Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat in i svamparnas värld.

I svamparnas värld, del 2

I svamparnas värld, del 2, en naturkrönika i 7 bilder om svenska
folkets höstnöje i naturen vid sidan om lingon och blåbär.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av augusti 2010.

Det lyser några vackert gula svampar på en stubbe öster om vägen
alldeles norr om Holma gård, kan du inte se efter vad det är för sort.
Det var ungefär så han uttryckte det min gode vän och gamle
arbetskamrat från tiden på Uppåkra Mekaniska Verkstad på sjuttiotalet.

Ja visst kan jag det, svarade jag omedelbart och några dagar senare var
jag på plats. Några problem med att hitta rätt var det verkligen inte för
de vackra svamparna, som visade sig vara svaveltickor, lyste verkligen
inifrån björkhagen cirka 50 meter från stora vägen mellan Fastorp och
Taglarp. Växtplatsen var som oftast ek eller ekved och i detta fall en
gammal ekstubbe.

Svaveltickan, ”Laetíporus sulphúreus”, är verkligen en vacker och
iögonenfallande svamp som syns lång väg. Tickan orsakar dock
krympningsröta som bryter ned vedens cellulosa, varvid den angripna
veden krymper och brister i kubiska bitar. Veden blir då brun till svart
och spröd vilket leder till att virkets hållfasthet drastiskt försämras.
Rötan kallas ibland också brunröta eller destruktionsröta. Detta är ett
av naturens många sätt att fullborda kretsloppen i ekosystemen då
näringsämnen frigörs och på nytt tas upp av andra organismer och blir
nya kretslopp, livets eviga kretslopp.

Rötsvampar är ett gemensamt namn på svampar som angriper och
bryter ned trä. Bland basidiesvamparna finns rötsvampar som orsakar
antingen brunröta eller vitröta, medan sporsäckssvampar orsakar
antingen vitröta eller mjukröta. Som några av de svåraste skadegörarna
inom jordens nordliga och tempererade regioner på produktionsskog
brukar honungsskivlingen, ”Armillaria mellea” och rottickan,
”Heterobasidion annosum”, räknas.

Vissa vitrötande svampar kan faktiskt också utnyttjas för nedbrytning
av mycket giftiga polycykliska aromatiska kolväten, så kallade PAH,
eftersom deras enzymsystem, som är anpassat till vedämnet lignin,
även klarar dessa giftiga föreningar.

Basidiesvampar är svampar som bildar sina sporer på så kallade
basidier. Basidierna har små utväxter som kallas sterigmer, där
sporerna bildas och sitter. Till basidiesvamparna räknas förutom
hattsvamparna även rost- och sotsvamparna samt vissa ordningar
jästsvampar.

Sporsäcksvampar är en mycket stor grupp av svampar, som producerar
sporer i så kallade sporsäckar. Av de svamparter som, tillsammans
med alger, ingår i dubbelorganismerna lavar är de flesta just
sporsäcksvampar, andra sporsäckssvampar innefattar jordtungor,
skålsvampar och olika typer av mögelsvampar, såsom pensel- och
borstmögel. Även tryfflar, murklor och vanlig jäst är exempel på
sporsäcksvampar.

Lignin är en aromatisk förening som ingår i växternas cellväggar och
är ett av de mest allmänt förekommande organiska föreningarna i
naturen. Lignin ingår i gruppen polycykliska biopolymerer, se ovan om
polycykliska aromatiska kolväten, PAH.

Svaveltickan växer på trädstammar, särskilt då ekar där den
mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kilo. Den är en
av få trädsvampar som är användbar som matsvamp, även om detta
matvärde är omtvistat och föremål för debatt. Att äta denna svamp har
inte varit så populärt i Sverige, men i England och USA gäller arten för
att vara en bra matsvamp. Den kallas för ”chicken of the woods”, med
andra ord, ”skogskyckling”. Tillagad sägs den ge samma tuggkänsla i
munnen som när man tuggar på kyckling. Plocka eller samla in
svampen när den är ung, den ska ha klara gulaktiga färger och vara
elastisk när man klämmer på den, inte alltför mjuk och svampig dock
som den är när den precis vuxit fram.

Skär svaveltickan i bitar om cirka tre gånger fem centimeter. Lägg
bitarna i en kastrull kallt vatten, koka upp och låt koka i någon minut,
häll sedan av vattnet. Svampen är inte giftig, utan avkokningen görs
för att mildra dess smak. Lägg sedan svampbitarna i en het stekpanna
utan matfett och ”svetta” ut vätskan ur svampen. Tryck gärna med en
gaffel på bitarna för att snabbare bli av med vätskan. Stek sedan
svampen och krydda med salt och peppar och eventuellt curry. Gör
sedan en stuvning och servera med ris.

Tickor är svampar som man framför allt hittar växande på träd,
levande som döda, en del växer dock på marken. Det finns cirka 200
arter tickor i Sverige varav en stor del är arter som gemene man inte
lägger märke till, då de ofta är relativt små och växer undanskymt på
undersidan av fallna trädstammar. Många tickor växer emellertid
synligt med sina, många gånger, stora och väl exponerade fruktkroppar
vilket verkligen svaveltickan i denna krönika gör.

Tickor utgör ingen naturlig grupp utan är att betrakta som en
konstgjord grupp baserad på ett par karaktärer som de olika arterna
delar med varandra, varav den främsta är att fruktkropparna har porer
på undersidan. Undersidan i det här fallet ser ni på bilden som en
mindre avbruten del liggande på ovansidan av en annan fruktkropp och
denna är vackert honungsgul i färgen.  En del tickor har sina närmaste
släktingar i andra grupper som till exempel skinnsvampar och
skivlingar, vilka också ska betraktas som konstgjorda grupper.

Som de flesta svampars fruktkroppar har även svaveltickans dito en
relativt kort livstid och efter några dagar upp till en vecka eller två så
skattar de åt förgängelsen men deras uppgift som just fruktkroppar är
då genomförd och slutförd i och med att dess miljoner sporer spridits
för vinden. Svampen, den egentliga svampen, lever dock vidare i
ekveden för att ett annat år åter producera fruktkroppar som vi
människor kan njuta av, för visst är de som vackra naturens konstverk.

Svamparnas storleksspektrum sträcker sig från mikroskopiskt små arter
till de lätt igenkännliga storsvamparna. Mycelet hos ett exemplar av en
amerikansk art av honungsskivling, ”Armillaria ostoyae”, för övrigt
släkt med ”vår” ovan nämnda honungsskivling, ”Armillaria mellea”, är
med en utsträckning på 1,2 kvadratkilometer och en uppskattad ålder
av 2400 år en av de äldsta samt den i särklass största organismen på
jorden.

Förmodligen existerade svampar redan för 900 till 1200 miljoner år
sedan och ett fynd ur 850 miljoner år gammal skiffer i Kanada tolkas
ibland som ett svampfossil.

Skrivet av Dan Damberg