Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den biologiska mångfalden kring Lagan.

Lagaå och novemberkyla

Lagaå och novemberkyla, en naturkrönika i 16 bilder från vår vackra
å som tyvärr är en outnyttjad naturresurs med en rik biologisk mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av november 2013.

 

Våra åar och vattendrag var förr färdleder genom landskapet, antingen till
fots, till häst eller med båt. Så är det tyvärr inte längre och idag rinner Lagan
”ensam och övergiven” genom Vaggeryds kommun. En enligt mitt tycke
outnyttjad naturresurs för den stressade nutidsmänniskan.

Naturen gör oss lugna, eller, naturen gör mig lugn, där hämtar jag kraft,
inspiration och mycket kunskap.

Bilderna i denna krönika är denna gång tagna utmed Lagan söder om
Skillingaryds dämme ner emot Klevshult.

Namnet Lagan hette år 1675 ”Lafuan fluvius” och är bildat till fornsvenskans
”lagher” som ”lag” i till exempel ”sockerlag” med en grundbetydelse som
”vatten” eller ”vätska”.

Lagan är sydsvenska höglandets största å och mäter hela 244 kilometer, och
flyter söderut bland annat genom Skillingaryd, Värnamo och sjön Vidöstern
samt passerar Ljungby och mynnar slutligen ut i Laholmsbukten vid Laholm.

Avrinningsområdet är 6 440 kvadratkilometer och medelvattenföringen 82
kubikmeter per sekund. Lagan för tyvärr ut kväve från de sandiga jordarna
på kustslätten till Laholmsbukten och orsakar där periodvis övergödning
med algblomning och syrebrist i bottenvattnet som följd, från Halmstad och
Båstad förs dessutom förorenat dagvatten ut i bukten.

Trots att det är mycket sent på året finns det en hel del svampar att
examinera, här på bilden ser ni ett par svavelgula slöjskivlingar,
”Hypholoma fasciculare”.

Svampen irriterar matsmältningskanalen och torde vara ganska giftig.
Uppgifterna om vilka förgiftningar som den har orsakat i andra länder är
oklara, enligt vissa undersökningar anses den dock enbart irritera
matsmältningskanalen.

Vid första anblicken kan arten förväxlas med rökslöjskivling, ”Hypholoma
capnoides”, som är en god matsvamp. Ett gott kännetecken är smaken där
rökslöjskivlingen har en mild smak som påminner om ärtskidor, medan
svavelgul slöjskivling däremot har en mycket bitter smak. Därtill växer
rökslöjskivlingen på barrträd, medan svavelgul slöjskivling typiskt växer på
stubbar av lövträd, på bilden på björkved.

Vackert orangeröda raggskinn, ”Stereum hirsutum”, som här växer på
björkved. Raggskinn ingår i släktet ”Stereum”, och i familjen ”Stereaceae”.

Bilden visar svamparten dvärgullhorn, ”Calocera furcata”, som är en art som
först beskrevs av vår egen smålänning, Elias Fries, och fick sitt nu gällande
namn av samme Elias Fries år 1827. Dvärggullhorn ingår i släktet ”Calocera”,
och i familjen ”Dacrymycetaceae”.

Bilden visar svampen purpurskinn, ”Chondrostereum purpureum”, som är
en svampart som först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt
nu gällande namn av Zdeněk Pouzar år 1959. Purpurskinn ingår i släktet
”Chondrostereum”, och i familjen ”Cyphellaceae”.

Svampen kan faktiskt användas vid slybekämpning inom skogsvården och
skogsbranschen tar sålunda hjälp av purpurskinnet, som finns naturligt finns
i vår natur, som ett komplement till manuell och mekanisk skogsvård.

Purpurskinnet angriper lövträd och är ofarligt för människor, djur och natur.
De enda som kan tänkas känna sig hotade är fruktodlingarna, eftersom
svampen kan angripa exempelvis äppel- och plommonträd. En skyddszon på
500 meter ska dock uppenbarligen räcka.

Svampen behöver en färsk snittyta eller en barkskada för att kunna angripa
ett träd, men användning av purpurskinn i slybekämpningens tjänst är ingen
egentlig nyhet. I Kanada har den använts sedan mitten av 1980-talet, främst
för att hålla slyet i schack utmed kraftledningsgator.

Enligt undersökningar gjorda i Kanada minskar slyuppkomsten efter röjning
med mellan 70-100 procent.

Den största effekten når man för björkslyets del, men hur den biologiska
bekämpningen med purpurskinn påverkar den svåra rotskottsbildningen på
asp kan man däremot ännu inte svara på.

Purpurskinnet tränger, enkelt uttryckt, in i stubben och hindrar kraftigt
vattenupptagningen och därmed också slyuppkomsten.

Eldticka, ”Phellinus igniarius”, är en art i basidiesvampordningen
”Hymenochaetales”. Den är allmän i hela Sverige och växer parasitiskt på
björkar och andra lövträd där den orsakar svår röta.

De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som sitter löst fastvuxna på
trädstammarna, blir 5–20 centimeter breda och 2–12 centimeter tjocka och
är först knölformiga men blir så småningom hov- eller konsollika.
Fruktkroppens ovansida är grå till svart med koncentriska fåror och sprickor
medan porlagret är rödbrunt. Svampen visar dock en stor variation och ett
flertal närstående arter har beskrivits. Eldtickans fruktkroppar brinner
mycket långsamt, och förr användes den till att under natten hålla spisens
eld vid liv, därav dess namn

Gravitationen, tyngdkraften, jordens dragningskraft, kärt barn har många
namn, påverkar här bevisligen klibbtickans form och tillväxt. Den största
och mesta tillväxten har skett sedan trädet har fallit och legat i horisontellt
läge.

Gravitation är det som vi till vardags kallar för ”tyngdkraft”. När ett äpple
faller ner från ett äppelträd, faller det därför att jordens gravitation verkar
på det, jorden drar till sig äpplet. Jorden drar också till sig människor, bilar
och andra lösa föremål, så att de inte far ut i rymden.

Men det här är inte hela sanningen, för alla föremål drar alla andra föremål
till sig, alla har de gravitation. Det är inte bara jorden som drar äpplet till
sig, äpplet drar också jorden till sig. Det är bara det att äpplet väger så lite,
har så liten massa jämfört med jorden, att det bara är äpplets rörelse som vi
märker.

Därför finns det gravitation överallt. Det är gravitationen som håller kvar
månen i en bana runt jorden. Gravitationen håller även fast jorden och de
andra planeterna i deras banor runt solen. Den håller också kvar stjärnorna
i vår galax, så att de inte far åt alla håll.

Gravitationen är svag ute i rymden, för gravitationen minskar snabbt när
avståndet ökar mellan föremålen som dras till varandra, men den tar, vad vi
kan förstå, aldrig riktigt slut.

Massa är en egenskap hos all materia som gör att materien påverkas av
gravitationen. Massan hos ett föremål har betydelse för tyngden, alltså hur
tungt det känns. Andra faktorer som påverkar tyngden är massan hos själva
jorden och höjden över jordens yta.

Massan gör också föremål tröga, det vill säga svåra att sätta i rörelse eller
svåra att bromsa. Därmed spelar massan en roll för rörelseenergin hos
exempelvis en bil, som bestäms av hastigheten och massan. Massan mäts
vanligen i kilogram.

Higgspartikeln eller Higgsbosonen är en på teoretiska grunder föreslagen
och numera experimentellt påvisad elementarpartikel som kan förklara
varför materien har en massa.

Konstruktionen av den stora partikelacceleratorn LHC, Large Hadron
Collider, vid CERN, Conseil Européen pour la Recherche Nucléaire, utanför
Genève på gränsen mellan Schweiz och Frankrike, gjorde det möjligt att
experimentellt påvisa Higgspartikeln, den sista ännu icke påvisade partikeln
i partikelfysikens standardmodell.

Svårigheten att isolera Higgspartikeln från alla andra partiklar som bildas vid
partikelkollisionerna är mycket stor men i december år 2011 kunde forskare
vid de stora detektorerna ATLAS och CMS vid LHC, vid CERN, meddela att
man funnit indicier på att det finns en Higgspartikel med en massa av cirka
125 GeV/c2, det vill säga, cirka 125 Gigaelektronvolt genom ljushastigheten
i vacuum.

I juli år 2012 kunde förekomsten av denna nya boson, sannolikt
Higgsbosonen, bekräftas. Genom ytterligare analys av experimenten kunde
man i mars år 2013 med stor visshet redovisa att den funna partikeln har
alla de egenskaper som teorin fordrar att Higgspartikeln har, samt att dess
massa är 125 GeV/c2, se ovan, och dess livstid cirka 10 upphöjt till minus 22
sekunder, det vill enkelt uttryckt säga ”inte länge”.

I år erhöll den belgiske fysikern François Englert och den brittiske fysikern
Peter W. Higgs nobelpriset i fysik för sin teoretiska förutsägelse av denna
märkliga partikels förekomst, förklaringen på varför allt har en massa och
sålunda också en tyngd.

CERN är världens största partikelfysiklaboratorium, beläget i Genèves
förorter i Schweiz, på gränsen till Frankrike. CERN grundades redan år 1954.

Bilden visar en björkticka, ”Piptoporus betulinus”, andra namn är snösko,
snöläppa, snösopp snöticka, snöäta och vitticka. Den används ibland och
mest fordom till att förvara nålar i som en nåldyna, och kallades då bland
annat för nålsopp, nålticka, nåltjuka eller nåltäta. I Härjedalen hette den
knivtjuka då den användes till att förvara knivar i.

Björktickan är vanlig i hela Sverige och växer enbart på björk, då vanligast i
sumpbjörkskog och på döda träd.

Tickan är lätt och porös som torkad och har då använts som flöten på nät
och metrev. Det var vanligt att man av björktickan tillverkade bollar som
leksaker till barn ända in på förra århundradet. Den har även används som
tavelsudd till gamla griffeltavlor samt användes även till att röka ut mygg
genom att man helt enkelt la tickan i elden.

En utmärkt god matsvamp på senhösten är bildens frostvaxskivling,
”Hygrophorus hypothejus”, som brukar dyka upp efter de första
frostnätterna.

Frostvaxskivlingen, eller numera frostvaxingen, är vanligtvis slemmig på
hatt och fot och är lätt att känna igen. Den växer vanligen på litet magrare
hällmarker tillsammans med tall och renlavar.

Skivornas färg är ibland ganska bleka som på bilden men de är vanligtvis
gula eller orangegula. Även foten är mer eller mindre gul och mycket
slemmig i väta. Hatten är gråbrun till gulbrun i färgen på ovansidan, ofta
med lite olivgrön ton.

Frostvaxingen har inga farliga förväxlingssvampar och andra ätliga
vaxskivlingar är nog främsta förväxlingsrisken, till exempel olivvaxskivling
eller olivvaxing, ”Hygrophorus olivaceoalbus”, som också är mycket
slemmig men aldrig gul på skivorna och inte heller växer så sent på säsongen.

När man lagar till frostvaxingen behöver man inte anstränga sig för att flå
bort hatthuden som man få göra på en del andra slemmiga svampar, då
slemmet försvinner vid tillagningen. Men som alla slemmiga svampar är
frostvaxskivlingen eller frostvaxingen lättast att plocka när det inte är alltför
blött ute i svampmarkerna.

Narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en
svampart i familjen ”Hygrophoropsidaceae”. Denna förväxlas ofta med den
utsökta matsvampen gul kantarell, dock är den själv ingen matsvamp.

Narrkantarellen har riktiga skivor. Dessa är mycket täta och mer rödaktiga
än kantarellens fåror eller ådror.

Narrkantarellen har en mer tunnköttig hatt.

Narrkantarellen har en tydligare gräns till foten än kantarellen.

Alla dessa tre ovan nämnda kännetecken syns mer eller mindre tydligt på
min bild.

Narrkantarellen är som sagt ingen matsvamp. Dess giftighet är dock osäker,
men med anledning av dess släktskap med den giftiga pluggskivlingen
avråds folk från att äta den.

Den innehåller toxiska proteiner, som normalt sett spjälkas sönder under
tillagning samt av vår magsaft, men dessa proteiner kan dock leda till
blodbesvär hos personer med nedsatt magsaftutsöndring, trots ordentlig
temperatur vid tillagningen.

Bilden visar den lilla vintermusslingen eller mild epålettsvamp, ”Panellus
mitis”, som är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales”.

Den har 1–3 centimeter bred, tunn, njurformig, först vit, senare gulbrun
hatt och kort, sidoställd, vitaktig fot med filthår. Hatthuden är gelatinös och
avdragbar, skivorna är vita och köttet är segt och vitt.

Smaken är mild, men arten är ingen matsvamp. Den växer under höst och
vinter på multnande kvistar och grenar av barrträd och på liggande
barrträdsstammar samt är allmän i hela Sverige.

Bildens svampart heter broskboll, ”Tremella encephala”, och är en
gelésvamp som också har haft namnet tallens gelésvamp. Den parasiterar
på svamparten blödskinn som är en skinnsvamp. Broskbollens kärna består
sålunda av svamphyfer från blödskinnet.

Blödskinn, ”Stereum sanguinolentum”, är en svamp som växer på döda eller
döende barrträd. Den hör till de basidiesvampar som kallas skinnsvampar.
Fruktkropparna blir mellan 10-15 centimeter breda och växer tätt utbredda
mot underlaget.

Kanten på fruktkroppen är framåtböjd och färgen på ovansidan är brunaktig
till gråbrun. Svampens hymenium är gråviolett till grågult och slätt vid
beröring. Om det tummas eller skrapas får det en blodröd färg, därav
svampens namn blödskinn.

Inom skogsbruket betraktas blödskinn som en skadegörare då den kan
skada virket genom att orsaka röta. Svampen kan uppträda även på lagrat
virke som då missfärgas och bli brunfärgat och fruktkropparna kan ses
under hela året. I Sverige förekommer blödskinn över hela landet.

Bildens mycket vackra zontickor, ”Trametes ochracea”, är en svampart som
först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu gällande namn
av bland andra Leif Randulf Ryvarden år 1987. Zontickan ingår i släktet
”Trametes”, och i familjen ”Polyporaceae”.

Leif Randulf Ryvarden är född den 9 augusti år 1935 i Bergen och är en
norsk mykolog. Han är även professor emeritus i biologi vid Oslo Universitet
och sedan år 2002 hedersdoktor vid Naturvetenskapliga fakulteten vid
Göteborgs universitet.

Dagen ”utmaning” eller ”det var roligt så länge det varade”, gullmurkling,
”Neolecta vitellina” eller bara ett missformat gullhorn, ”Calocera viscosa”,
som även kallas hjorthornssvamp eller klibbfingersvamp. Bildens svamp
växer på en tallrot medan gullmurkling ska växa på granrot, vilket talar för
ett vanligt gullhorn. Om det är en gullmurkling är den rödlistad som ”Nära
hotad” eller ”NT” samt har ett så kallat artfaktablad vilket presenteras
nedan.

”Gullmurkling är en fingersvampsliknande ascomycet som numera förs till
en egen ordning bland sporsäcksvamparna. Fruktkropparna är 1–3
centimeter höga, ojämnt klubbformade och lysande gula. Den skulle kunna
förväxlas med klubbmurkling, ”Mitrula paludosa”, som dock har det gula
huvudet skarpt avgränsat mot en vit fot och dessutom växer blött.

Den skulle också kunna misstas för en spadmurkling, ”Spathularia”, men har
inte så tydligt spatellika fruktkroppar. En mikroskopering utesluter alla
möjligheter till förväxling med fingersvampar.

Gullmurkling har en nordlig utbredning och förekommer sällsynt från norra
Götaland och norrut inom granens utbredningsområde. Den är funnen i 16
landskap. Den är vidare funnen i Norge och Finland men tycks inte ha
påträffats i andra delar av Europa. Gullmurkling förekommer också i
Nordamerika.

Svampen växer bland barr och mossa i granskog eller blandskog. Arten
parasiterar på granrötter. Den tycks inte ha några särskilda krav på
markförhållanden eller på skogens ålder. Gullmurkling missgynnas av
markberedning, körning med tunga maskiner och andra åtgärder som
påverkar mark- och rotskiktet samt av kalavverkning.

Kända växtplatser bör inte kalavverkas eller markberedas och tunga,
terränggående maskiner bör inte användas. Några populationer av
gullmurkling bör följas under en följd av år så att ståndortskrav och
populationsekologi blir bättre belysta”.

Det nu vissna, stora gräset som ramar in Lagan och som ni ser på bilden är
rörflen, ”Phalaris arundinacea”, som är ett storväxt, upp till en och en halv
meter högt, flerårigt gräs med breda och vasslika blad. Det har en krypande
jordstam och bildar, som min bild visar, stora bestånd.

Den odlade formen av rörflen kallas randgräs, ”Phalaris arundinacea”
varianten ”Picta” som har grön- och vitrandiga blad och ofta planteras i
trädgårdar.

Rörflen är mycket vanlig på fuktiga ställen i hela landet och växer på sjö-
och havsstränder, i diken, fuktängar samt utmed åar precis som här.

Förr var rörflen vida bättre än halm till taktäckning, då stråna var segare och
varade längre. Varianten randgräs är som sagt en gammaldags
trädgårdsväxt som ibland påträffas kvarstående vid torp och gårdar, eller i
äldre trädgårdar.

”Man har en förändring häraf med bredare och hwit- eller gulrandige blad,
som under namn af Spanskt eller måladt gräs odlas i Trägårdar för
utseendet skull.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

På återseende!