Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Ljungheden om kvällen
Ljungheden om kvällen, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder från
Skillingaryds skjutfält, alldeles söder om Spännebergen när solen så
sakta håller på att gå ner under horisonten.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av juli månad
2014.
De små grusvägarna på Skillingaryds skjutfält är fantastiska att
promenera eller cykla utmed för den biologiska mångfalden är rik,
dofterna från våtmarkerna och den rika floran är mäktig och vyerna
likaså.
Till vänster på bilden ligger den mytomspunna Spännerbergen, till
höger finns Movadsbäckens våtmarker och i vägrenarna myllrar det
av flora och fauna, mest insekter.
Plötsligt kommer det något och flyger förbi, en insekt som ser ut
som ett solitärbi, men den vill inte sätta sig stilla. Jag ”jagar” den en
stund men det enda jag lyckas åstadkomma med kameran är denna
mediokra bild, dock tillräckligt för en artbestämning.
För att förtydliga något, i centrum av bilden ser ni en rödbrun
bakkropp med gulvita fläckar, en mörk mellankropp med mörka
ganska långa vingar som slår fort och i toppen som vanligt ett huvud
med två stora facettögon och två antenner.
Detta är ett strimgökbi, ”Nomada striata”, på latin.
För att få en bättre uppfattning om hur strimgökbiet, ”Nomada
striata”, ser ut har jag lånat en fri bild på nätet och tackar därför
fotografen som kallar sig ”gailhampshire”.
Strimgökbiet är en art som beskrevs av Fabricius år 1793 och ingår i
släktet gökbin, och familjen långtungebin. Arten är reproducerande i
Sverige och inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Gökbin eller getingbin, på latin ”Nomada”, är ett stort släkte solitära
bin med cirka 850 olika arter som ingår insektsordningen steklar.
Gökbin har en längd på mellan 6 och 14 millimeter och dessa bin är
påtagligt lika getingar med sin ofta gulsvarta teckning.
De är inte lika håriga som de flesta andra bin och saknar pollenkorg
för att samla pollen. Gökbin är boparasiter och lägger sina ägg i bon
av sandbin, fibblebin, blomsterbin eller långhornsbin och man kan se
dem flyga över marken och leta efter bon av dessa bin.
Värdbin för strimgökbiet är arterna ärtsandbi, väpplingsandbi,
ginstsandbi och rödklöversandbi.
Det är inte bara vi människor som kan bygga tunnlar, det kan
bland andra bildens, för mig okända, mörka myror.
När jag mycket försiktigt petade på ”myrtunnelkonstruktionen”
med ett grässtrå blev jag förvånad över hur stabil den var och kanske
är det arten vanlig svartmyra, ”Lasius niger”.
En överblommad ängshaverrot, ”Tragopogon pratensis”, blir så
här vacker när den sätter frön som strax ska spridas av vinden mot
okända mål.
En ännu icke öppnad överblommad ”knopp” ser ni i förgrunden till
vänster.
Ljungblåvinge, Plebejus argus, eller hedblåvinge ”Plebejus idas”,
längre än så vågar jag inte gå i artbestämning eftersom båda har
samma utbredningsområde, är lika i utseendet, och dessutom kan
variera i utseende.
Larverna vårdas av myror i släktena Lasius och Formica, kanske de
som byggde den vackra tunneln på bild 4.
En närbild på en slåttergubbe, med de långa och tunglika
strålblommorna i en krans runt de små diskblommorna i mitten,
gräset som hänger ner över blomkorgens vänstra sida är av arten
kruståtel.
Höskallra, ”Rhinanthus serotinus”, blommar under sommaren
eller hösten med gula blommor och blommornas stödblad är ljusa,
ofta vitgröna precis som på bilden.
Underarten åkerskallra, ”Rhinanthus serotinus apterus”, var i äldre
tid ett vanligt förekommande åkerogräs, särskilt i något fuktiga
åkrar, men den har genom effektiviserad utsädesrensning nästan helt
försvunnit ur den svenska floran.
Bildens timotej, ”Phleum pratense”, delas upp i två underarter
som ibland betraktas som olika arter, vanlig timotej, ”Phleum
pratense pratense”, och den mer ovanliga underarten vildtimotej,
”Phleum pratense serotinum”, vilket bilden visar.
Vildtimotej är till alla delar mindre och spädare bland annat med
knöllikt uppsvälld stråbas.
Fyrkantig johannesört, ”Hypericum maculatum”, där artnamnet
”maculatum” kommer av latinets ”macula” för ”fläck” och betyder
fläckig, vilket syftar på de genomskinliga bladkörtlarna.
Det äldre namnet mannablod kommer av de krossade
blomknopparnas röda färg och samma namn har också använts om
äkta johannesört, ”Hypericum perforatum”, en art som också står att
finna på och omkring ljungheden.
Avslutningsbilden för denna gång är en bild på den ständigt
närvarande branden, förkolnat trä hittar man överallt som här på en
relativt stor och grov tall.
Ljungheden måste med jämna mellanrun få brinna för att bland annat
ljungen ska kunna föryngras men också för att vara en bra plats för
brandgynnade och brandkrävande växter insekter såsom till exempel
olika arter skalbaggar.
Det är för övrigt inte bara ljunghedar som måste brinna, även skogar
måste brinna för den biologiska mångfaldens skull.
På återseende!