Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit väster om Sandsjön och Fängen.

Inte bara lappugglan i Flahult

Inte bara lappugglan i Flahult, en naturkrönika i 8 bilder från det
vackra området väster om Sandsjön och Fängen i norra delen av
Vaggeryds kommun.

Text och foto Dan Damberg Skillingaryd i slutet av februari 2013 bara
några dagar kvar till vårmånaden mars.

När jag åker till nya platser, mer eller mindre okända för mig, enkom
som i det här fallet för att beskåda en fantastisk fågel som lappugglan i
Flahult slås jag mycket ofta av hur vackert Sverige är.

Med detta menar jag bara att när jag för första gången för några
veckor sedan kom till den lilla byn Flahult så hittade jag mycket mer
vacker natur och kultur än jag först förväntade mig och detta är en
liten krönika om just detta fenomen.

Det finns gott om rådjur i markerna runt Flahult det kunde man se på
alla spår och markskrap som dessa djur gjort för att hitta något ärbart
under snön. Flahult ligger dessutom högt och snötäcket var därför
ungefär 10-15 centimeter djupt, kanske mer.

Rådjur heter på latin ”Capreolus capreolus” och är en art i familjen
hjortdjur. Arten är det minsta europeiska hjortdjuret och har en
mankhöjd av mellan 65–75 centimeter. Svansen är mycket kort och
pälsen är på ovansidan varmt rödbrun sommartid och brungrå
vintertid. Undersidan och spegeln, det vill säga bakdelen, är vita, mest
framträdande på vintern och hanens eller bockens horn är under
tillväxten täckta av så kallad basthud, som på bilden, och som skavs
av under våren.

Rådjuret är växtätare och lever i alla typer av skogsmark, även nära
bebyggelse där de, speciellt nattetid, ofta ger sig ut på åkrar och andra
öppna ytor. Arten finns i större delen av Europa och i Mindre Asien.

Parningstiden, brunstperioden, infaller i slutet av juli och under
augusti, och ungen eller ungarna föds i maj-juni följande vår eller
försommar. Rådjuren byter för övrigt sin brungrå vinterpäls till en mer
rödbrun päls i början av sommaren.

En närbesläktad större art som kallas sibiriskt rådjur, på latin
”Capreolus pygargus”, finns i norra Asien. Arten är även känd som
Sibiriskt rådjur eller Östligt rådjur och dessa finns i nordöstra Asien,
Sibirien och Mongoliet, men även i Kazakstan, Tian Shan-bergen,
Östra Tibet samt på koreanska halvön och i nordöstra Kina. Dessutom
kan den ha blivit naturaliserad i England under en kort period i början
av 20-talet som en rymling från Woburn, men dessa djur dog ut.

Woburn Abbey är för övrigt ett slott och egendom nära Woburn i
Bedfordshire i England som ursprungligen var ett cistercienserkloster,
grundat under 1100-talet, som beslagtogs under reformationen och
förlänades år 1547 av Henrik VIII av England till John Russell, 1:e
earl av Bedford. Huvudbyggnaden byggdes om på 1740-talet av
arkitekterna Henry Flitcroft och Henry Holland för John Russell, 4:e
hertig av Bedford. Strax efter 2:a världskrigets slut upptäcktes
hussvamp i stora delar av slottet och hälften revs.

Då den 12:e hertigen av Bedford dog år 1953, ställdes hans son, den
följande hertigen, inför det faktum att antingen lämna över slottet till
the National Trust eller försöka lösa problemen själv. Han valde det
senare och öppnade slottet och parken för allmänheten år 1955 och
1970 öppnades Woburn Abbey Safari Park, som gjort platsen mycket
populär.

Rådjursjakt kan bedrivas på flera olika sätt, med eller utan hjälp av
hundar, och anpassas till jaktområdets beskaffenhet. Jakt med
långsamdrivande hund, till exempel tax eller drever, torde vara den
vanligaste jaktmetoden, men under senare år har också jakt med
stötande hund blivit allt vanligare. Utan hjälp av hund bedrivs
rådjursjakt som smygjakt, så kallad pyrschjakt, vaktjakt samt klapp-
eller tryckjakt, två jaktformer där personer driver djuren mot utställda
passkyttar. Jakten bedrivs för övrigt med hagel- eller kulvapen.

Rådjur har funnits och jagats i södra Skandinavien sedan stenåldern,
och de avsevärda fluktuationer i beståndet som konstaterats även för
äldre tid kan hänga samman med den växlande förekomsten av varg
och lo. Jaktvård i fråga om rådjur utövades redan under medeltiden,
bland annat skyddade man dem genom att placera dem på öar, där de
var säkra för rovdjur, till exempel Odensö i Vänern, Svartsjölandet i
Mälaren och på Öland, eller inom rå- eller djurhagar, djur var för
övrigt ett samlingsnamn för hjortdjur. Skinnen bereddes till bland
annat mjuka byxfoder, och köttet hade hög status, varför jakten var
förbehållen kungen och höga böter utkrävdes av bönder som
olovandes fällde rådjur.

Rådjuret är Västmanlands landskapsdjur.

Gäddan, ”Esox lucius”, är en art i familjen gäddfiskar och den är
allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen.
Detta område på norra halvklotet kommer då att omfatta Europa, norra
Asien, stora delar av Mellersta Östern, Nordafrika och Nordamerika. I
Sverige saknas den bara i fjällområdet.

Gäddhonan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo
medan hanen bara blir drygt 1 meter lång och väger som mest drygt
10 kilo. Gädda är långsträckt och munnen är stor och lång och kantas
av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast tre
fjärdedelar är fullt funktionsdugliga.

Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är
vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med
vita eller gula fläckar. Individer utan prickar och med blå, grön eller
silverglänsande grundfärg kallas för silvergädda.

Arten lever solitärt och försvarar ett födorevir, helst invid växtbestånd,
och födan utgörs av fisk och andra mindre djur, till exempel
fågelungar och grodor. Gäddleken sker på grunt vatten under perioden
mars till maj.

Gäddans lek sker alltså på olika tidpunkter under våren och lekgädda
salufördes förr i Sverige under namn som kopplade dem till
lekplatsen, till exempel is-, gräs-, löv- och blomstergädda. På
kontinenten betraktas gädda som en delikatess men i Sverige har den
en mycket lägre status.

Förr sa man att på Gregori dag, under mars månad, ”vänder gäddan
huvudet mot land”. Gäddan går gärna upp på vårens översvämmade
strandängar och leker i det låga vattnet. Merparten av allt gäddfiske
sker också under lekperioden.

Vårt svenska namn gädda återfinns i alla nordiska länder utom Finland
där den heter ”hauki”. Danskarna kallar den ”gedde”, norrmännen
”gjedde” och på forndanska hette den ”gæddæ”.  Namnet betyder
spjutspets på fornnordiska.

I England kallas den ”pike”, vilket förstås också betyder spjut eller
pik. Tyskarna kallar den ”hecht” och fransmännen kallar den ”brochet
profondeur”.

Gäddan är lätt att känna igen på sin långsträckta kropp, sitt stora
huvud och ryggfenans placering långt bak på ryggen. Den håller sig
normalt stilla eller simmar bara långsamt framåt, men när den ser ett
byte attackerar den blixtsnabbt. Små gäddor upp till cirka
15 centimeter i längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden och
när man skrämmer dem försvinner de ”snabbt som ett skott”, vilket
gör att de i folkmun kallas ”skottgäddor”.

Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske, då i bräckt vatten,
som bedrivs hela året och fiskas av alla kategorier fiskare.
Yrkesfiskaren bedriver fisket med bland annat ryssjor, vilka under
gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, så
kallade ängsryssjor. Det yrkesmässiga fisket bedrivs även med nät och
ståndkrok och vintertid med så kallad gäddsax. Sportfiske efter gädda
är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller
dött naturligt bete, till exempel angelfiske, mete eller slantfiske.

Slantfiske är för övrigt en gammal gäddfiskemetod som kan bedrivas
både från både båt och land. Det enda man behöver ha är ett grovt
metspö som är fem-sex meter långt där man kan fästa till exempel en
huvudlös spik i toppen, en tung slantkrok, en ring, en slantnål och
eventuellt en linrulle på spöet. Man tar slantkroken och sätter på det
döda betet som oftast är en mört så att den tunga slantkrokens vikt
ligger i betets buk och kroken ligger utmed ena sidan med spetsen
bakåt. Det kan vara idé att klippa av fenorna och linda några varv med
en sytråd eller fiskelina runt mörten så att den inte ramlar av eller
fastnar i vegetationen eftersom man ofta vill slantfiska i vasskanter.
Sedan tar man ringen som oftast är en metallring och trär på den på
linan som bör vara en spunnen nylonlina, sedan hänger man på ringen
på spiken och sedan kan man styra ut betet med stor exakthet. Hugger
det en gädda skakar man loss ringen och låter gäddan gå ut med reven,
när den har stannat och sticker iväg igen gör man ett kraftigt motryck
och drar bestämt in gäddan, man får inte ge slaklina eftersom kroken
oftast saknar hullingar.

Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet på gädda som
sattes år 1999 är på hela 19,34 kilo men det finns en annan uppgift
som säger hela 26,570 kilo satt år 1986. Hur som helst mitt personliga
rekord är bara 3,4 kilo.

Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna. Den
mest berömda storgäddan, fångad år 1497, skulle ha varit 5,8 meter
lång och vägt 250 kg. Senare studier av ett bevarat skelett visar att det
satts samman av ben från flera gäddor.

Gäddlever räknades i renässansens och barockens matlagning som en
stor delikatess, och serverandet av den beledsagades i högre kretsar av
framsägandet av leverrim.

Leverrim eller måltidsrim var ett rim som skulle presteras innan man
fick lov att ta för sig av en rätt med lever, då ofta gäddlever.
Leverrimmen hörde hemma i renässansens och barockens
umgängeskonst, troligen med ursprung i Tyskland, och fick med tiden
vidare social spridning och fortlevde hos allmogen i Sverige ännu på
1800-talet på Gotland. Innehållet var ofta sarkastiskt eller skämtsamt
erotiskt och ur leverrimsseden uppkom senare seden med grötrim.

Gäddkäftar med kvarsittande tänder, precis som på bilden upptogs i
1686-års svenska farmakopé, och gäddtänder användes i folklig
läkekonst mot flera olika åkommor.

Flahults egen lappuggla kommer, med all rätt, att gå till historien i
trakten och kommer att minnas och talas om ”i mannaminne”.
Februarivintern 2013 blir något att berätta för barn och barnbarn och
som alla långlivade historier, sanna eller osanna, kommer denna, dock
i allra högsta grad sanna, historia att förändras över tid, allt enligt de
oskrivna muntliga berättartraditioners lagar och visst hade det varit
roligt att få höra historian om ”Tita Grå i Flahulta by” om några
hundra år.

I gammal folktro kunde lappugglan kallas för, eller förknippas med,
Tita Grå som var en kvinna, en trollpacka, känd för sin elakhet och
slughet. Hon vann alltid över den Onde själv och var ett mellanting
mellan människa och väsen. Vandringsskrönor om kvinnan som
vinner över Den Onde Själv finns över hela världen och är mycket
gammal. I Sverige heter hon Killa Grå i Skåne och Skoella i Uppland.

Populationsstorleken medför att lappugglan vanligtvis uppfyller
kriteriet D1 under ”Sårbar”, VU, men enstaka år överskrids troligtvis
denna gräns och upp emot tusen könsmogna individer beräknas då
finnas i Sverige. Nedgraderingen till ”Nära hotad”, NT, anses dock
motiverad med hänvisning till invandringsmöjligheter från öster.

Lappuggla är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv och ingår i
Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen, bilaga II,
för strikt skyddade djurarter, samt i CITES, bilaga A, för att all
internationell handel och kommersiell verksamhet är förbjuden.
Lappugglan är dessutom fredad enligt jaktförordningen, 1987:905, och
tillhör Statens Vilt, enligt 33 § i Jaktförordningen.

Inom lappugglans häckningsområden bör särskild hänsyn tas till de
arter som förser lappugglan med bon. Biotopskyddsåtgärderna måste
därför inriktas på att bibehålla möjligheten för ursprungsarterna, som
är duvhök, ormvråk och bivråk, att upprätthålla sina häckningsplatser
med bibehållen bomiljö.

Eftersom lappugglan sliter mycket hårt på bona i samband med
häckningen raseras dessa efter kort tid om inte ursprungsarterna ges
möjlighet att under mellanår, då lappugglorna inte häckar, själva
häcka i och underhålla sina bon.