Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt västkusten.
Långasand en dag i augusti
Långasand en dag i augusti, en naturkrönika i 10 bilder från Västkusten
söder om Falkenberg.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av den sista
sommarmånaden 2013.
Plötsligt låg den bara där under den lilla björken, skogsödlan tycktes först
vara vid liv men den visade sig vara alldeles nyligen död, kanske
dog den till och med i min hand. Vad som hade hänt den vet jag inte,
kanske hade en av skatorna fångat den men blivit skrämd och flugit sin
kos när jag kom.
Bildens skogsödla har inte det vita avbrutna strecket på ryggen som den
nära släktingen sandödlan alltid har, istället ser man här ett allt igenom
mörkbrunt streck utmed ryggraden. Dessutom saknas de livfulla
ögonfläckarna utmed kroppssidorna som sandödlan alltid har och dessa
karaktärer med flera gör detta till en skogsödla, ”Lacerta vivipara”, och
inte en sandödla, ”Lacerta agilis”.
Som en liten krokodil ligger skogsödlan på rygg i min hand, för visst är
den lik sin större reptilsläkting i klassen växelvarma ryggradsdjur.
Reptilerna omfattar ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler samt
bryggödlan eller tuataran, och är en djurgrupp som är mer än 230
miljoner år gammal. Gemensamt för dem är att de är så kallat
växelvarma djur, vilket innebär att de ej kan reglera sin
kroppstemperatur, som i stället styrs av den omgivande temperaturen.
Samtliga har även kroppen täckt av fjäll, vilka bland annat ger ett skydd
mot uttorkning, men även mot mekaniska skador som skulle kunna
uppkomma vid fångst av bytet, eller vid rörelser på mycket skrovliga
underlag. Alla reptiler, utom krokodilerna, har dessutom ett ineffektivt
blodsystem där syrefattigt och syrerikt blod blandas, därför har de en
väldigt dålig uthållighet.
Reptilerna har en världsvid utbredning och varje art har utvecklat sina
speciella anpassningar för den miljö de lever i. Medlemmar av
reptilerna har bosatt sig i hav, sjöar och vattendrag, i skogar, öknar och
på slätter, var och en med sin speciella anpassning till ibland väldigt
svåra förhållanden.
Bildens lilla skogsödla, ”Lacerta vivipara”, är en art i familjen
lacertider. Den förekommer i stora delar av Europa och i norra Asien
och kan bli 6,5 centimeter lång från nos till analöppning, svansen kan
dessutom bli upp emot 13 centimeter lång vilket betyder att en stor
skogsödla kan bli hela 18-20 centimeter lång.
Benen är korta, kroppen något tillplattad och svansen tjock och arten är
i regel brun, och teckningen kan utgöras av rader av mörka fläckar på
ljus botten längs ryggen. Skogsödla är i huvudsak marklevande och
påträffas i förhållandevis fuktiga miljöer. Normalt föder den fullt
utvecklade ungar, men vissa populationer lägger faktiskt ägg.
Den vackra fjädern tillhör vår fasan, ”Phasianus colchicus”, som
förmodligen är västkustens mesta gourmé, den lever och häckar i
anslutning till vårt stora körsbärsträd och älskar sålunda körsbär,
dessutom är den halvtam.
Fasanen är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien,
men som introducerats till många platser runt om i världen, däribland
Europa, där den på många håll, precis som i Långasand, har förvildats.
Som en blank och brun fettdroppe med åtta ben, därav namnet
fettspindel, är den vår inneboende i garaget. Tittar ni noga kan ni se mig
med en rödaktig tröja i speglingen från dess bakkropp.
Fettspindel, ”Steatoda bipunctata”, är en art i ordningen spindlar som
tillhör familjen klotspindlar. Den hör till de allmännare spindlarna och
kan ofta hittas inne i hus, skjul och andra byggnader. Dess nät är en
oregelbunden konstruktion där olika mindre insekter, som flugor, kan
fastna.
Fettspindelns kroppslängd kan vara upp till 8 millimeter, men oftast är
individerna något mindre. Bakkroppen är brun till brunrödaktig och ett
kännetecken för arten är att bakkroppen ser fettglänsade ut. Mitt på
bakkroppen finns en rad med små ljusa punkter som man också kan se
på min bild. Benen är randiga i brunt och brunrött men det kan ni nog
inte se på min bild.
Det blev verkligen ovanligt stora humlekottar i år, det måste ha varit ett
bra år för humlen. Humle är en flerårig slingrande, klättrande ört med
motsatta, breda, handflikiga blad. De slingrande skotten kan bli mer än
tio meter långa och kan växa upp till 20 centimeter per dygn.
Hela växten är klädd med krokiga taggar och körtelprickar och har
skilda han- och honplantor som blommar under högsommaren.
Honblomsamlingarna på bilden liknar små gröna kottar, men är i själva
verket kompakta knippen av honblommor som tillväxer vid mognaden.
Hanblommorna däremot är små, ljusgula och sitter i yviga samlingar.
Humle har sedan 1200-talet odlats i Sverige och använts vid
öltillverkning. Det är framför allt bitterämnen, såsom lupulin, i
körtlarna på honblomställningarna som ger ölet dess karaktäristiska
smak. Hanplantorna ansågs dock skadliga och utrotades omsorgsfullt så
att inte honplantorna skulle sätta frukt, vilket försämrade dess
egenskaper.
I äldre tid fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket
humle gårdarna skulle leverera och man anlade särskilda humlegårdar
för ändamålet, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var
kryddgård fram till år 1648.
I Kristoffers landslag från år 1442 står att ”Alle hemman böra
humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart
år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman”.
Humle ingick i det tionde som man var skyldig att leverera till kyrkan
och ännu idag är humle en av huvudingredienserna i öl, men odlas inte
längre i någon större utsträckning i vårt land utan importeras från
Tyskland och Tjeckien där den odlas i stor skala.
Carl von Linné skriver i ”Sponsalia plantarum” från år 1750 att,
”Humlan är af tvänne slag, Fukhumla och Knop-humla. Den förra har
allenast han-blomster och den senare hon-blomster; med det vi allmänt
kalla frukt eller koppor, är intet annat än sjelfva blom-fodret, som växer
ut och blir således större”.
”Om lena kvinnolockar ej förgylla
vår huvudgärd och dofta oss till ro,
med humleknopp vi våra örngått fylla
och slumra tungt som björn i vinterbo.”
Ur ”Humlevisa” av Erik Axel Karlfeldt, Fridolins visor och andra
dikter, år 1898.
Ekspinnare, ”Lasiocampa quercus”, gjorde ett besök på vår altan några
timmar en kväll för att sedan för alltid försvinna. Arten är en ockrabrun
fjäril i familjen ädelspinnare där hanen är väsentligt mindre än honan.
Även på andra sätt skiljer sig könen åt, honans vingar har en mer
utsträckt form och är markant ljusare än hanens, vilket gör att jag påstår
att detta är en ekspinnarhona.
Ekspinnaren förekommer i skog, buskmarker, hedar och myrar i större
delen av Europa. Hanen är dagaktiv, medan honan är nattaktiv. I
Sverige lever larven ofta i slån, vårtbjörk och ljung
De små vildkaninerna har verkligen kommit tillbaka på bred front i
Halland, på gott och ont, men söta är de.
Guldögonsländor eller stinksländor, ingår i familjen ”Chrysopidae”, i
insektsordningen nätvingar. De har världsvid utbredning och omfattar
cirka 2 000 arter, varav 16 arter finns i Sverige. De är medelstora och
gröna eller bruna samt har stora, guldskimrande ögon.
Många har stinkkörtlar i frambröstet och avger ett illaluktande sekret
om de oroas. De flyger om natten och många kan uppfatta ultraljud från
fladdermöss och reagerar på detta med att störtdyka.
Stinksländor är predatorer på främst blad- och sköldlöss, liksom dess
larver som kallas bladluslejon, vilka suger ut bytet med sina långa,
smala käkar. Vissa arter guldögonsländor eller stinksländor används för
biologisk bekämpning av blad- och sköldlöss.
Bildens korsspindel, ”Araneus diadematus”, är en art i familjen
hjulspindlar. Den förekommer över stora delar av norra halvklotet och
på bakkroppens rygg bildar några vita fläckar en korsformig teckning.
Kroppslängden hos honorna kan uppgå till cirka 18 mm, medan hanarna
är betydligt mindre, vilket gör att jag påstår att detta är en
korsspindelhona.
Från undersidan ser en korsspindel ut så här, åtta kraftiga samt håriga
ben samt de två små håriga utskotten ”mitt i ansiktet” som kallas
pedipalper. Dessa sitter på var sin sida om käkarna som i det fallet ser
ut som en uppåtböjd svart mustasch.
Alla spindlar har pedipalper som är små känsliga utskott och hos
spindelhanarna har dessa pedipalper en särskilt viktig funktion eftersom
det är med dem hanen överför sperma till honan.
Spindlar har länge fascinerat människor och förekommer i myter och
legender i många delar av världen och ofta har de setts på med fruktan
men också med vördnad. I grekisk mytologi förekommer berättelsen om
”Arachne” som förvandlas till en spindel. Föreställningar om spindlar
inom folktro och skrock är flera och ett vanligt exempel är att det
brukar sägas betyda otur att döda en spindel.
Spindlar skapar ofta en rädsla hos människor men de allra flesta
spindlar är dock helt ofarliga för människor. Av över 42 000 kända
spindelarterna i världen är det endast ungefär 200 arter som har ett gift
starkt nog för att skapa hälsoproblem hos oss människor.
Spindlar hör till gruppen palpkäkar inom stammen leddjur. Leddjuren,
”Arthropoda”, är en stam inom djurriket som omfattar så varierande
djurgrupper som insekter, spindeldjur, mångfotingar och kräftdjur.
Leddjuren är jordens artrikaste stam då omkring 80 procent av alla
beskrivna djurarter beräknas vara leddjur. Sammantaget finns över en
miljon kända arter av leddjur, av vilka de flesta är insekter och hos oss i
Sverige finns det i dagsläget drygt 29 000 kända arter leddjur.