Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt svamparnas värld.

I svamparnas värld, del 11

I svamparnas värld, del 11, en naturkrönika i 13 bilder om tickor,
skinn och lavar – en riktigt grå och ruggig novemberlördag när
natten knappt blev till dag.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i november 2010.

En till synes frisk och upprätt stående sälg vid stranden av den lilla
dammen i Södra Duveled hade dessa kuddlika tickor växande på
stammen. På vågrätt liggande sälgstammar kan man ibland se helt
vidvuxna eller resupinata sälgtickor men här är sälgen lodrät och då
påstår jag att det vi ser kan vara helt andra tickor som heter kuddtickor,
”Phellinus punctatus”, men…

…å andra sidan borde kuddtickans porer vara i vinkel mot
fruktkroppen, vilket de inte är och dessutom syns detta tydligt på
bilden. Porerna på bilden ligger snarare i 180 graders vinkel med
fruktkroppen, med andra ord, längs med tickan. Då borde det trots allt
vara en helt resupinat sälgticka, ”Phellinus conchatus”.

Jag skulle naturligtvis ha tagit med mig ett beläggsexemplar hem och
examinerat ordentligt men nu får jag nöja mig med att säga att detta är
tickor ur släktet ”Phellinus”, antingen arten ”punctatus” eller arten
”conchatus”.

Biologisk slybekämpning kan bli värdefull inom plantskogsvården.
Skogsbranschen tar hjälp av bildens purpurskinn, ”Chondrostereum
purpureum”, en svamp som naturligt finns i vår natur, som
komplement till manuell och mekanisk plantskogsvård.

Purpurskinn är en ständigt närvarande art i våra skogar och svampen
angriper vanligtvis lövträd samt är ofarlig för människor, djur och
natur. De enda som kan tänkas känna sig hotade är fruktodlingarna,
eftersom svampen även kan angripa exempelvis äppel- och
plommonträd.

Användning av purpurskinn i slybekämpningens tjänst är ingen
egentlig nyhet. I Kanada har den använts sedan mitten av 1980-talet,
främst för att hålla slyet i schack på kraftledningsgator och enligt
undersökningar gjorda i Kanada minskar slyuppkomsten efter röjning
med mellan 70 och 100 procent. Purpurskinnet tränger in i stubben,
men man vet ännu inte hur djupt. Klart är ändå, att förutom att den
genom att hindra vattenupptagning kraftigt minskar slyuppkomsten,
växer dessutom det sly som tar sig upp långsammare.

Purpurskinnet växer vanligtvis på lövved och mer sällan på barrved
men dessa bilder är faktiskt tagna på en granstubbe i nordvästra delen
av Södra Duveled. Bilden visar ett litet exemplar av purpurskinnet.

Några stubbar från purpurskinnet växte dessa små violetta geléskålar,
”Ascocoryne sarcoides”, men jag måste ändå be att få lägga in en
brasklapp då det kan vara något helt annat till exempel ett krös eller till
och med ett litet exemplar av tidigare visat purpurskinn.

Här ser ni en vacker skog av små bägarlavar, kanske av arten,
”Cladonia fimbriata”. Lavar är, för övrigt, mycket små primitiva
bålväxter som saknar blad och rötter och som heller inte blommar.
Laven består av en svamp och en alg och/eller en
cyanobakterie/blågrönalg. Svampen hjälper laven att klara av ett liv i
torka, då den suger upp vatten. Vattnet behöver algen och
cyanobakterien för att producera näring. Lavarna sprider sig med
sporer och med fragment av laven som förs bort med till exempel
regnvatten.

Gällav, Pseudevernia furfuracea, är en lav som växer på trädstammar
och grenar, men ibland även på sten. Speciellt förekommer den på
björk, gran och tall. Gällaven är en busklav, det vill säga att den har ett
buskformigt växtsätt. Ett kännetecken är att bålens undersida är svart
och översidan ljust gråaktig. Den snarlika slånlaven har både ljus
undersida och översida. Gällav har stiftliknande isidier, det vill säga
utskott för asexuell förökning, men det är sällan den har apotecier, det
vill säga fruktkroppar för sexuell förökning.

Små orangegula gelésvampar som heter vedplätt, ”Dacrymyces
stillatus”, bekläder snittytan på den gamla stubben och lyser upp det
grå och mörka denna novemberdag.

När man går i skog och mark är det inte ovanligt att man hittar den lilla
violtickan, ”Trichaptum abietinum”, som mestadels växer på gran.
Bildens violtickor växte på en stor och fallen gran utmed Lagan i
västra delen av Skillingaryds skjutfält men se upp för kanske kan det
vara en violtagging, ”Trichaptum fusco-violaceum”, men då är
substratet oftast tall. Ytterligare en närstående art är den rödlistade,
NT, och mindre allmänna violmusslingen, ”Trichaptum laricinum”,
som likt violtickan oftast växer på gran. Uppifrån kan violtickan även
likna gulltickan, ”Skeletocutis amorpha”, som har ungefär lika stora
hattar, men ljusa och med tiden morotsfärgade porer.

Hattarna hos violtickan, ”Trichaptum abietinum”, kan vara mer eller
mindre väl utvecklade, 1-7 centimeter stora och ett par millimeter

tjocka. Fruktkropparna har vanligen en tydlig resupinat del, och på de
undre delarna av liggande stammar uteblir hattbildningen ofta helt,
varvid svampen kan täcka meterlånga partier av sitt substrat.
Hattkanten är skarp, vågig till inskuren och på unga exemplar vackert
violettfärgade, hatten i övrigt gråaktig till ljust gråbrun, filthårig och
normalt zonerad samt färgas ibland grönaktig av alger. Violtickan
växer framför allt på gran och tall, men enstaka fynd finns även från
lövved. Svampen är mycket vanlig på barkförsedda, nyligen döda
granar av alla dimensioner och i alla typer av barrskogar.

Klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, bildar i allmänhet tydliga,
konsolformiga eller hovlika hattar, men kan i undantagsfall vara mer
oregelbunden och ibland helt resupinat. Fruktkropparna kan bli flera
decimeter breda och mer än decimetertjocka och ovansidans krusta är
på yngre exemplar täckt av en kådliknande substans som smälter och
”kokar” i kontakt med en eldslåga. Hatten är zonerad i orange, röda
eller rödbruna partier, i de inre delarna ofta mörkare gråaktig till nästan
svart. Kanten hos växande exemplar är gulvit, gyllenbrun till
ockrabrun och lukten är något syrlig. Svampen växer på ett stort antal
olika substrat och finns både på död ved och levande träd, vanligast är
den på gran, men den förekommer frekvent även på al, björk (som på
bilden) samt tall.

I det stora grenbrottet hos den gamla björken har troligtvis
bävermusslingen, ”Lentinellus castoreus”, producerat sina
fruktkroppar. Den är en vedlevande svamp som under hösten kan hittas
på stammar av björk och gran. Svampen är inte ätlig, dess kött är segt
och den har en något syrlig till skarpt brännande smak.

Alldeles söder om underofficersmässen i Östra lägret på Skillingaryds
skjutfält växte ganska mycket av slingertickan, ”Cerrena unicolor”.
Normalt bildar tickan tydliga, ofta taktegellagda hattar, men har
dessutom en nästan alltid välutvecklad, resupinat del. Ibland är
fruktkropparna uteslutande resupinata, och kan då täcka meterlånga
partier på liggande stockar. Enskilda hattar blir cirka en decimeter
stora och har borsthårig, zonerad ovansida, som först är beigefärgad
eller gulbrunaktig, men snart grönfärgas av alger.

Slingertickan växer på död lövved, framför allt av björk, precis som på
bilderna, enstaka fynd är även gjorda på gran. Svampen är vanlig på
liggande stammar och stubbar, men hittas också på döda eller döende
partier av stående träd. Finns både i fuktiga skogar och torrare, öppna
miljöer. Ovanifrån kan de behårade, ofta grönfärgade hattarna likna
borstticka, ”Trametes hirsuta” och björkmussling, ”Lenzites betulina”,
men hymeniet hos dessa består av runda porer respektive tydliga
skivor. Hymenium, hymeniet är för övrigt termen för det sporbärande
vävnadslagret i svampars fruktkroppar. En annan förväxlingsart är
hjortticka, ”Datronia mollis”, som har liknande porer, men vars hattar
är mörka och ej borsthåriga samt vanligen mindre välutvecklade.

Skrivet av Dan Damberg