Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Långasand på västkusten.

Långasand och västkusten en härlig sommardag

Långasand och västkusten en härlig sommardag, en naturkrönika i
7 bilder, när den biologiska mångfalden är som rikast och kanske
vackrast.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sommaren 2013.

Det är ett bra år för vintertickan, jag har aldrig varken förr eller senare
hittat så många exemplar, så sent på året. Dessa exemplar finner sin
näring på i marken liggande rötter från två björkar, sedan länge
nedsågade och ”stubbabrutna”.

Vinterticka, ”Polyporus brumalis”, har en ojämn, ofta inskuren kant,
som på unga exemplar kan vara något hårig. Hatten är vanligen
rundad med en mörkt gråbrun hattfärg ibland med svag purpurton som
kontrasterar mot de vita, påfallande kantiga och kort nedlöpande
porerna.

Svampen växer på död, liggande lövved både i skogar och på öppna
marker, i huvudsak under senhöst, vinter och vår. Den kan förväxlas
med den variabla sommartickan, ”Polyporus ciliatus”, som dock har
cirkelrunda, betydligt mindre porer.

Jag slutar aldrig att fascineras av hur ett litet frö kan utvecklas till,
som i detta fall, en stor och väldig ek. Fotosyntesen och ett antal
oorganiska och organiska ämnen tillsammans med solen gör
underverk. Det är kemi när det är som bäst.

Eksläktet, på latin ”Quercus” är ett växtsläkte med träd i familjen
bokväxter med cirka 400 arter. Släktet förekommer naturligt i
Eurasien, Nordafrika, Nordamerika, Västindien, Mexico och söderut
till Colombia.

Ekollon kallas frukterna, som är nötter, av arterna i växtsläktet ekar.
De är ägg-, cylinder- eller kulformiga med hård vägg och gulbrun till
mörkbrun eller rödbrun färg. Ollonen, som kan sitta enstaka eller flera
tillsammans, kan hos vissa arter bli uppemot 4 centimeter långa medan
de hos andra är mindre än 1 centimeter.

De sitter i en från fruktskaftet utvecklad skålliknande, på utsidan
vanligen fjällig bildning, som kallas svepeskål. Ekollonen, som hos
vissa arter mognar första året, hos andra först andra året, är näringsrika
och innehåller såväl proteiner och fett som kolhydrater, bland annat
eksocker, quercit.

Flera arters ollon används som födoämne, bland annat i Japan, i
Nordamerika och i medelhavsländerna. Ollonen av arterna ”Quercus
obtusiloba” från Nordamerika, ”Quercus reticulata” från Mexico och
skogsek, eller om ni så vill vanlig ek, ”Quercus robur” från Europa,
Asien och Afrika kan användas att göra kaffeliknande drycker av, så
kallat ollonkaffe. Skogsekens ollon har tidigare tjänat som svinföda,
också här i Sverige.

Berberis ”Berberis vulgaris” är en lövfällande och tornig buske som
kan bli över två meter hög med grenar som har gul ved och tredelade
tornar. Bladen sitter på så kallade kortskott vilket gör att de ser ut att
sitta i små rosetter längs grenarna och när kortskotten växer ut till
långskott ser man att bladen sitter strödda. Bladen är omvänt äggrunda
med sågad kant och har ofta en ljusare undersida.

Berberis är ganska vanlig i glesa skogar, i södra och mellersta Sverige.
Den kommer ursprungligen från Central- och Västasien och fördes till
Europa av morerna eftersom den ansågs vara en värdefull läkeväxt.
Den första fynduppgiften är från år 1716 då arten omnämns av Johan
Linder/Johan Lindestolpe i ”Flora Wiksbergensis” som skrevs år
1716.

Johan Lindestolpe, född Linder år 1678 i Karlstad, död år 1724 i
Stockholm, var en svensk läkare och botaniker som författade flera
medicinska böcker.

Johan Lindestolpe föddes ”av ringa föräldrar” och han studerade i Åbo
och Uppsala, reste utomlands och skrevs den 22 september år 1706 in
vid universitetet i Harderwijk i Nederländerna. Året därpå blev han
medicine doktor där och han disputerade i Leiden med ”De venenis”,
på svenska ”Om gifter” år 1707 eller möjligtvis år 1708. Från 1709 till
1710 tjänstgjorde han som läkare i den svenska ingermanländska
örlogsflottan och var därefter praktiserande läkare i Stockholm. År
1719 utnämndes han till assessor i ”Collegium medicum” och adlades
samma år till Lindestolpe. Hans avhandling ”De foeda lue dicta
venerea” presenterades i Uppsala år 1705, på svenska ”Tanckar om
then smittosame siukdomen fransoser” och är den tidigaste i Sverige
utkomna utförliga framställning av syfilis.

Han var först gift med Anna Margareta Örn och andra gången från år
1720 med friherrinnan Eva Christina Cronhielm, men slöt själv sin ätt
i och med sin död, det vill säga han var barnlös.

Linnélärjungen Carl Peter Thunberg uppkallade år 1783 växtsläktet
”Lindera” efter Johan Lindestolpe.

”Lindera” är ett släkte bestående av runt 80-100 arter blomväxter
tillhörande familjen ”Lauraceae” som framför allt växer i östra Asien
även om tre arter återfinns i östra Nordamerika. De till släktet hörande
arterna, exempelvis feberbuskar, är buskar och små träd. Andra arter
utan svenskt namn är Spicewood och Spicebush, direktöversatt till
svenska ungefär kryddträd och kryddbuske.

Berberisbusken blommar i maj-juni med gula blommor som har en
stark unken doft och som växer i mångblommiga hängande klasar.
Bären är klarröda och smalt elliptiska med två frön, och hänger ofta
kvar under lång tid. Arten häckberberis, ”Berberis thunbergii”, som är
arten på mina bilder, har blommor som sitter ensamma eller i
fåblommiga klasar, samt blad med helbräddad kant och enkla tornar.
De två arterna kan korsa sig med varandra.

”Blomklasarne utskjuta midt ibland de sammansittande bladen, och de
kransvis förenade gula blommorna, behagligare till utseendet än
lukten, bidraga till Juni månads fägring. Den egna retlighet som deras
ståndare äga, att vid minsta vidrörande närma sig till pistillen, är ett
förnöjande föremål för örtkännaren.”

Ur ”Svensk botanik I” av J. W. Palmstruch år 1815.

Berberis användes förr både som läkeväxt, som ersättning för citron,
som färgväxt och till häckar. Samuel Liljeblad skriver i ”Utkast till en
svensk flora” år 1816, att:

”Bärsaften tjenar såsom läskande i febrar, att blanda i annan dryck, i
kremer, geleer, och vid alla tillfällen, der man vanligen brukar
Citronsaft”. Barken betraktades som laxerande, men användes också
till färgning och uppges ge gul färg. Veden användes till faneringar
och man planterade den också till ”lefvande stängsel och häckar”.

Samuel Liljeblad, född 20 december år 1761 i Mjösjöhults by i Södra
Vi socken i Kalmar län, död den 1 april år 1815. Han var en svensk
botaniker och son till rusthållaren Håkan Larsson och Elin Persdotter.
Samuel gifte sig år 1809 med Kristina Ekfors.

Han började studera i Uppsala år 1782 och blev filosofie magister år
1788. Efter examen reste han i Lappland där han samlade sällsynta
växter och gjorde flera unika botaniska fynd. År 1789 utnämndes han
till amanuens vid naturalkabinettet i Uppsala och förordnades till
Adam Afzelius tjänst under dennes utlandsresa. Då naturvetenskap
under denna tid sågs som ett hjälpmedel till ekonomi och medicin,
började Liljeblad att studera det senare och promoverades till
medicine doktor år 1793. Han förordnades till adjunkt vid
vetenskapssocieteten i Uppsala och utnämndes år 1796 till titeln
”oecon. pract. Adjunct”. Han befordrades även till Borgströmiansk
professor år 1802, en professur han innehade fram till sin död.

Berberis är dessutom mellanvärd för rostsvampen svartrost, ”Puccinia
graminis”, som angriper stråsäd. Sedan år 1918 har det funnits en lag
som stadgat om utrotning av berberis och lagen uppdaterades senast år
1976, ”Berberislag, SFS 1976:451” men upphävdes så sent som år
1994 eftersom de moderna sädessorterna inte är lika mottagliga för
svartrost som de äldre och att man därför inte längre ansåg att berberis
är till något större problem för jordbruket.

Artnamnet vulgaris kommer av latinets ”vulgus” för ”hop, allmänhet”
i betydelsen ”vanlig”. Svenska namnet berberis är detsamma som
artens vetenskapliga släktnamn, ”Berberis”. Det äldre svenska namnet
surtorn kommer av att busken har tornar samt sura bär.