Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på humle.

Humle

Humle, en naturkrönika i 4 bilder om vackra blommor och
ölframställning.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli 2010.

Efter alla år i Långasand hittar jag den plötsligt alldeles i närheten, den
första hanplantan av humle. Den blommar dessutom rikligt med sina
mångblommiga knippen av gröngulvita små blommor. De humleplantor
som finns i vår trädgård och som jag sett tidigare är endast honplantor
med de typiska humlekottarna.

Humle, ”Humulus lupulus”, är en art i familjen hampväxter och
förekommer naturligt i Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika.
Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdalar i södra
och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor
del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att
den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar
förekommer, som hos oss i Långasand, kan vara ursprungligt inhemska
och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6-7 meter hög och kan
växa 20 centimeter per dygn. Plantan är täckt med krokiga taggar och
körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med tre
flikar. De blir 5–12 centimeter långa och lika breda med hjärtlik bas och
oregelbundet naggad kant. Humle är, som redan sagts, tvåbyggare och
blommar under högsommaren. Hanblommorna sitter som bilden visar i
yviga, grenade blomställningar i bladvecken och är små, ljusgula. De är
vindpollinerade och de fem ståndarna producerar mycket pollen.
Honblomsamlingarna sitter i kompakta knippen som liknar små gröna
kottar som tillväxer vid mognaden. Skadegörarna på humle utgörs främst
av svampar, spinn och humlebladlus, ”Phorodon humuli”.

Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet.
Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle
gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar,
till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram
till år 1648.

I Kristoffers landslag från år 1442 står att ”Alle hemman böra humlegård
hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess
de blifva tuhundrade vid ett helt hemman”.

Kristofers landslag instiftades under Kristofer av Bayerns regeringstid och
var en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag.

Gustav Vasa skall hundra år senare ha klagat över att så mycket som en
niondel av den svenska järnexporten gick åt för att betala humleimporten.

Vid ölbryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen
för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den
önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och
beroende på vilken typ av öl man avser att brygga så finns det klassiska
nivåer på dessa olika parametrar. De bittergivande ämnena är bland
annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och dessa anges i procent
av humleproducenterna. Obefruktade humlekottar anses ge bättre öl,
varför odlingarna numera endast innehåller honplantor. Kottarna måste
efter skörden snabbt torkas till cirka 10 %-ig vattenhalt för att kunna
lagras.

Till medicinskt bruk är humlen känd för sin sömngivande effekt och den
stimulerar dessutom aptiten och matspjälkningen.

När man gör te på humle tar man 2 matskedar humleblommor per tekopp
kokhett vatten, låter det dra 10-15 minuter och dricker det varmt vid
läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i
lavendelrot och blad av citronmeliss. Man kan även stoppa torkade
blommor i kudden för att hjälpa sömnen.

Artnamnet ”lupulus” är en dimunitiv form av det latinska ordet ”lupus” för
varg och samtidigt namnet på humle hos Gaius Plinius, (ni vet han romaren,
författaren och flotteskaderchefen som dog vid Vesuvius utbrott år 79
efter Kristus).

Gallhumle och fukhumle är namn på hanplantorna, medan knopphumle är
namn på honplantor och Carl von Linné skriver i ”Sponsalia plantarum” år
1750 att ”Humlan är af tvänne slag, Fukhumla och Knop-humla. Den förra
har allenast han-blomster och den senare hon-blomster; med det vi
allmänt kalla frukt eller koppor, är intet annat än sjelfva blom-fodret, som
växer ut och blir således större”.

Bilden visar blommande honblommor av humle, det vill säga blivande
humlekottar.

Skrivet av Dan Damberg