Vår naturkrönikör Dan Damberg tittar närmare på jättetickan.

Jätteticka, en naturkrönika i 5 bilder från svamparnas värld, om en rar
svamp som verkligen fått ett passande namn.
Text Dan Damberg, Skillingaryd och foto Ulla Sundström, Rydaholm.

Sedan många år tillbaka har dessa, i våra trakter, stora svamprariteter
återkommit i gräsmattan hos Ulla Sundström i Rydaholm. De växer till 
synes ur jorden mitt i gräsmattan men skenet bedrar ety de växer i en i
marken dold bokrot och trots att själva trädet är borta sedan lång tid
finns det uppenbarligen tillräckligt med död ved kvar i marken för att den
vackra jättetickan, ”Meripilus giganteus”, ska kunna bilda sina
fruktkroppar och sprida sina sporer.

Jättetickan är en ettårig svamp med flera stora hattar utgående från en
gemensam, fotliknande bas. Köttet är vitt till träfärgat och sporerna är
ellipsoida. Den orsakar vitröta hos lövträd och släktet ”Meripilus”
innehåller bara denna art.

Jättetickan förekommer i södra Sverige men är mer eller mindre sällsynt.
Den är Blekinges landskapssvamp och har fått sitt namn efter sin
jättestorlek. Den är gulbrun och halvcirkelformad, sporerna är vita och
svampen har en vit fot och kan utgöra ett hot mot sitt värdträd som kan
förgiftas av den. Svampen är inte giftig för människor men bara mycket
unga exemplar kan ätas men bör sparas för sin sällsynthets skull.

Svampen på bilden är dryga 50 centimeter i diameter men var ändå ett
av de minsta exemplaren i Ullas trädgård. Jättetickan orsakar vitröta
vilket innebär att den bryter ner både cellulosan, hemicellulosan och
ligninet. Framförallt är det ved från lövträd som bryts ner av vitrötande
svampar och veden färgas vit och får en fibrös konsistens.

Tickan är sammansatt av ett flertal 10-20, upp till 30 cm, breda och upp
till 2 centimeter tjocka hattar, som är solfjäderformade och utgår från en
gemensam, oftast otydlig fot. Kanten är tunn och skarp, vågig till inskuren
samt på torra exemplar ofta krökt. Ovansidan är gulbrun, ockra eller
mättat brun, kal och vanligen zonerad samt i torka ibland radiärt rynkad
på hattens inre delar. Undersidans porer är runda, 3-5 styck per
millimeter stora och vitaktiga till träfärgade samt färgas mörkare vid
tumning och vid intorkning. Köttet är vitaktigt till smutsigt gräddfärgat
och missfärgas i snitt samt är ungefär dubbelt så tjockt som det mörkare,
kontrasterande rörlagret.

Totalt kan jättetickan bli över en meter stor, och fynd av denna ståtliga
art väcker ofta berättigat uppseende precis som det gjort hos Ulla i
Rydaholm.

Svampen växer framför allt på bok och ek, både på stubbar och vid basen
av stående träd samt påträffas normalt i äldre lövskogar, men finns
också, som hos Ulla, i öppna miljöer som parker och trädgårdar.

På bilden syns tydligt de vita sporerna som pudrat gräsmattan vitaktig
runt svamparna.

Jättetickan har ett antal förväxlingsarter då denna typ av fruktkroppar
också bildas av den eklevande koralltickan, ”Grifola frondosa”, vars
hattar dock är mindre och mer gråaktiga, samt av grentickan, ”Polyporus
umbellatus”, hos vilken var och en av de betydligt klenare hattarna är
försedda med en tydlig fot.

Jättetickan växer mest på bok, 81 %, och på ek, 19 %, samt sällsynt på ask,
björk, lönn, ”Salix”/viden och tall.

Svampen räknas som sällsynt och dess utbredning är Skåne, Blekinge,
Småland, Gotland, Västergötland, Östergötland, Västmanland,
Södermanland och Uppland.

Avslutningsvis, ett stort tack till Ulla Sundström i Rydaholm för de fina
bilderna på jättetickan.

Skrivet av Dan Damberg