Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Ljussegren och Lomsjö.
I sydvästerled, till Ljussegren och Lomsjö
I sydvästerled, till Ljussegren och Lomsjö, en natur- och kulturkrönika
i 17 bilder, om en historiskt och biologiskt intressant del av Vaggeryds
kommun.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sommarminnen från mitten
av augusti 2012, den sommaren som inte längre finns mer än i
minnen, texter och bilder.
Det är en rejäl cykeltur att ta sig från Skillingaryd till Nyholm,
Lomsjö, Ugglekull och Ljussegren samt tillbaka till Skillingaryd igen.
Det är krokigt och rejält backigt men på sina ställen bedövande
vackert med en fantastisk biologisk mångfald utmed den cirka 20
kilometer långa vägen.
Bilden visar en liten våtmark alldeles bredvid vägen strax innan Nyholm
som var gul av vackert blommande myrliljor.
Myrlilja, ”Narthecium ossifragum”, är en flerårig ört som har
krypande jordstammar och som ofta bildar stora bestånd. Stjälken är
upprätt och kan bli upp till fyra decimeter hög.
Myrlilja har en utpräglat västlig utbredning och förekommer allmänt i
sydvästra Sverige. Arten växer på fuktig mark, i kärr, mossekanter och
stränder, vanligen på kalkfattig mark.
Artnamnet ossifragum kommer av latinets ”ossa” för ”ben” och
”fraga” för ”bryta” och betyder ”krossar ben”. Detta har att göra med
att man i äldre tid trodde att boskap som åt växten fick skör
benstomme. Man hade också för sig att de får som åt myrliljor fick
maskar i levern. Benskörheten hos boskapen kan bero på att myrlilja
växer på kalkfattiga marker och att betet ger boskapen kalkbrist.
Levermaskarna är leverflundror, en inälvsparasit hos får, vars
larvstadium lever i snäckor som fåren betar i sig tillsammans med
växterna när de går på fuktiga marker.
”Bönderna kalla detta Ilagräs, tro at där det mycket wäxer skola Fåren
ei trifwas, utan at matskar skola wäxa i deras lefwer, dem de kalla
ilar…”
Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland
och Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar år 1741.
Efter en stunds cyklande passerar jag Västeråns mörka och humusrika
vatten som är en livgivande ”blodåder” och rörelseenergigivande kraft
genom detta geologiskt dramatiska landskap.
Väl framme i Lomsjö möter mig den mycket vackra och säregna
slåtterblomman som växer i stora antal alldeles invid Västeråns vatten.
Slåtterblomma, ”Parnassia palustris”, är en flerårig, lågväxt ört.
Stjälken blir vanligen en eller ett par decimeter hög och har ett
oskaftat stjälkblad, samt en basal bladrosett.
Innanför kronbladen sitter en krans med fem sterila ståndare som i
kanten har långskaftade gulgröna körtlar och innanför dessa så kallade
staminodier sitter fem fertila ståndare och längst in sitter det blekröda
fruktämnet med fyra märken.
I Sverige förekommer slåtterblommor med två olika kromosomtal,
vilka tidigare betraktades som två olika underarter, en nordlig arktiskt
och en sydlig låglandstyp vilket är den som bilden visar.
”Blommorna då de först visa sig, antyda det slåttertiden är inne,
hvadan den benämning, hvarunder växten här upptages. Annars kallas
den också i somliga landsorter, för bladens skapnad, Hjertblomma,
Hjertblad; i Bohuslän Hvitvisil (Lilj.), som åter syftar på blommans
färg. – Enligt DYBECK begagna landtflickorna kronbladens saft till
ögonvatten, särdeles i Vermland, men icke endast såsom medel mot
svaghet i ögonen, utan äfven och förnämligast i den öfvertygelsen att
desamma dermed kunna förskönas. Denna tro är väl icke utan
samband med begreppet Hjertblomma.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.
Bilden visar en överblommad kärrsälting, ”Triglochin palustre”, som
stod bara någon meter från förra bildens slåtterblomma.
Kärrsältingen tillhör familjen ”Juncaginaceae” eller på svenska
”Sältingväxter. Familjen har fyra släkten och knappt 20 arter som alla
förekommer i tempererade och kalla områden. I Sverige finns dock
endast släktet sältingar, ”Triglochin” med arterna havssälting och
bildens kärrsälting.
Ärtstarr, ”Carex viridula”, är en lågväxt, tuvad starr med smala
ljusgröna blad och skilda han- och honax som växer utmed Västeråns
stränder. Axsamlingen består av ett hanax och två till fyra honax.
Ärtstarr tillhör den så kallade ”flava-gruppen”, en grupp starrarter med
delvis svårskilda arter vilka ofta korsar sig och bildar hybrider om de
växer tillsammans.
Utmed Västerån växer även flaskstarren, ”Carex rostrata”, som är en
medelstor starr med enstaka strån från en krypande jordstam.
Den växer i alla slags fuktiga miljöer, som myrar, diken och stränder
och är en av de arter som kan förekomma talrikt även i de allra
näringsfattigaste miljöer. Flaskstarr är mycket vanlig i hela landet.
I denna rasbrant alldeles väster om Västerån i södra delen av Lomsjö
masugnsområde ligger stora mängder av restprodukter från
järnframställningen, så kallad slagg med flussmedelsrester, som gör
marken mindre sur, det vill säga, inte torrare utan mer basisk, det vill
säga igen, med ett högre pH-värde.
Enkelt uttryckt är flussmedel ämnen som vid bland annat
järnframställning, även i små mängder, sänker smälttemperaturen och
smältans trögflutenhet. Oxider av alkalimetaller till exempel natrium
och kalium samt alkaliska jordartsmetaller till exempel kalcium och
magnesium är exempel på flussmedel.
Här ser man i princip vad som finns kvar av den gamla
masugnsepoken i Lomsjö som anlades redan år 1810 av baron Carl
Jakob Lilliecreutz som var ägare till Hörle bruk. Malmen tog man från
Taberg, kolet fick man från skogarna i Åkers socken och sedan
transporterades det färdiga järnet vidare söderut till Hörle bruk.
Produktionen kom igång år 1812 och åren 1812-13 producerades här
cirka 100 ton tackjärn. Verksamheten och produktionen i Lomsjö var
igång mellan åren 1811-80.
För att uppnå rätt temperatur i masugnen, behövdes ett stort tillskott
av syre. Därför byggdes ofta vattenhjul i åarna bredvid masugnarna.
Dessa vattenhjul drev sedan vanligtvis en blåsmaskin inne i ett
blåsmaskinhus eller turbinhus.
Det finns rester av kolladan, en kalkgrav och en såg och en kvarn på
platsen och av detta finns numera bara brädhögar kvar som verkligen
förfular detta annars kulturhistoriskt vackra område.
Högvälborne Herr Baron Carl Jakob Lilliecreutz fick av bönderna
även rätt att bygga Lomsjödammen och översvämma slåtterängarna
uppströms, vilket så också gjordes som bilden tydligt visar.
Här ligger mycket stora mängder lägesenergi uppdämt i vattnet och
bara väntar på att få släppas lös i forsen.
Bönderna i trakten skrev ett avtal där de mot viss ersättning
garanterade Högvälborne Herr Baron Carl Jakob Lilliecreutz att på
vilken sida om ån han så önskade få anlägga masugn och andra
anläggningar.
Bilden visar den ursprungliga forsen i Västerån vid Lomsjö, ett
stenkast från det vackra boningshuset.
Ett bostadhus som byggdes år 1862 står kvar och är fortfarande
vackert med detaljerat hantverk. Man kan bara tänka sig hur vackert
och ståndsmässigt detta hus och dess trädgård en gång var i sin glans
dagar.
Detta är rester av den stora och långa träbro på vilken man körde ner
de stora mängder kol som behövdes till järnframställningsprocessen.
Vid Lomsjö finns en rik flora och fauna och som ett exempel på denna
ser ni en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, som är
rödlistad som NT. Denna art har bara 5 röda fläckar på de annars
svarta framvingarna med metallisk glans i grönt och blått.
Minskningstakten för den svenska populationen av bredbrämad
bastardsvärmare bedöms tyvärr vara nära gränsvärdet för Sårbar, VU.
Arten förekommer som här på blomrika ängsmarker, både friskare och
torrare marker. Denna biotoptyp måste därför hållas öppna och väl
hävdade för artens överlevnad.
Tyvärr hittade jag inga fältgentianor i år, ängsmarken måste hävdas,
det finns inget alternativ för annars försvinner mer och mer av den
unika biologiska mångfalden. Låt inte både naturen och kulturen
förfalla i gamla anrika Lomsjö!
Gråstarr, ”Carex canescens”, är en tuvbildande starrart med raka strån
och platta grågröna blad samt med hanblommor vid basen och
honblommor i toppen, vilket är något ovanligt hos starrarna.
Denna sten står alldeles bredvid vägen mellan Lomsjö och Nyholm och säger
”Åkers kommuns skogsallmänning bildad år 1929”.
När jag avslutningsvis i denna krönika kommer fram till Nyholms
samhälle fick jag för första gången se hur dammen ser ut när den
nästan är torrlagd, lanskapet förändrades.
På återseende!
