt milda vintrar. Arten upptäcktes i
ett exemplar i Bohuslän för mer än 100 år sedan, men har sedan
1940-talet betraktats som utdöd. Man har dock sedan dess funnit ett
kvarlevande exemplar som anses vara inhemskt.

I de anglosaxiska länderna är järneken associerad med julen, vilket
också spritt sig till vårt land där järnek, liksom misteln, ”Viscum
album”, numera hör till våra juldekorationer.

Järnekens latinska artnamn ”aquifolium” kommer av latinets ”acus”
för nål och ”folium” för blad och syftar på bladkanternas vassa tornar.
Kristtorn är ett äldre namn på järneken som hänsyftar på en gammal
sägen som berättar att Jesus törnekrona skulle vara gjord av järnek.

”Busken för sina taggar skull tjenar väl till lefvande stängsel. Trädet är
hårdt, hvitt: brukas af Svarfvare till nålhus, pipskaft m.m. Den inre
barken till ett godt fogellim. Br. nu mer än den hvita Misteln af
fogelfångare i Tyskland. Pl:s med rottelningar om hösten, hälst i
skuggiga gårdar.”

Ur ”Utkast till en svensk flora” av S. Liljeblad år 1816.

I Sverige odlas bildens svarta aronia, ”Aronia melanocarpa”, som
prydnadsbuske och är en bärbuske nära släkt med rönn och slån.
Vanligast är den svarta aronian som min bild visar, men det finns
också röd aronia, ”Aronia arbutifolia” och korsningar mellan dessa
arter. Aroniorna är ganska småväxta buskar med ovala, mörkgröna och
blanka blad och blommar i maj–juni med vita eller svagt rosa
blommor. Bären är som bilden visar stora och blanka samt mognar i
september till oktober bladen får dessutom kraftigt och mycket vackert
mörkröda höstfärger.

Aroniabären har lite sträv smak men efter den första frosten försvinner
mycket av detta och en tydlig sötma framträder och bären ger god saft,
sylt och gelé. Bären kan även torkas och användas i bakverk eller
müsli och de lämpar sig också bra för infrysning. I Östeuropa odlas
aronia för bärens skull, arten är lättodlad och bären innehåller många
nyttiga ämnen. Aronia är det bär som har allra högst innehåll av
antioxidanter och de är också rika på vitaminerna A, E, och C och
mineralerna järn och jod. Aronia har även använts som läkeört i
Östeuropa.

Arten härstammar fån Nordamerika där den växer vild och i Sverige
började den odlas som prydnadsväxt under 1980-talet och försök med
att utveckla sorter för kommersiell bärodling pågår i Sverige då i första
hand för att utvinna de kraftiga färgpigment som finns i svart aronia,
de så kallade anthocyanerna. Dessa kan användas som naturliga
livsmedelsfärgämnen men akta er för att få dem på kläderna för de är
mycket svåra att tvätta bort.

Äpplet förekommer i kulturen hos nästan alla eurasiska folkgrupper
och används som symbol för kärlek, sexualitet, fruktsamhet, livet i
allmänhet, upplysning och rikedom. Frukten förekommer dessutom i
ett flertal sagor och myter.

Som symbol för kärlek och sexualitet är äpplet ett kännetecknande
föremål för olika skönhetsgudinnor, till exempel Istar i den
mesopotamiska mytologin, Afrodite i den grekiska mytologi och Idun i
den nordiska mytologin.

I bibeln talas bara om en frukt på kunskapens träd i första Mosebok
och i konsten har denna frukt många gånger framställts som just ett
äpple och därav kommer uppfattningen att äpplet är en biblisk symbol
för frestelse.

Äpplet står även i sammanhang med skörden och på så sätt med
rikedom och makt, ett exempel som förtydligar denna förbindelse är
riksäpplet. Ett fallande äpple fick enligt historien Isaac Newton att
tänka ut tyngdlagen vilket med största sannolikhet är en ren myt.

Äppelodling tros ha kommit till Sverige med klosterväsendet på
1100-talet då munkarna kunde konsten att ympa, vilket var en
förutsättning för odling. Odlade sorter förökas än idag genom ympning
av kvistar från ett träd till ett annat. Frösådd ger vanligen träd med
sämre frukt, och det är främst sådana man påträffar utanför trädgårdar.
I Sverige har man för övrigt hittat ett förkolnat äpple vid utgrävningar i
Alvastra nära Omberg i Östergötland som är daterat till 2500 år före
Kristus. Under vikingatiden åt man uppenbarligen också mycket äpple.
Det finns cirka 7000 äppelsorter i världen.

”Som en syrlig och saftfull frukt, kunna Äpplen såsom läskande och
kylande i sjukdomar användas. Mogna och måttligt förtärda, äro de
helsosamma och kunna på dessa villkor aldrig orsaka rödsot. De som
ha svag mage t. ex. mjeltsjuka, och hysteriska personer, må icke väl,
isynnerhet af rå äpplen. Öfverflödet, såsom för mycket försvagande, är
endast skadligt. Omogen frukt åstadkommer, genom sin sträfhet eller
bäska, förstoppningar och deraf följande olägenheter.”

C. Quensel i ”Svensk Botanik IV” av J. W. Palmstruch år 1805.

Fruktmögel är en otrevlig sjukdom på äpplen, körsbär, plommon och
päron orsakad av sporsäckssvampen, ”Monilinia fructigena”, med det
imperfekta stadiet som kallas, ”Monilia fructigena”. På frukterna
uppstår fram emot mognaden bruna rötfläckar med gulvita
mögelvårtor, så kallade konidiehopar, i koncentriska ringar. Under
lagringen av äpplen ger samma svamp upphov till svart monilia med
svart, blank hud. Infektionen sker via sår orsakade av bland annat
skorv och insekter. Sjukdomen motverkas genom insekts- och
skorvbekämpning, kartgallring samt genom att smittad frukt avlägsnas.

Imperfekter är en konstgjord grupp svampar som vi har föst ihop till en
grupp för att vi inte har förstått var de hör hemma. De kan se väldigt
olika ut och de är ganska svårstuderade men tack vare införandet av
elektronmikroskop och andra förfinade hjälpmedel har vår kunskap
ökat betydligt under de senaste decennierna.

Konidiesvampar, som de också kallas, har ofta egna vetenskapliga
namn trots att de egentligen bara är former av en svamp, med andra
ord, en del i en livscykel. Namnet ”imperfekta svampar” syftar just på
vår okunskap om deras fullständiga livscykel. De har oftast ingen känd
sexuell förökning utan förökar sig till övervägande delen med så
kallade konidier som är orörliga och könlösa sporer. Om sexuell
förökning kan fastställas, visar det sig att den sexuella fasen oftast är
kopplad till en sporsäckssvamp, en så kallad ascomycet. Till exempel
bildar ascomyceten cinnobersvamp eller cinnobergömming, ”Nectria
cinnabarina”, förutom sina fruktkroppar också kulformade strukturer
med så kallade konidier. Dessa strukturer är det imperfekta stadiet och
kallas då för ”Tubercularia vulgaris”. Vi känner till över 20 000
imperfekter och en stor del av dessa lever som nedbrytare av organiskt
material i naturen.

Kärleksörten, ”Sedum telephium maximum”, är en art i familjen
fetbladsväxter och är upp till 50 centimeter hög med köttiga och trinda
blad och små gulvita blommor. I Sverige är den allmän norrut till
Ångermanland. Min bild visar dock underarten röd kärleksört som
odlas som prydnadsväxt i många trädgårdar.

I Sverige förekommer med andra ord två underarter av kärleksört, dels
underarten vanlig kärleksört som har gulaktiga kronblad, se ovan, dels
den odlade och ibland förvildade underarten röd kärleksört, ”Sedum
telephium telephium”, som har rosaröda kronblad precis som min bild
visar.

Avslutningsvis en bild på strutbräken och dess sporbärande ”blad”.
Dessa fertila blad är först ljusgröna men blir tidigt chokladbruna som
bilden visar. Strutbräken är för övrigt en ganska sällsynt art men den
finns trots detta i nästan hela Sverige. Den påträffas i fuktiga, mullrika
skogar, bäckraviner och vid åar. Förr användes den som djurfoder och
A. J. Retzius ansåg år 1806 att den skulle planteras i skogarna av ”den
Landtman, som äger skogstrackt”.

”Den är ibland de största Ormbunkar hos oss, och kännelig af sitt sätt
att wäxa, då alla bladen stå i en krets och utgöra såsom en stor strut
eller tratt. Fanet eller bladen af denna, ej sällan twå alnar höga
Ormbunke, afskäres om Sommaren straxt efter Midsommar, så at
blomstänglarne ej skadas, bindes i små knippen, och uphängas i
skugga at torrka. Det är en god sak, at hälst i swåra foderår wara
dermed rikeligen försedd, emedan den kokade lagen häraf gifwer et
godt sörpe för Kor, Oxar, Får och Getter, och det kokade eller blötade
fanet ätes icke mindre begärligt, och bekommer dem wäl, samt ökar
mjölken hos kor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806

Runt strutbräkenplantan växer det vintergröna, ”Vinca minor”, som är
ett vintergrönt krypande ris med ganska stora, blåvioletta blommor
samt till höger på bilden en bergenia eller vinterblad, ”Bergenia
crassifolia”, som är en art i familjen stenbräckeväxter. Längst ner till
höger på bilden slutligen växer den lilla skuggbräckan, ”Saxifraga
umbrosa”, som är en släkting till mandelblomma och fjällbrud.