Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på lodjuret.
Lo, ”Lynx lynx”
Lo, ”Lynx lynx”, kroppslängd mellan 80-130 centimeter, vikt mellan
15-25 kilogram, antal lodjur i Sverige cirka 1250 djur, en naturkrönika
i 1 bild från Mullsjötrakten i Jönköpings län.
Text Dan Damberg, Skillingaryd, foto Johan Klingberg, Jönköping i början av
oktober 2012.
Det finns tillfällen då tiden tycks stanna upp för ett ögonblick och
sakna betydelse. Ett sådant tillfälle förärades en kollega till mig härom
kvällen när han efter mörkrets inbrott körde hemåt i trakterna av
Mullsjö.
Plötsligt i bilstrålkastarnas sken mitt på den lilla vägen satt det något
som vid första anblicken tycktes vara två större katter, dessa busade,
brottades och lekte på vägen utan att reflektera över att det stod en bil
med ljuset riktat rakt emot dem.
Det blev bara en bild innan tiden åter sattes i rörelse och ögonblicket
var över, resultatet blev väl ingen kanonbild precis men ibland kan en
mindre bra bild säga mer än en skarp och detta är en sådan bild. Den
utstrålar stor mystik, mörker samt spänning och visst ser man tydligt
att det är en av två årsungar av det fantastiskt vackra lodjuret, ”Lynx
lynx” vilket innebär att någonstans i det relativa närområdet har en
föryngring skett 2012.
Trots att jag själv rört mig mycket i skog och mark nästan så länge jag
kan minnas så har jag aldrig fått se något liknande vilket gör mig lätt
avundsjuk, så ett stort grattis till dig kollega.
Lodjuret tillhör familjen kattdjur och pälsen är mer eller mindre
fläckig med gulbrun bottenfärg som blir ljusare på vintern. Svansen är
kort med svart spets och på öronen sitter svarta tofsar. Svansspetsen
och örontofsarna förstärker öronens och svansens hållning och gör
lodjurets kroppsspråk tydligare.
Lodjur är mycket skygga och ensamlevande skogsdjur som trivs
särskilt bra i bergig och brant terräng. Ett lodjurs hemområde, revir, är
cirka 10 000 hektar och det viktigaste bytesdjuret är rådjur, hare,
skogsfågel och småvilt men lodjuret anpassar sina matvanor efter
tillgången och kan tyvärr även ta till exempel tamdjur såsom får och
getter.
Parningstiden är i mars-april och i maj-juni föder honan en till fyra
ungar som hon ensam tar ansvar för. Ungarna följer sin mamma i
nästan ett år men när ungarna är knappt två år blir de könsmogna och
självständiga och söker egna revir. Detta betyder att någonstans i
närheten finns det en lodjurshona som bevakar sina båda ungar.
På grund av hård jakt och avskogning har lodjurets utbredning i
Europa minskat. Handel med lodjurspäls är internationellt förbjudet
men illegal jakt bedöms fortfarande som det största enskilda hotet mot
arten. Vissa mindre populationer i Europa är isolerade och
kategoriseras som akut hotade eller starkt hotade men som helhet
bedöms inte arten vara hotad eftersom den har ett mycket stort
utbredningsområde och populationstrenden bedöms som stabil.
Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN, International Union for
Conservation of Nature, trots allt lodjuret som livskraftig.
Under 1800-talet ökade jakttrycket på allt vilt, och när älg-, hjort- och
rådjursstammarna minskade under 1800-talets slut, vek lostammens
storlek brant nedåt. Efter 1925 fanns bara en liten rest av det tidigare
beståndet kvar, främst i Jämtland och Västerbottens inland,
sammanlagt kanske inte mer än ett hundratal djur. Lon fridlystes under
åren 1927-1942 och 1983 förkortades jakttiden eftersom stammen åter
hade minskat. Tre år senare, 1986, fredades lodjuret i större delen av
landet och mellan 1991-1995 var lodjuret fridlyst.
Alltför hård jakt i kombination med rävskabb var troligen orsak till
nedgången i slutet av 80-talet. Sedan dess har en viss skyddsjakt på
lodjur bedrivits och 1986 fanns det cirka 200 lodjur i Sverige och efter
inventeringen 2005 bedöms antalet lodjur i landet uppgå till cirka 1
500.
Idag uppskattar man att det finns mellan 1500-2000 lodjur i Sverige
och under inventeringarna säsongen 2009-2010 hittade man totalt 213
föryngringar i 19 av landets 21 län.
Lodjuret är för övrigt Hälsinglands landskapsdjur.