Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på kantareller.

Kantarellpedagogik

Kantarellpedagogik, en naturkrönika i 11 bilder om glädjen av att hitta
korgen full och lite till.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, bilderna på vårtiga
röksvampar och torkade svarta trumpetsvampar är tagna av Anita
Blomgren, Vaggeryd.

I kanten av den lilla våtmarken mitt i den småländska storskogen möter
de mig i hundratals och åter hundratals denna makalösa svampsäsong
2011. Det är den rödgula trumpetsvampen jag talar om och vid två
tillfällen med en veckas mellan rum plockade jag 10 kilo av denna
vackra och läckra matsvamp.

De växte under grenar, i vitmossa, inne i stubbhål och i rent lingonris
på fuktig mark, man visste helt enkelt inte var man skulle börja plocka,
där, där eller där borta, eller…ojdå…där invid stigen är det också fullt.
Tankarna och endorfinerna rusar runt i kroppen och en lyckokänsla
sprider sig i kroppen. Till råga på allt fanns det nästan lika många
trattkantareller i området men dessa får vänta till en annan gång.

Den rödgula trumpetsvampen, ”Cantharellus lutescens”, är en
svampart som växer och trivs på fuktig, kalkrik mark och ofta växer
vid kärrkanter och i mossa i barrskog. Fruktkroppen uppträder under
hösten och på lämpliga platser kan svampen förekomma i stort antal.

Hatten är tunn och trattformad med krusig kant och fint fjällig
ovansida som är rödbrun till gulbrun i färgen. På undersidan är hatten
rödgul till gråblek och har otydliga längsgående grenade åsar. Detta
gör att den ser lite rynkig ut. Ibland förekommer det att ett färgpigment
saknas och svampen kan därför även uppträda i en helt gul form men
denna form har jag aldrig lyckats att få se, tyvärr.

Svampens fot är ihålig, gulaktig till rödgulaktig i färgen och har en
höjd på mellan 5-9 centimeter. Svampen har en fruktig doft och en
mild smak samt är ätlig och som matsvamp används den både som
ensam svamp i en anrättning och som blandsvamp, det senare tycker
jag dock är synd då den har en alldeles för god smak för att blandas.

Förväxlingrisken för den rödgula trumpetsvampen är möjligtvis med
trattkantarellen som också är en god matsvamp samt med
slemmurklingen som anses ej vara giftig, men den saknar helt
matvärde och är klassad som ”ej matsvamp”.

Trumpetsvampar är flera arter ur flera släkten kantareller och
kantarellika svampar. De har bägar- eller trumpetformiga fruktkroppar,
som är otydligt delade i hatt och fot. Det sporproducerande skiktet med
basidierna, hymeniet, som sitter på fruktkroppens utsida, är slätt eller
veckat av de typiska åsarna.

Lite kantarellpedagogik, från vänster rödgul trumpetsvamp, gul
kantarell, trattkantarell och rariteten grå kantarell, ”Cantharellus
cinereus”.

Grå kantarell är en grå till svart svamp som mycket påminner om svart
trumpetsvamp, men den senare har helt slät undersida, medan grå
kantarell har åsar, vilket bilden tydligt visar.

På platsen växte också stora mängder med trattkantarell, till vänster på
bilden, samt öronmussling, ”Pleurocybella porrigens”.

Öronmusslingen är en svampart i ordningen skivlingar och i Sverige
förekommer den främst i de sydvästra delarna av landet. Där en
vedlevande svamp och fruktkroppen uppträder under hösten på murkna
barrträdsstubbar och barrträdslågor ofta i täta grupper. Fruktkropparna
är som hos andra musslingar närmast musselformade, eller som
svampens namn antyder, något öronformade. Hatten är tunn och slät på
ovansidan och blir normalt 3-10 centimeter bred. Svampen har nästan
ingen fot eller saknar helt fot. Skivor är tätt sittande och utgår radiärt
från basen och hela fruktkroppen är vit till gräddvit i färgen.

Svampen påminner om ett öra därav smeknamnen grisöra och svinöra.
Många anser att den knaperstekta svampen smakar som bacon, därför
kallas den också för baconsvamp.

I Japan är öronmussling en omtyckt och sedan länge använd svamp
bland annat i mishusoppa, dock inträffade vid ett flertal tillfällen under
svampsäsongen 2004, på olika platser i Japan, förgiftningar där
öronmusslingen ingick som en del av olika soppingredienser, så var
försiktiga om och när ni nödvändigtvis ska äta denna vackra svamp,
kanske ska den bara avnjutas med ögat och med kameran.

Öronmusslingen är Bohusläns landskapssvamp.

Vilka underbart vackra granblodriskor som växte bara några meter från
en stor grupp med rödgula trumpetsvampar. Svampen bildar för övrigt
ektomykorrhiza med gran som är den vanligaste växtpartnern.

En nyligen beskriven art av blodriska som också växer med gran med
det latinska namnet, ”Lactarius fennoscandicus”, skiljer sig genom att
hatten har tydliga zoner och lila färgton. Desto mer jag studerar bilden
tycker jag att hattfärgen drar sig åt lila och visst har den mycket tydliga
zoner, men längre törs jag inte gå.

Granblodriska eller bara blodriska, ”Lactarius deterrimus”, är en art
hattsvamp i ordningen ”Russulales” bland basidiesvamparna. Den har
en 7–12 centimeter bred, orangeröd hatt med zoneringar i mörkare rött,
äldre hattar får ofta en ärggrön fläckighet vilket dessa svampar har.
Hatten är i väta klibbig och som ung är den rundad med nedvikt kant
men som äldre får den en mer utplattad hatt, vilken ibland till och med
blir trattlik. De tättsittande och nedlöpande skivorna har samma färg
som hatten, liksom den 5–8 centimeter höga foten. Det spröda
svampköttet avsöndrar vid brytning en morotsröd, orange till vinröd
saft och smaken är ibland pepparstark, men vid tillagning försvinner
detta.

Arten är en läcker och ofta eftersökt matsvamp, som kan stekas eller
stuvas men urinen kan då färgas helt ofarligt röd om man äter svampen
i större mängder. Svampen växer tillsammans med granar, framför allt
unga sådana, på något fuktigare ställen från sensommaren in på hösten
och är allmän i Sverige.

Bilden visar en gulbandad spindelskivling, ”Cortinarius gentilis”, som
är en mycket giftig art som troligtvis innehåller giftet orellanin, som
främst skadar njurarna och som kan leda till dödsfall.

Orellanin ger symptom först efter 2-14 dygn efter förtäring symtom
som brännande törst, huvudvärk, trötthet, frossa, muskel- och
buksmärtor, ibland även illamående. Svampen kan förväxlas med
toppig giftspindelskivling som definitivt är dödligt giftig men denna art
har mörkare skivor och toppig hatt. Undvik därför alla arter av
spindelskivlingar.

Svampen är rödbrun i fuktigt väder och gulbrun i torka. Hatten är
mellan 2-6 centimeter bred och har ibland små ljusgula fjäll. Den har
en lång gulbrun till rödbrun och smal fot som ofta är krokig samt cirka
en centimeter tjock. Skivorna är ganska glesa samt gulbruna till
rostbruna och täta. De är också urnupna till vidväxta vid foten. Smaken
och lukten är mild och den gulbandade spindelskivlingen är vanlig i
hela Sverige. Växtsäsongen är mellan augusti till oktober med en topp
i september och växtplatsen är i barrskog gärna i mossiga blåbärs- och
lingonris, precis som här.

Denna vackra och trolska macrobild av en grupp vårtiga röksvampar,
som likt små väsen från underjorden tittar upp ur cypressflätans gröna
filt, är tagen inte långt från platsen för de rödgula trumpetsvamparna
av Anita Blomgren, Vaggeryd.

Även avslutningsbildens svarta trumpetsvampar som ligger för
torkning efter en dag av god svampskörd är tagen av Anita Blomgren,
Vaggeryd. Tack Anita för dessa två fina bilder.

Skrivet av Dan Damberg