Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en komocka.

Livet i en komocka

Livet i en komocka, obehagligt för den ene, livets förutsättning för
den andre, en natur- och kulturkrönika i 2 bilder från Högabråten,
sydväst om Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av januari 2014.

När man råkar trampa i en nylagd komocka kanske man inte alltid
tänker på att man satt foten i framtiden för tusentals insekter, eller att
lantbrukarnas välmenande avmaskning av kossorna kanske tar livet av
många av de insekter, som har till daglig uppgift att sönderdela
mockor så att de intar plats i kohagens ekologiska system.

Detta ekosystem har anor långt tillbaka i tiden då våra marker betades
av uroxar och visenter, en näringsväv som också innehåller
jordbrukslandskapets insektsätande fåglar och nattens fladdermöss.

Till skillnad från rovdjurens spillning innehåller en växtätares
spillning mycket ätbart, åtminstone i många smådjurs ögon. I början
när dyngan är våt innehåller den mängder av bakterier från det betande
djurets mage och proteinhalten är hög.

Många av våra insekter skyndar därför till dyngan för att utnyttja den
näringsrika maten, först fullvuxna insekter och därefter deras larver
men efter några dagar när komockan torkat upp sjunker dock
näringsvärdet.

Inte mindre än 450 leddjursarter, inklusive 235 skalbaggar och 175
flug- och myggarter, har spillning som livsförutsättning och så många
som 500-1000 individer kan finnas på en gång i en stor komocka,
både som larver och som fullbildade skalbaggar.

Bland skalbaggsfamiljen bladhorningar, ”Scarabaeidae”, finns många
medlemmar som är beroende av spillning, från millimetersmå arter till
de jättestora pillerbaggarna i Afrika. De flesta arter spillningslevande
bladhorningar hos oss tillhör de så kallade dyngbaggarna, i släktet
”Aphodius”.

Det finns ett sextiotal dynglevande arter i Sverige, bland annat
tordyveln som gräver gångar i marken under en komocka och för ned
stora mängder dynga i gångarna. Arbetet resulterar i att föda finns
tillgänglig för tordyvelns larver men påskyndar också nedbrytningen
av dyngan, så att växterna i hagmarkerna kan använda näringsämnena.

Dessa dynglevande insekter intar med andra ord en nyckelroll när det
gäller att bryta ned komockorna och snabbt göra dem tillgängliga för
ängens alla växter.

Till en komockas invånare räknas också de rovdjur som äter andra
insekter samt parasitsteklar som lägger ägg i skalbaggarnas och
dyngflugornas larver. Här finns också många svamparter och även
insekter som specialiserat sig på att äta dessa svampar. Många av
dessa insekter är viktig föda för större djur och för fåglar.

Ladusvalor och hussvalor är beroende av ett rikt insektsliv och de
nattflygande dyngbaggarna utgör säkerligen en viktig del av
fladdermössens föda.

Komockans flugor har också en viktig roll som pollinerare för många
av hagens blommande växter och sammantaget blir detta en
komplicerad och skör väv av liv som till syvende och sist är beroende
av lantbrukaren och hans djur.

Naturbetesmarkerna har tyvärr de senaste hundra åren minskat i areal
från cirka 2 miljoner hektar till dagens 300 000 hektar.

Det är just på dessa marker som artrikedomen är som störst i
jordbrukslandskapet, inte bara av de dyngätande, de så kallade
koprofaga insekterna, utan också av växter, fåglar och många andra
djur. Det är därför inte så konstigt att många av dyngans biologiska
mångfald dyker upp i Art Databankens Rödlistor och hotlistor.

Sedan ett antal år tillbaka har dock ytterligare ett hot dykt upp, ety när
lantbrukaren i all välmening behandlar sina kreatur mot
inälvsparasiter, används ofta ett mycket effektivt avmaskningsmedel,
som går under samlingsnamnet avermectiner, såsom ivermectin,
doramectin och moxidectin.

Avmaskningsmedlet kan injiceras, hällas på kreaturens rygg eller
föras in i magen som så kallat bolus. Den sistnämnda metoden
utsöndrar konstant avmaskningsmedel under hela betessäsongen om
cirka 135 dagar.

Avmaskningsmedlet följer med spillningen ut i naturen och finns
aktivt i spillningen under en tid och flera studier har visat att
dynglevande insekter dödas eller får skador av medlen. Om
lantbrukaren avmaskar när djuren går ute, blir därför spillningen
veritabla dödsfällor för hundratals arter.

Självklart måste man avmaska infekterade djur men man kan ta in det
sjuka djuret för behandling. Då hinner avmaskningsmedlet brytas ned
innan dyngan når naturen.

Avslutningsvis, jag undrar vem eller vilka som gjort hålen i
komockan, att det förmodligen är dyngbaggar är väl ingen djärv
gissning. Dessa skalbaggar omfattar för övrigt hos oss i Sverige 45
olika arter som är mellan 2,5–13 millimeter långa, ovala, högt välvda,
bruna eller svarta, ibland med röda eller gula täckvingar. Honan lägger
äggen i spillningen och deras larver är som sagt viktiga nedbrytare av
denna spillning.