Vår naturkrönikör Dan Damberg fortsätter sin vinterberättelse om Långasand.

Långasand om vintern, del 2

Långasand om vintern, en plats där en blå himmel möter ett fruset hav,
del 2. En natur- och kulturkrönika i 60 bilder från två vargavintrar, de
värsta i mannaminne.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari och december 2010.

Många människor är i rörelse även under vintern i dessa vackra marker
men det gäller att klä sig väl, i lager på lager, och glöm för all del inte
mössan. När det blir för kallt triggas, hos ryggradsdjur, hypotalamus
att frisläppa hormoner. Vissa av dessa hormoner får blodkärl att dra
ihop sig, så kallad vasokonstriktion, något som främst drabbar de
yttersta blodkärlen, då de är minst. Detta gör att värmeförlusterna från
huden minskar. Andra hormoner aktiverar också muskelaktivitet,
huttrande, som mekaniskt värmer upp kroppen, och hos hårbeklädda
djur reser dessa hår, som skapar ett isolerande luftskikt.

Hypotermi innebär att en organisms kroppstemperatur, som följd av
nedkylning, understiger gränsen för vad som krävs för att upprätthålla
ämnesomsättning och andra kroppsfunktioner. Motsatsen till
hypotermi är värmeslag, båda naturligtvis livshotande tillstånd.

Denna bild är tagen invid bergekarna alldeles bredvid Boabjer, och
framför oss ligger dynerna vid Suseåns mynning och Vesslunda
naturreservat. Promenadstig och skidspår går sida vid sida.

Några steg längre fram från förra bilden räknat öppnar sig Suseåns
mynning med de vackra sanddynerna som fram till för några år sedan
var fältpiplärkans häckningsplats. Numera är den bara en mycket
sällsynt gäst.

Fältpiplärka, ”Anthus campestris”, är den största piplärkan i Sverige
och arten är hos oss upptagen på rödlistan som starkt hotad. Den
häckar på torr trädesmark och hedmark med sand och busksnår, i
Sverige oftast i sandiga kustlandskap som här vid Suseåns mynning.
Den förekommer bara i lågland och den finns i de flesta regioner i
Europa med gynnsamt klimat, i Asien och i nordvästra Afrika. Det
finns också små bestånd i Danmark och i södra Sverige. I
Storbritannien och Irland finns den däremot inte. Den var under mitten
av 1800-talet vanlig i Skåne och häckade i stora delar av övriga södra
Sverige, men under hela 1900-talet har beståndet minskat kraftigt.
Fältpiplärkan finns nu på några enstaka ställen i östra Skåne och
sydvästra Halland. En delförklaring till nedgången är att öppna
hedlandskap planterats med träd och sanddynsområden nära kusterna
ofta exploaterats, men detta är inte hela förklaringen, eftersom
beståndet minskat även i oexploaterade områden. Det rör sig också om
en allmän nedgång för arten i Europa och om förändringar i klimat och
vegetation.

Fältpiplärkan är flyttfågel och övervintrar i det tropiska Afrika och på
den Indiska halvkontinenten. Hanarna kommer till Sverige i slutet av
april eller början av maj, honorna något senare och de flyger söderut
igen redan i augusti.

Fältpiplärkan är oftast monogam, men hanen kan vara polygyn, det vill
säga, ha flera honor. Boet byggs främst av honan och läggs gömt på
marken under ljung eller grästuvor. Honan lägger fyra till fem
vitaktiga, sparsamt brunfläckiga ägg, som hon ensam ruvar. Ungarna
kläcks efter 14 dagar och utfodras av båda föräldrarna i ungefär två
veckor.

Vesslunda sanddyner vilar för att till vår och sommar åter prestera sin
fantastiska biologiska mångfald av insekter, fåglar, växter, lavar,
mossor och svampar.

Snö är nederbörd som består av iskristaller. Dessa kan ha olika former
beroende på temperatur och luftfuktighet, till exempel nålar, prismor
eller stjärnor. Vattenmolekylerna i vanlig is är i kristallen anordnade i
en struktur med hexagonal, sextalig, symmetri, och om de atmosfäriska
betingelserna är ideala uppvisar även iskristallerna en yttre form med
sextalig symmetri. Ofta har de då formen av sexuddiga stjärnor, så
kallade snöstjärnor, med mer eller mindre kraftiga förgreningar, så
kallade dendriter. Graden av dendritbildning beror dock på temperatur
och luftfuktighet i de moln där iskristallerna tillväxer. I praktiken blir
iskristallerna emellertid inte perfekt utbildade utan mer eller mindre
deformerade, och kan innehålla flera olika former i samma kristall.
Genom anhopning av iskristaller bildas snöflingor och vid
temperaturer kring noll grader Celsius är snöflingorna oftast stora som
”Lovikkavantar”, som vi sa hemma i Småland i min barndom.
Lovikkavantar är tumvantar från byn Lovikka i Norrbotten. De stickas
av tjockt löstvinnat ullgarn samt tvättas och ruggas upp, så att de blir
mjuka och varma. Kragen har ett enkelt broderi i klara färger. De har
stickats för försäljning i Lovikka sedan år 1892, då Erika Aittamaa, en
skogsarbetarhustru i byn, gjorde det första paret. Numera tillverkas de
även utanför byn, men vantarna från Lovikka är försedda med en
äkthetsplomb.

När snön når jordytan, som här vid Marstens kummel, avsätts den som
ett snötäcke. Nysnö bildar ett lätt och poröst lager som ofta rivs upp på
vindutsatta ställen till snödrev, som omfördelar snön så att den avsätts i
drivor. Snöns konsistens ändras snabbt vid plusgrader, tö, eller
mekanisk bearbetning. När vattenskikt i snön fryser kan isskikt bildas
som kan medföra fara för laviner. Vid kyla efter tö bildas ett isskikt,
skare, på snöytan, vilket vi barn och ungdomar i Skillingaryd, vintern
1969, åkte skridskor på.

I de nordvästligaste fjälltrakterna i Sverige bildas normalt det första
snötäcket redan kring första delen av oktober, medan snötäcket där
smälter bort först vid slutet av maj. I Skåne är motsvarande datum
början av december och slutet av mars, vilket naturligtvis inte stämmer
dessa vargavintrar då variationerna år från år är betydande. En
fjärdedel av jordens landyta täcks, för övrigt, regelbundet av snö.

Med 720 millimeters brännvidd kommer husen vid Grimsholmen på
andra sidan viken från Vesslunda naturreservat räknat så här nära.

Grimsholmen är ett naturreservat i Falkenbergs kommun i Hallands
län. Det är på 173 hektar, av vilka 70 hektar är land. Området är
skyddat sedan år 1992 och ägs av Västkuststiftelsen. Det har blivit
naturreservat för att skydda kusthedlandskapet men det är även viktigt
för friluftslivet och inom området finns lämningar från bronsåldern.

Bronsåldern är den tidsepok enligt Thomsens treperiodsystem för
Gamla världens förhistoriska tid då brons var råmaterialet för redskap
och vapen. I andra delar av världen inklusive större delen av Afrika
söder om Sahara har utvecklingen tagit andra vägar och andra
klassificeringssystem används. I Sverige räknas bronsåldern från
1800-500 år före Kristus och delas vanligtvis in i 6 perioder. Brons är
flera olika rödaktiga kopparlegeringar, där koppar är legerat med
framförallt tenn. Ordet brons härstammar antagligen ursprungligen
från staden Brundisinum, idag Brindisi som är huvudstad i provinsen
Brindisi i Apulien i södra Italien, eller från det persiska ordet ”birinj”
för just ”brons”. Bronsåldern avlöstes sedan av järnåldern.

Hemvägen från havet är inte lika inbjudande på vintern som på
sommaren och det var längesedan som jag sett den så inbäddad i vitt.

Här kan man inte stå på sommaren, det är för djupt, men nu är isen
tjock nog att bära, hur tjock, det vet jag inte, men det räckte. Suseåns
mynning i Västerhavet är mäktig och vacker.

Om sommaren flyger kungsfiskaren här och kanske är den fortfarande
kvar i åsystemet där vattnet fortfarande är öppet. I områden där
klimatet är milt året runt är kungsfiskaren en stannfågel, men flyttar
från häckningsområden som fryser vintertid. Merparten övervintrar i
de södra delarna av utbredningsområdet, men ett antal korsar
Medelhavet till Afrika eller flyttar över de malaysiska bergen in i
Sydostasien. Kungsfiskare flyttar främst nattetid och vissa häckande
individer i Sibirien flyttar mer än 3 000 kilometer för att nå sina
vinterkvarter.

I Sverige observerades arten första gången år 1835 och den första
registrerade häckningen skedde år 1872. Arten etablerade sig sedan i
Sverige under 1900-talet men den är en så kallad randpopulation.
Kärnan i det svenska häckningsområdet finns i södra delarna av landet
i Östergötland, Småland och Skåne men den återfinns även längre
norrut, exempelvis i Västmanland. På vintern drar de sig undan is och
snö och förekommer då oftare vid åmynningar och dylikt närmare
kusten där isen inte lägger sig. Under kalla vintrar skattas beståndet
hårt och kan vissa år tappa upp till 90-95 % av individerna.

Plötsligt flyger tre sångsvanar förbi men vid en närmare granskning är
en sångsvan, den tredje från vänster, den betydligt ovanligare mindre
sångsvanen, ”Cygnus columbianus”. Det finns två raser av mindre
sångsvan, nämligen den eurasiska ”Cygnus columbianus bewickii”,
vilket är den som vi troligtvis ser på bilden, och den nordamerikanska
”Cygnus columbianus columbianus”, som ibland kallas tundrasvan
eller amerikansk tundrasvan.

Vår mindre sångsvan, ”Cygnus columbianus bewickii” häckar på
Eurasiens tundra, från Kolahalvön till omkring floden Kolymas
mynning i östra Sibirien. Hela häckningsområdet ligger därmed i norra
Ryssland. På hösten flyttar dessa fåglar över Vita havet och Östersjön
söderut och övervintrar vid Nordsjöns kuster, i England och Irland. En
annan del av populationen övervintrar vid Kaspiska havet, Aralsjön
och i östra Asien.

Garnen på Garnbjer utgör ett vackert blickfång i naturmiljön vid
Långasand och påminner om det viktiga fisket. Fisknäten kan delas in i
sättgarn och drivgarn enligt huruvida de är förankrade eller får driva
fritt. Drivgarnens överdel/överteln ligger vid vattenytan medan
sättgarnens underdel/underteln i allmänhet ligger på botten. Vid
bedrivande av bottenfiske från båt eller fartyg med nät, sätts näten ut
för att sjunka ned till botten med hjälp av sänken längs nätets
underdel/underteln samt hålls rättuppstående av flöten i övre
delen/övertelnen, nätets övre förstärkningslina. Sjövägsreglerna
reglerar hur näten skall märkas, med bojar, flaggor och ljus. I skyddade
vatten används ofta enklare märken, så som plastflaskor eller
frigolitbitar, som dock är svåra att upptäcka från båtar och fartyg, i
synnerhet om natten.

De äldre fisknäten var tillverkade av spunnet bomullsgarn med flera
material medan de moderna näten är av konstfiber, till exempel nylon.
De moderna garnen är till viss del ett miljöproblem, förlorade garn i
havet kan fiska under lång tid då de inte bryts ned och sådana nät
kallas ibland spöknät. Beroende på vilken sorts fiskstorlek man vill
fånga, använder man nät med olika stora maskor som mäts i
millimeter, ett äldre mått var 6 varvsnät eller 12 varvsnät. Små fiskar
simmar igenom de stora maskorna medan större fiskar kan fastna i de
stora maskorna och vice versa. Om alltför stora fiskar eller andra större
levande vattendjur fastnar i nätet, kan nätet trasas sönder, dock kan
tyvärr vattendjur eller sjöfåglar som dyker efter föda, fastna i nät och
drunkna.

I den norra delen av Långasandstranden, alldeles innanför Garnbjer
finns denna fantastiska utsiktsplats med tillhörande vilobänk. Hit upp
borde alla som gästar Långasand bege sig för att en stund njuta av den
vidunderliga utsikten som når ända ner till Skipåsbergen i Steninge.
Vägen upp hit går dessutom genom en förtrollande miljö via små och
slingrande stigar och genom skogar av krumma bergtallar där
vildkaprifolen draperar såväl träd som klippor och där täta bestånd av
stensöta, den lilla ormbunken, fyller ut sprickorna i berget. Miljön är
här bitvis som klippt ur Tolkiens filmer om den magiska ringen.

Det verkar som om någon har glömt att dra upp båten men å andra
sidan utgör installationen ett pittoreskt inslag i naturmiljön, där plast
och glasfiber möter det halländska urberget.

Vinterns blommor eller, kanske bättre uttryckt, en vinterståndare, i
detta fall av ett nattljus, ”Oenothera biennis”, som är en tvåårig ört som
kan bli upp till en meter hög. Stjälken är styvt upprätt, ofta hårig, men
håren har inte uppsvälld rödaktig bas. Bladen sitter strödda och är
lansettlika med helbräddad kant. Nattljus blommar från juni till
september med gula blommor. Blommorna är stora och sitter i de övre
bladvecken, de öppnar sig i skymningen eller vid mulen väderlek.
Ståndarna är vita och stiftet utskjutande med fyrflikigt märke.
Fruktkapslarna är tämligen hårda och sitter oskaftade i bladvecken.
Nattljus kan förväxlas med pricknattljus, ”Oenothera rubricaulis”, som
i vissa trakter är den vanligaste arten, den senare har dock rödprickig
stjälk. Nattljus förekommer främst i södra Sverige och växer på
bangårdar, i vägkanter och hamnar och andra typer av öppna
kulturskapade miljöer. Den första fynduppgiften är från Kinnekulle i
Västergötland och publicerades år 1761. Artnamnet ”biennis” betyder
tvåårig.

Ännu en vinterståndare, den viktiga strandrågen, ”Leymus arenarius”,
Sandstränder vid havet i allmänhet och här i Långasand i synnerhet har
ofta en speciell flora med en rad arter som inte förekommer i andra
miljöer, eller är sällsynta på sandmark i inlandet. Miljön påverkas av
hög salthalt och brist på sötvatten och ställer ofta speciella krav på de
arter som växer där. De har ofta hårda sega eller köttiga blad och
stjälkar, egenskaper som är anpassningar till den torka som saltet och
vattenbristen orsakar. Sanddyner domineras ofta av bildens strandråg
och sandrör, vilka båda är viktiga sandbindare som håller kvar
flygsanden. En annan sandbindare är strandkvickrot som dock inte är
lika vanlig.

”Flygsanden hejdas mot de yttersta ruggarna av saltarv och strandråg,
bygger upp en spång mot hindret, strilar över och lägger sig till ro i en
driva på läsidan. De djupa fotstegen fylls igen på en minut, ‘drivorna
byta beständigt form’ – bortom dynernas krön, där flygsanden piskar i
ansiktet som en ökenstorm, lyser i solen ett nymodelerat landskap, ett
Sahara i smått med vattrade sandberg, skarpa revlar och mjukt formade
dälder. Bara på denna enda stormdag transporterar vinden hundratals
hästlass av fin sand över dynernas borstiga ryggar. En del av sanden tar
fäste där mellan strandrågens och marhalmens strån, men det härdiga
gräset blir aldrig ohjälpligt översandat, det växer vidare uppåt och hela
dynen är genomdragen av dess sega rottrådar.”

Ur ”Den svenska södern” av Carl Fries, 1963.

Renfanans vinterståndare står som i givakt i den kritvita snön vid
Garnbjer och av sommarens höggula blomkorgar finns intet kvar.
Renfana, ”Tanacetum vulgare”, kan användas som färgväxt och ger en
vackert grön färg. Torkade blommor, ”flos Tanaceti”, har förr använts
bland annat som avmaskningsmedel.

”Örten är inwärtes tagen magstärkande, drifwande och maskdödande:
mogne frön ingifwas med nytta mot maskar: lägges med Mahlört i
bränwin at stärka magen. Norrlands qwinnor intaga blommorne fint
stötte, at drifwa rening och afslaget. I Elfdalen lägges örten omkring
Lik, at hindra hastig förrutnelse.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg,
1792.

Det kunde ha varit ett jättelikt isberg som kalvat från den grönländska
inlandsisen i dessa klimatförändringstider men det är bara lite vanlig
havsis från Långasand, bara någon meter i diameter. Idag finns
inlandsis på Grönland och Antarktis, där den på Antarktis är störst.

Norra Europa och Nordamerika täcktes till stora delar av inlandsis
under de nedisningar som skedde under kvartär och den förste att
lansera idén om att Sverige en gång varit täckt av en stor is var
geologen Otto Martin Torell. Han föddes den 5 juni 1828 i Varberg
och dog den 11 september 1900 på Charlottendal, Stockholm. Torell
var en banbrytande svensk geolog, zoolog och polarfarare.

Inlandsisen på Grönland täcker en yta på 1,7 miljoner kvadratkilometer
vilket motsvarar ungefär 80 procent av Grönlands yta. Inlandsisen
innehåller 2,8 miljoner kubikkilometer is och skulle, om den smälte,
leda till en höjning av havsytan med 7,2 meter. Istjockleken är på
många ställen över två kilometer och mer än tre kilometer på det
tjockaste stället medan medeltjockleken är 2135 meter. Inlandsisen på
Grönland är mycket gammal och man tror att den bildades under
Pliocen, 5 till 1,65 miljoner år före nu, eller tidig Pleistocen, 1,65
miljoner år före nu till för cirka 10 000 år sedan, detta genom
sammansmältning av inlandsisar och glaciärer.

Inlandsisen på Antarktis är dock jordens största enskilda ismassa. Den
täcker en yta på nästan 14 miljoner kvadratkilometer och innehåller 30
miljoner kubikkilometer is. Omkring 90 % av jordens sötvatten är
bunden i denna is. Skulle isen på Antarktis smälta skulle det leda till en
höjning av havsytan med 61,1 meter. På östra Antarktis vilar isen på en
större landmassa, men den i västra Antarktis vilar på en arkipelag, där
havsbotten på vissa ställen når ett djup ner till 2 500 meter. De senaste
1,8 miljoner åren har det funnits sex större glaciationer som har täckt
Skandinavien och delar av Tyskland, Alperna och större delen av
Nordamerika och Brittiska öarna.

Än så är det långt till vår innan bergekens knoppar i blomning står.
Bergek, ”Quercus petraea”, har en sydvästlig utbredning och
förekommer talrikast längs kusten från Bohuslän till Kalmartrakten.
Arten finns dock sällsynt även i Östergötland, Dalsland, södra
Värmland och på Öland. Bergek växer ofta på steniga och bergiga
ställen och den första fynduppgiften är från Hunneberg i Västergötland
och publicerades år 1747. Bilden är tagen vid Boabjer.

Rönnens håriga knoppar klarar kölden mycket bra och där detta
exemplar står, i lä av Boabjer, slipper den även den kylande vinden.
Vindavkylning är ett begrepp som används för att bedöma risken för
förfrysning vid låga temperaturer och höga vindhastigheter. Närmast
kroppen har människan ett tunt skikt av stillastående luft. Tack vare
detta luftskikt isoleras kroppen till viss del från värmeförluster. Skiktet
eroderas vid ökande vind och värmeförlusten blir stor.

Man använder sig av en så kallad ekvivalenttemperatur som tar hänsyn
till vindens kylande effekt. Om vindhastigheten till exempel är 9 meter
per sekund och lufttemperaturen -9 grader Celsius, är
ekvivalenttemperaturen -27 grader Celsius, det vill säga, kyleffekten är
densamma som om lufttemperaturen vore -27 grader Celsius och
vindstilla rådde.

Tyvärr är inte vinter och sträng kyla tillräckligt för att döda de stora
mängderna med vresros, ”Rosa rugosa”, som invaderat våra kuster.
Man får helt sonika gräva upp dem, vilket man också gjort i
Långasand.

Skrivet av Dan Damberg