Frida Boklund debatterar Ingvar Kamprad.
Temat för Uppdrag gransknings program i SVT onsdagen den 26 januari var ”avancerad skatteplanering” där reportrarna tycktes försöka framställa Ingvar Kamprad som en dubiös person, vars främsta drivkraft är att undkomma skatt.

Visst kan man ha synpunkter på hur mycket (eller förhållandevis lite) Ingvar Kamprad och IKEA avsätter av sina bolagsvinster till skatter och/eller donationer av olika slag. Kamprad har ju valt att koncentrera de senare till forskning på några utvalda fronter. Inom universitetsvärlden har mycket gått via Lunds universitet och Ideon. Nu har man också beslutat finansiera en professur vid Linnéuniversitetet i Växjö/Kalmar. Om vi hade haft till exempel det amerikanska skattesystemets möjligheter till skattebefriade donationer, hade det kanske sett annorlunda ut också i IKEA:s fall?

IKEA:s skatteplanering måste ses i ljuset av 60- och 70-talets svenska skattelagstiftning. Vi hade en hög förmögenhetsskatt, men framför allt hade vi arvs- och gåvoskatter som i princip omöjliggjorde generationsväxlingar i företag som varit framgångsrika och samlat ett stort eget kapital. Det var mycket svårt för företagen att både finansiera skatterna i samband med överlåtelserna och en fortsatt verksamhet i företaget. Resultatet blev att många företag såldes till internationella koncerner, som kunde klara finansieringen.

Det som reportagen i hög grad återkommer till, är att Kamprad ”gömt” uppåt 100 miljarder i ett hittills okänt bolag, Interogo, och att man ”mjölkar” IKEA-varuhusen på tre kronor för varje hundralapp av försäljningen. Denna royalty är ingen nyhet. De flesta andra franchiseavtal i de stora kedjorna innehåller liknande upplägg.

Jag tycker att vi kan sluta oja oss över de bolagsskatter som har gått svenska staten förbi, och i stället fundera över de skatter som genom åren faktiskt har landat i statens kassa via: moms på försäljningen i svenska IKEA-varuhus, skatt och arbetsgivaravgifter på alla svenska anställdas löner, motsvarande intäkter från alla de jobb som har skapats i alla de andra varuhus som profiterat på IKEA, genom samlokalisering i Kungens kurva, Kållered, Väla Centrum, A6 i Jönköping etc.

Vad hade alla dessa köpcentra varit utan IKEA som attraktion?
Jag kan förstå att enskilda reportrar tycker att det är stötande att en del människor har väldigt mycket mera pengar än andra. Jag kan också förstå att man kan reta sig på att den som är rik försöker tona ner detta på ett lite löjeväckande sätt. Men i fallet Ingvar Kamprad är det faktiskt så att han har startat IKEA med (i princip) två tomma händer, ett brinnande engagemang och affärssinne samt en oerhörd arbetsinsats.

Det finns också många kritiska röster om tuffa inköpare, krävande arbetsvillkor och andra negativa omdömen, men i grunden måste man se Kamprad som en oerhört skicklig företagsbyggare, vars insats har betytt mycket för sverigebilden i de länder IKEA har etablerats. Det kanske är skäl nog för att en och annan politiker ska hänga med och klippa band?

Jag tycker att det är OK att Ingvar Kamprad blivit rik. Det finns inte så många skickliga entreprenörer som han. Och alldeles oavsett vad reportagen försöker göra gällande, är han inte en person som glänser med sina tillgångar. I framtiden hoppas jag att vi kan diskutera skattetrycket så att personer med mycket kapital stannar i Sverige och hjälper andra blivande skickliga entreprenörer med riskkapital.

Det måste vara ok att som entreprenör och affärsman se till att pengar kommer i arbete på ett effektivt sätt. Och att de på vägen skapar en massa nya jobb, skatteintäkter för stat och kommun och bra produkter ”för de många människorna”. Att vederbörande själv också tjänar på detta är helt i sin ordning. Motsatsen vore förfärlig.

Frida Boklund, regionchef Företagarna