Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Ingelsbo fältspatsbrott.

Ingelsbo fältspatsbrott utanför Hestra i Gislaveds kommun

Ingelsbo fältspatsbrott utanför Hestra i Gislaveds kommun, en
naturkrönika i 18 bilder om mineraler och bergarter samt vacker och
märklig natur i vår närhet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av september 2012
när regnet öste ner.

I området kring Ingelsbo sydväst om Hestra i Gislaveds kommun finns
två fältspatbrott som omges av basisk biotit- och hornbländerik, mörk
gnejs.

Fältspaten är ljusgulröd och förekommer i flera meterstora, så kallade,
körtlar och mellan dessa finns biotitpackar som är mellan 5-10
centimeter tjocka och upp till 1 meter i diameter.

I kontakten mellan biotit och fältspat finns här i Ingelsbo även uraninit
eller som det hette förr pechblände som bildar en glänsande svart till
brunsvart eller grönsvart massa. Uraniniten förekommer alltid i
kontaktytan mellan biotiten och fältspaten.

När vi vid hemkomsten testade några stenar med en geigermätare var
den radioaktiva aktiviteten relativt hög.

Kvarts är synlig i flera meter stora körtlar vilka kan ha både vit och
svart färg och även granater finns i flera centimeter stora kristaller, vi
hittade dock bara centimeterstora.

Vattendjupet i dessa brott är imponerande och vattnet är kallt så var
försiktiga vid ett besök!

Här har zontickorna, björken och stängslet blivit ett, högst upp växer
dessutom en vacker glänsande sköldlav, ”Melanelixia fuliginosa”,
fordom hette den ”Parmelia fuliginosa”.

Att laven inte riktigt gör skäl för namnet ”glänsande” beror på att detta
är varianten ”Melanelixia fuliginosa glabratula” som växer på träd.
Den varianten som företrädelsevis växer på sten ”Melanelixia
fuliginosa fuliginosa” glänser betydligt mera.

Från söder och sydväst går det att komma ända ner till vattenbrynet,
men var försiktiga för stenarna är hala speciellt en dag som denna när
ett iskallt regn mer eller mindre häller ner från en jämngrå himmel.
Väl nere kan man dock njuta av de vackert färgade mineralerna på
brottets lodräta västra sida. Det känns nästan som i en annan värld.

I Gislaveds kommun finns sju kända mineralförekomster där brytning
har förekommit i äldre tider. Det är framförallt kvarts och fältspat som
har brutits och fyra av fyndigheterna är belägna i området sydväst om
samhället Hestra, det vill säga, Ingelsbo på två platser, Sprottebo samt
Slätteryd. Brottet här i Ingelsbo innehåller även andra typer av
mineraler som gör att området är skyddsvärt och har avsatts som
riksintrese. Övriga fyndigheter inom Gislaveds kommun är ett
kvartsbrott strax öster om Burseryd, ett stenbrott vid sjön Söingen och
ett gammalt brott i Stjärnehult.

Väl nere i Ingelsbobrottet började dimman välla in och mörkret
lägrade sig över kratern, kylan kändes plötsligt påtaglig när en vind
svepte in och gruvspöket syntes ovanför våra huvuden i branten,
hugaligen!

Ingelsbo utgörs av ett pegmatitbrott som brutits på kvarts och fältspat i
huvudsak under 1950-talet. Pegmatit är en silikatbergart som är
sammansatt av mycket stora mineralkorn. Mineralkornen som
vanligen har en storlek på mellan någon centimeter upp till några
decimeter i genomskärning består främst av kvarts, kalifältspat och
natronfältspat.

Det vackert gula mineralet med kraftig fluorescens är uranockra

Pegmatit har i de flesta fall kristalliserat ur lösningar som blivit kvar i
sprickor och håligheter efter olika graniters bildning ur magmor.
Pegmatit kan också bildas genom förflyttning av mineralbildande
grundämnen, främst kisel, syre, aluminium och kalium, in i sprickor
från den fasta berggrunden på båda sidor om sprickorna. För att en
sådan förflyttning ska äga rum fordras dock en temperatur på flera
hundra grader.

Pegmatitens kvartskorn kommer till användning vid glastillverkning
och fältspaten i lervaruindustrin. På vissa håll kan man också utvinna
glimmer i stora skivor ur pegmatiten, dessa tjocka glimmerpackar ser
man som mörka lodräta gångar strax till vänster på bilden.

Den vackert laxrosa fältspaten kontrasterar vackert mot den mörka
glimmern som heter biotit. Det finns även en ljus glimmer som heter
muskovit.

Muskovitens kemiska formel är, KAl₂(AlSi₃O₁₀)(OH)₂, ungefär
kalium-aluminium-kisel-syre-hydroxigrupp.

Biotitens kemiska formel är, K[ Mg, Fe]₃(AlSi₃O₁₀)[OH, F]₂,
ungefär kalium-magnesium-järn-aluminium-kisel-syre-hydroxigrupp-
fluor.

Fältspaten är huvudsakligen vit albit och brun mikroklin, detta syns
till vänster om den decimetertjocka bunten av mörk glimmer.

Kvartsen är vanligen ofärgad kvarts som på bilden, dessutom finns det
rikligt med rökkvarts som ibland har en djupt svart till brunsvart färg.

Vackert och samtidigt lite gåtfullt, vanlig ofärgad kvarts, vit albit och
mörk glimmer – biotit samt rökkvarts.

Att leta granater i stenhögarna är verkligen roligt men glöm inte
skyddsglasögon och en spetsig geologhammare.

Som ni kan se på bilden är fältspatblocket full av små rödbruna
granater, de största här är dock bara cirka 5 millimeter.

Granater används bland annat som slipmedel på grund av sin hårdhet
och sin egenskap att brytas sönder i oregelbundna och kantiga
fragment. Vackert färgade och klara granatkristaller, till exempel den
böhmiska granaten, har värde som ädelsten.

Granater användes som smyckesten av egyptier, greker, romare och
kelter och har sedan antiken utnyttjats kontinuerligt inom
guldsmedskonsten men framförallt i smycken från 1800-talets senare
hälft.

Dessa granater var de största vi hittade och är som mest cirka
9-10 millimeter i diameter, men det finns betydligt större som är flera
centimeter stora. Det gäller bara att ha tur, tålamod och att orka
knacka vidare.

Det var verkligen längesedan jag såg den helsvarta, melanistiska,
huggormsvarianten, svart huggorm.  Den har jag inte sett sedan
ungdomsåren men den är bara en vanlig huggorm, ”Vipera berus
berus”.

Vattensnoken och helsvarta huggormar är lika varandra men ett sätt att
skilja dem är att studera huvudet. Huggormens huvud är kantigare,
och vattensnoken har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet.
Sådana fläckar finns inte på huggormar. Vissa svarta snokar saknar
dock nackfläckar.

Huggormen har oftast en relativt ljus grundfärg med ett mörkt
sicksack-band längs ryggen. Ofta är grundfärgen ljusbrun och bandet
mörkbrunt. Hannar som nyss bytt skinn kan ha silvergrå grundfärg
med svart band.

Det finns dock som sagt även helsvarta, melanistiska, individer. Dessa
är speciellt vanliga i skogstrakter, vid sjöar och dammar, längs kuster
och på öar. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler honor än hanar
är helsvarta. Det finns även normalfärgade former som saknar
sicksackbandet och nästan alla huggormar föds normalfärgade, men en
del blir mörkare med åren.

En vacker men iskall vanlig groda, ”Rana temporaria”, som strax ska
gå in i vinterdvala på bottnen av en damm eller under en lövhög får bli
min slutbild för denna gång.

På återseende.