Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Lundsbo bokskog.

Lundsbo bokskog och det lilla torpet Kloen

Lundsbo bokskog och det lilla torpet Kloen, en viktig natur- och kulturmiljö öster om samhället Bor, en natur- och kulturkrönika i 34 bilder om bokskogarnas biologiska mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd mellan november 2013 och mars 2014.

Lundsbo bokskog utanför Rusarebo äng nordost om Bor är ett område som miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Värnamo kommun vill avsätta till skyddat naturområde.

Området består till stor del av bokskog och är en nyckelbiotop där flera hotade arter lever.

På Lundsbo finns torpstugan Kloen bevarad och denna är som ni kan se på gång att rustas upp. Det finns även grunder bevarade efter ladugård och ytterligare ett hus, samt en lintorkningsgrop och biologiska kulturarv som vittnar om hur livet levdes här.

Ett annat syfte med detta naturområde är att det ska vara till minne av Edvard Wibeck.

Professor Edvard Wibeck, Tånnö, född i Kållerstad i Jönköpings län den 3 mars 1877 av kronofogde Carl Johan Wibeck och dennes hustru Emma Broberg.

Slåtterängarnas raspande kornknarr, tjäderns bullrande flykt och nattvistet i skogen, myrens spelande dvärgbeckasin, ljuden återkom när hans syn började bli dålig.

Taltrastens blå, svartfläckiga ägg, fadern kronofogden, visade pojken Edvard hur de blåstes ur. Hans minnen från barndomens Småland var kristallklara.

Finns det någon som kan och vill rycka till sig händelsernas roder, skrev han 1898 när utdikningen av Tåkern var aktuell. Han gjorde det själv. En naturens väktare och naturvårdens förkämpe blev han, och under sitt nittiofem år långa liv höll han stadigt i rodret.

Edvard föddes år 1877 i Kållerstad, som det äldsta barnet i en syskonskara på tio. Han tog studentexamen i Jönköping, och en filosofie kandidatexamen, han blev jägmästare och docent i skogsskötsel samt forskare och lärare på Skogshögskolan. Pensionen kom år 1941 och professors namn förärades han år 1953.

Skogsforskaren, naturvännen och naturkämpen Edvard Wibeck skrev över tvåhundra uppsatser, bland annat den första om fridlysning av fågelsjön Kävsjön. Han skrev, talade, fotograferade, påverkade och fridlysning kämpade han framgångsrikt för men det sista projektet, Bolmens reglering och vattentunnel till Skåne, lyckades han inte stoppa.

Alltid saklig, alltid viljestark, alltid rakryggad, ”En reslig fura i en lågväxt snårskog”, så beskrevs han, Edvard Wibeck från Kållerstad. Hans sista föredrag handlade om mannens främsta prydnad, helskägget, och själv hade han enligt egen utsago aldrig rakat sig.

”Den allra vackraste kyrkan finns i den blomsterfyllda ängen”, skrev den åldrige professor Wibeck med sin vackra och kraftfulla handstil, innan han år 1972 lade ifrån sig pennan för sista gången.

Då var jag inne på mitt fjortonde levnadsår och hade varit fältbiolog i några år samt besökt Kävsjön ett antal gånger, men tyvärr fick jag, och mina jämnåriga fältbiologkamrater, tyvärr aldrig träffa denne framstående man, Edvard Wibeck.

Syftet med naturreservatet är att bevara naturskogsartad bokskog och ädellövskog med dess biologiska mångfald samt att utveckla naturskogsartad bokskog och ädellövskog med dess biologiska mångfald.

Syftet ska uppnås genom att de äldre bok- och ädellövskogsområdena lämnas i huvudsak utan åtgärd.

Granarna i ungskogarna och i de äldre blandbestånden avverkas stegvis för att gynna utvecklingen av lövskog.

Plantering av bok och andra ädellövträd i områden där det saknas tillräcklig föryngring.

Lundsbo bokskog är ett lättillgängligt och populärt besöksmål. Det finns vägar som går genom området och goda möjligheter att parkera ett mindre antal bilar. För att göra området mer attraktivt för besökare bör vandringsled anläggas genom reservatet.

Torpet Kloen och miljöerna runt detta har goda förutsättningar för att ställas i ordning för besökare, och som ni kan se på bilden är arbetet i full gång och kanske är det redan klart när ni läser denna krönika.

Den gamla jordkällaren invid torpet Kloen innehöll tyvärr inte några ”vintersovande” fladdermöss, men kontrollera gärna era jordkällare och vindar, kanske har ni hyresgäster. Om så är fallet var rädd om dem och känn er stolta att de valt just er jordkällare eller vind för att överleva vinterns kyla.

Eftersom det inte finns några insekter att hitta under vintern måste fladdermössen spara energi genom att övervintra. Och beroende lite på väder och med andra ord insektstillgång samt art så ”sover” alla svenska fladdermöss ungefär mellan oktober och april.

För att övervintra letar fladdermössen upp en mörk, fuktig plats, eftersom de är känsliga mot uttorkning, med jämn temperatur som inte helst inte överstiger 5 plusgrader och absolut inte blir kallare än noll.

Detta för att kroppsfunktionerna skall kunna hållas igång på ett minimum av energiförbrukning. En sådan plats brukar vara en grotta eller gruva eller som redan sagts en jordkällare eller en vind. Man kan då även hitta flera olika arter fladdermöss övervintrandes sida vid sida, ibland i en och samma klunga, men ofta så sitter fladdermössen ensamma. Då och då vaknar fladdermössen ur dvalan, för att kissa lite, för att flytta sig eller för att para sig.

Invid torpet Kloen hittar vi numera också de framgrävda resterna av grunderna efter ladugård och visthus.

Bilden visar den ovanliga bokvårtlaven, ”Pyrenula nitida”, som små svarta till mörka vårtor på en grönaktig lavbål samt en vacker källarspindel, ”Meta menardi”, till vänster på bilden.

Bokvårtlaven har en sydvästlig utbredning med de flesta förekomsterna i Skåne, Blekinge, södra Småland och Halland. De flesta av fynden är i Halland.

Totalt finns cirka 800 lokaler varav cirka 500 finns i Halland. På Öland, i Bohuslän, Västergötland, Östergötland och Dalsland finns enstaka förekomster.

Bokvårtlav förekommer främst på äldre bokar i gamla bokskogar. Enstaka fynd finns även på avenbok, ask, rönn, lind och ek. Arten är en av de mest karaktäristiska i gammal bokskog i södra Sverige.

I fuktiga och skuggiga bestånd i skyddade lägen blir ofta arten helt dominerande och kan ibland täcka stora delar av trädstammarna upp till ett par meter. I miljöer med goda förutsättningar påträffas den även på klenare stammar och i ljusare miljöer som skogsbryn och gläntor.

Gamla bokskogar nyskapas inte och de föryngras i mycket begränsad omfattning. Den tidigare minskningen av bokskogsarealen torde också ha missgynnat arten.

Gamla bokskogar där laven förekommer i särskilt rikliga bestånd bör bevaras och för denna art är det nödvändigt att gamla bokträd lämnas kvar vid skogsskötseln.

Bokvårtlaven är för övrigt Hallands landskapslav.

Källarspindeln på bilden är en spindelart som trivs framför allt i mörka och fuktiga miljöer, såsom källare, gruvor och grottor. Den tillhör familjen käkspindlar, på latin ”Tetragnathidae”.

Käkspindlar är en familj i ordningen spindlar som kännetecknas av deras långsträckta käkar som kan bli lika långa som framkroppen. Spindlarnas kroppsstorlek varierar mellan cirka 2-50 millimeter.

Familjen finns över hela världen i ungefär 900 kända arter, av vilka 14 arter förekommer i Sverige.

Bilden visar lavarten porlav, ”Pertusaria pertusa”, vilket betyder genomborrad, den har apothecier, fruktkroppar, som liknar perithecier, det vill säga fruktkroppen mynnar i en ”por”, vilket bilden tydligt visar. Arten växer mest på träd och i detta fall på en kraftig bokstam.

Fruktkroppen, som kallas perithecier hos bildens porlav, är den sporproducerande delen hos såväl lavar som svampar. Fruktkroppen hos svampar är vad man i dagligt tal menar med svamp.

Den byggs upp av tätt växande hyfer och har väsentligt olika utseende och byggnad beroende på svampgrupp och art inom respektive grupp. Alla svampar bildar inte fruktkroppar utan sporerna bildas ibland direkt av enkla hyfer, svamptrådar.

Hos flertalet sporsäckssvampar och lavar bildas antingen skålformiga fruktkroppar, så kallade apothecier, eller mer eller mindre slutna fruktkroppar, så kallade perithecier, som Ni alltså ser på bilden.

Vårtkrös, ”Exidia glandulosa, är en gelésvampsart i basidiesvampsordningen ”Auriculariales”. Den har 5–20 millimeter tjocka och 1–10 centimeter breda geléartade fruktkroppar. Dessa är svarta, dynlika och oregelbundet veckade med småvårtig ovansida.

Fruktkropparna, som ofta flyter ihop med varandra, är till större delen vidvuxna underlaget, som är döda grenar och stammar av lövträd.

I torka skrumpnar fruktkropparna ihop och får pappersartad konsistens. Arten, som är oätlig, är allmän i hela Sverige och påträffas året om.

Blåmossa eller falsk vitmossa, ”Leucobryum glaucum”, är en art bladmossa i ordningen ”Dicranales”. Det är, som bilden visar, en kuddbildande mossa, som i fuktigt tillstånd är grön men i torrt tillstånd blågrön till blåvit.

Utmärkande drag är vidare den mycket breda bladnerven, som fyller ut nästan hela bladytan, samt de mycket tättsittande bladen, så tättsittande att stammen göms. Sporkapslar ses bara sällan.

Arten förekommer på torvjord, särskilt i alkärr i södra och mellersta Sverige och dess totala utbredning är norra halvklotets tempererade delar. Här ramas blåmossan in av vackert vissna boklöv från föregående år.

Bilden visar slemsvampen gul ullklubba, ”Trichia decipiens”, och slemsvampar, eller myxomyceter, ”Mycetozoa”, är en grupp som har oklar systematisk placering men som numera vanligen förs till understammen amöbor. Slemsvamparna omfattar cirka 600 arter totalt, varav cirka 175 arter finns i Sverige.

De skiljer sig från äkta svampar bland annat genom sina plasmodier, som är mångkärniga, ofta livligt färgade slemmiga kroppar som inte är indelade i celler, samt genom att de liksom djur kan uppta fast föda. De är viktiga nedbrytare av organiska lämningar och äter genom så kallade fagocytos till exempel bakterier, hyfer och organiska partiklar. Livscykeln hos slemsvamparna är komplicerad.

Genom plasmaströmningar kan plasmodierna krypa flera centimeter per dag över underlaget. De lever på fuktiga och skuggiga ställen och uppsöker under lämpliga yttre förhållanden torrare miljöer och omvandlas helt eller delvis till sporangier.

Plasmodierna är normalt några millimeter stora, men sådana som är nästan meterstora kan påträffas hos några arter.

Bilden visar en vacker zonticka, ”Trametes ochracea”. Hattarna blir hos denna ticka är konsolformade till halvcirkelformade, i tvärsnitt ibland nästan trekantiga och närmast substratet, underlaget, finns oftast en knöllik upphöjning.

De växer vanligen taktegellagda eller gyttrade, varvid de kan bli mer eller mindre oregelbundna. Kanten på helt unga fruktkroppar kan ibland vara ganska trubbig, men blir med tiden skarp, vågig och ofta något inskuren. Ovansida fint sammetsartad till kal, först enfärgat gråvitaktig till ljusbrun, efterhand tydligt zonerad i gulbruna till rödbruna nyanser, men med ljusare, vitaktig kant.

Zontickan är särskilt vanlig på asp och björk, men växer också på en rad andra lövträd. Finns både i öppna och slutna biotoper, och är totalt sett en av våra mest frekventa tickarter, särskilt på ved i tidiga nedbrytningsstadier.

Arten står nära och kan i vissa fall förväxlas med den något tunnare sidentickan, ”Trametes versicolor”, som också är tydligt zonerad, men har inslag av blå och svarta färger. Denna finns dock bara i landets södra halva, medan zontickan är allmän också i den norra delen.

Jag blir inte klok på färgen på denna ”Trametes hirsuta”, eller på svenska borstticka, men en borstticka är det likafullt.

Tickan bildar halvcirkelformade, njurlika eller rosettlika hattar och den skarpa, relativt tunna kanten är något ojämn och ibland svagt inskuren. Ovansida i övrigt tydligt borsthårig, gråvit till gråaktig men i det här fallet varmt mellanbrun, zonerad eller koncentriskt fårad, med tiden gulgrön eller grönaktig till följd av algangrepp.

Svampen växer på död lövved, och är en av de vanligaste tickorna i öppna marker, exempelvis beteshagar och hyggen, där den gärna koloniserar stubbar och lågor av främst björk och asp.

Borsttickan har kraftigare behåring än övriga ”Trametes”-arter, och porerna blir med tiden gråare än vad som är fallet hos både den ljusare, sammetsartade sammetstickan, ”Trametes pubescens” och den mer rödbrunt färgade och tydligt zonerade zontickan, ”Trametes ochracea”.

Bilden visar den märkliga talgsvampen, ”Sebacina incrustans”, som bildar en vax- eller stearinartad, vit, 5 – 10 centimeter bred, oregelbunden skorpa som ofta växer uppåt och innesluter bland annat örter och grässtrån. Svampen saknar framträdande lukt och smak.

Talgsvampen växer under hösten i fuktig, näringsrik lövskog, men även i barrskog, mindre allmänt i Syd- och Mellansverige.

Lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, är en lav som hör till släktet lunglavar, för vilket arten är en så kallad typart. Den är en bladlav som växer på lövträdsstammar, sällsynt också på klippor, i områden med nederbördrikt klimat.

Lunglavens vetenskapliga artepitet ”pulmonaria” kommer av ”pulmonarius” som antyder att det har med lungorna att göra, det latinska ordet för lunga är nämligen ”pulmo”. Enligt den så kallade signaturläran troddes lunglaven förr kunna bota olika lungsjukdomar, och det är efter detta som den fått sitt namn.

Sedan 1900-talets början har lunglaven gått tillbaka och blivit sällsyntare, särskilt i Europa där den på flera håll minskat starkt. En orsak till att den blivit mindre vanlig kan vara luftföroreningar. Den hotas även av habitatförlust på grund av att gamla skogar avverkas och äldre lövträd blivit sällsyntare.

I Sverige är laven rödlistad som nära hotad och arten anses som en signalart för skyddsvärd natur med hög biologisk mångfald.

Signaturläran är en medicinsk teori som härstammar från antiken. Enligt signaturläran kan växter som liknar ett visst organ i kroppen bota sjukdomar i organet ifråga. Exempelvis skulle blåsippans blad kunna användas mot leversjukdomar, och beredningar av gula blommor vara verksamma mot gulsot. Signaturläran går i viss mån igen i en del varianter av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets alternativmedicinska läror och new age.

Signaturläran systematiserades under medeltiden, vid de apoteksrörelser som började uppkomma. Bland de personer som ägnade mycket möda åt att utforma detaljer i signaturläran finns den schweiziske medeltidsläkaren och mystikern Paracelsus.

Paracelsus eller egentligen Filippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, född den 10 november år 1493 i Einsiedeln, död den 24 september år 1541 i Salzburg. Han var en schweizisk läkare, alkemist, naturfilosof och mystiker.

Paracelsus kallades han från cirka år 1530, och är det namn han främst är känd under. Det hävdas dels att detta egentligen är en latinisering av en tysk akademisk titel under hans samtid, dels att det troligen betyder ”överträffande Celsus”.

Paracelsus räknades av sin tid som en föregångsman inom medicinen, och han är ett viktigt namn inom medicinhistorien såväl som kemins historia. Hans naturfilosofi hade stor påverkan på det västerländska tänkandet i slutet av 1500- och under hela 1600-talet, och brukar kallas paracelsism.

Aulus Cornelius Celsus var en romersk författare under första århundradet efter Kristus. Celsus skrev, efter Cato den äldres mönster, en encyklopedi, innehållande anvisningar och råd i vältalighet, filosofi och rättskunskap samt i lanthushållning, krigskonst och medicin.

Av hans verk finns i behåll böckerna 6-13, vilka behandlar medicinen, efter bland andra Hippokrates, och har särskild betydelse såsom den enda medicinska skrift vi äger från den romerska litteraturens bättre tid.

Det är tydligt att lunglaven trivs i bokskogen vid Lundsbo, beviset för det ser ni på bilden, nämligen rikliga mängder med vackert rödbruna apothecier.

Notera också de små gråaktiga och stiftlika isidierna som utgörs av små hårda utskott på lavbålen och som lätt bryts av och sprids med vind, vatten eller djur. Dessa isidier är viktiga för den asexuella, vegetativa, förökningen hos lavarna.

Vätteskägg, isull, bomullsis, kamis, sidenis eller håris lämnads efter tomtar och vättar. Dessa är riktiga festprissar men ibland glömmer de att gömma sig, och när solen går upp får de bråttom ner i sina hålor, så bråttom att de ibland fastnar med skägget i grenar och kvistar.

Så lyder en förklaring till det märkliga vita ludd man kan hitta i skogen vintertid. Den engelska benämningen på fenomenet är för övrigt ”Frost flowers”.

Det hårlikt vita och fluffiga vätteskägget sitter nästan alltid på våta, ruttna, döda trägrenar och kvistar, gärna på trädslag som klibbal, björk, ek och hassel eller bok. Fenomenet beskrevs vetenskapligt första gången redan år 1918, av meteorologen Alfred Wegener och han förmodade redan då att någon svamp hade med saken att göra.

I vätteskäggsved trivs en svampart som skapar två viktiga förutsättningar för att vätteskägget ska bildas. För det första gör svampen själv veden porös och för det andra spräcker den barken, så att den underliggande veden exponeras som betyder att vatten kan tränga in i grenen.

Det finns dock ett antal förslag på vilken svampart det är och förslag som frätskinn, ”Vuilleminia comedens”, björknästing, ”Diatrypella favacea”, björkdyna, ”Hypoxylon multiforme” eller vedplätt, ”Dacrymyces stillatus” nämns som några tänkbara arter.

När temperaturen sjunker under fyra plusgrader uppstår uppenbarligen ett koldioxidtryck inne i den svampangripna veden, och vedens vatten börja sippra ut genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet och kommer i kontakt med luften.

Samtidigt fortsätter vattnet att trycka på inifrån veden och då uppstår de här vackra bomullslika ”ishåren” som bildar vätteskäggen. När hårisen sedan tinar sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av dessa, i vattnet lösta, organiska ämnena.

Fast det kan ju också vara så att vättarna och tomtarna har varit ovanligt aktiva och glada vid just dessa tillfällen när vätteisen har behagat att visa sig i skogarna, eller?

Fällmossan, ”Antitrichia curtipendula”, är på grund av sin storlek en av de mer iögonfallande bladmossorna i vår flora. Den växer i rika skogsmiljöer med hög luftfuktighet, på stammar av lövträd med rikbark och på klippor och stenblock.

Någon gång kan man även hitta arten växande direkt på marken. I fattigare miljöer hittar man ibland fällmossan på klippor och block under exempelvis aspar, som producerar lätt nedbrytbara blad. Det svenska namnet har arten fått eftersom den kan täcka stora ytor, som en tjock fäll.

Fällmossan finns i Sverige framförallt i södra delen av landet. Arten är annars vitt utbredd på norra halvklotet och finns även på höga berg i tropiska Afrika.

Liksom en del andra bladmossarter i rikare skogsmiljöer i södra Sverige har fällmossan minskat i frekvens de senaste 100-150 åren. De flesta studerade arter i sådana miljöer minskade som mest kring sekelskiftet 1800-1900 medan fällmossan tycks ha minskat gradvis hela perioden sedan slutet av 1800-talet. Nyare studier visar att minskningen i dessa fall är verklig och inte ett resultat av variationer i den allmänna insamlingsaktiviteten. Fällmossan är emellertid fortfarande ganska vanlig i många områden.

Fällmossan är en grov pleurokarp bladmossa. Från en krypande huvudstam växer det ut utstående eller upprätta och grenade sekundära stammar, sidogrenar. Sporkapseln kan antingen sitta högst upp på stammen, kallas akrokarp, eller en bit ned på stammen, kallas pleurokarp.

I områden med hög luftfuktighet kan fällmossans sekundära stammar, sidogrenar, ibland hänga från substratet, underlaget, ett växtsätt som annars är vanligt i tropiska, subtropiska och vissa tempererade regnskogar.

Fällmossans blad är äggrunda eller brett äggrunda, smalnar gradvis eller plötsligt av uppåt och är något längsveckade. Bladnerven är enkel och i sin basala del, nedre del, kraftig, samt har flera sidogrenar vid basen.

Bladkanten är brett tillbakaböjd i nästan hela sin längd och är tydligt tandad i övre delen. Speciellt nära bladspetsen är många tänder tillbakaböjda, en karaktär som gör arten lätt att känna igen vid lite högre förstoring.

Sporkapslar hittas ibland och sitter på ett ofta krökt skaft. Kapslarna är smalt äggformade och raka, och har två tandkransar som består av långa, smala tänder. Dessa fann jag dock inte vid mitt besök.

Bilden visar en så kallad boklåga, en liggande död stam av bok. Lågor är speciellt intressanta biotoper för bland andra insektsforskare, entomologer, och mykologer som letar vedlevande svampar.

Bokkantlav, ”Lecanora glabrata”, är en skorplav med slät, grå och något sprickig bål, som kan bli mycket stor, ofta en kvadratdecimeter eller mer.

Arten förekommer från Skåne till Bohuslän men saknas på Öland och Gotland. Den förekommer på omkring 600 lokaler totalt och har en utpräglat sydvästlig tyngdpunkt samt är vanligast i Halland med drygt 400 lokaler, västra Kronobergs län och Skåne län.

Bokkantlaven förekommer både i rena bokskogar och i blandskogar med bok, ek eller gran. Arten växer huvudsakligen på slät bark av medelålders till gamla bokar, mer sällsynt på avenbok.

Den förekommer främst i halvskuggiga till skuggiga biotoper med hög luftfuktighet. På platser med gynnsamt lokalklimat kan arten dominera stora delar av trädstammarna från knähöjd upp till cirka tre meters höjd.

Även om det finns många lokaler finns ett hot mot flertalet lokaler genom att skogarna avverkas och att gamla bokskogar inte nyskapas eller föryngras. Prognosen är en fortsatt tillbakagång så spara äldre bokbestånd i områden med lång kontinuitet av bok, vilket betyder gamla bokskogar.

För några år sedan upptäcktes det att de två formerna av glänsande sköldlav är så pass olika genetiskt, och att detta dessutom stämmer överens med skillnaderna på utseendet, att de kan betraktas som två skilda och olika arter.

Eftersom det redan fanns namn för vardera formen så bildades inget nytt namn, men formerna får status som art i stället för som underart.

Den ljusa formen på bilden som först och främst växer på bark kommer därför heta glänsande sköldlav, ”Melanelixia fuliginosa”, medan den mörka, mestadels stenlevande formen, blir ”Melanelixia glabratula”, inget svenskt namn finns dock ännu för denna art.

Ribbgrynna, ”Phlebia radiata”, är en vedlevande svamp som växer på död ved av lövträd. Den är blekt gråviolett till rödgul i färgen och växer tätt tryckt mot underlaget. Fruktkroppen har en rundad eller oval form och är vaxartad i konsistensen. Ofta växer flera fruktkroppar nära varandra och det kan bildas sammanhängande skorpor.

Ribbgrynna har ett vårtigt hymenium och ett annat kännetecken för arten är att hymeniet har utstrålande veck eller ribbor.

Kanske har någon blivit av med sin näsa eller är det bara en vacker näsliknande fnösketicka, ”Fomes fomentarius”. Visst är det en fnösketicka och av denna svamp gjordes fordom fnöske.

Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material framställt från en ticka, oftast fnösketicka eller eldticka.

Fnöske brinner normalt inte och alltså är uttrycket ”Det brinner som fnöske” felaktigt. I stället glöder fnöske mycket bra och det är därför man använder det för att ”fånga upp” gnistorna när man till exempel slår eld med flinta och stål.

För att göra fnöske bryter man bort fnösktickan från stammen den växer på sedan tar man en vass kniv och skär bort det hårda, ljusa skalet på ovansidan av svampen. Precis innanför det finns ett ljusbrunt, läderartat lager och det är av detta man gör fnöske.

Man skivar det så tunt man kan och kokar sedan skivorna i vatten och pottaska, nu för tiden vatten och kaliumnitrat, vilket ger bättre effekt. Sedan bultar man skivorna så att de blir som stora tunna cornflakes.

När de sedan har torkat helt är de färdiga att användas och liknar närmast bitar av sämskskinn.

Havstulpanlav, ”Thelotrema lepadinum”, är en ovanlig signalart som ofta följs av flera andra ovanliga arter av mossor och lavar. Artens utbredning är i hela södra Sverige men den blir mer och mer sällsynt ju längre norrut man kommer.

Havstulpanlaven, har fått sitt namn efter sitt karaktäristiska utseende, den liknar nämligen havstulpaner.

Lavarten växer främst på barken av lövträd i gamla, skuggiga och fuktiga skogsmiljöer och indikerar överallt skogsbestånd med höga naturvärden, på bilden växer den på en bokstam.

Havstulpaner är för övrigt kräftdjur i underklassen rankfotingar, på latin ”Cirripedia”. De förekommer bara i haven och i bräckvatten.

De är fastsittande filtrerare men har två frisimmande larvstadier. Oftast sitter de på stenar och klippor i grunda vatten och tidvattenszoner eller bränningszoner, ofta på platser med hög vågaktivitet.

De fäster sig också på skal av snäckor, musslor då särskilt blåmusslor, andra kräftdjur samt valar, särskilt knölval. Familjen ”Balanidae”, med de vanliga och välkända havstulpanerna, har 238 arter.

Hela ordningen ”Sessilia” med 586 arter kan dock räknas som havstulpaner. I svenska vatten finns cirka 10 bofasta arter och ytterligare cirka 5 arter som uppträder tillfälligt eller är införda.

Den mörkt grå laven med den svarta gränsen heter grådaggig kantlav, ”Lecanora rupicola”, uppe i högra hörnet växer skriftlav, och i mitten ser vi apothecier av bokkantlav. Vackert som ett konstverk, allt på en bokstam.

Bildens skriftlav, ”Graphis scripta”, är en lavart i familjen ”Graphidaceae” bland lavarna, och förekommer på glatt bark av hassel, lind, al och bok med flera olika träd, där den bildar täta, linjelika, greniga och vinkelformiga apothecier av blygrå färg, vilka erinrar om kilskriftstecken.

Bålen är svagt utvecklad samt nedsänkt i barken, sporerna är långa och tvärdelade. Släktet ”Graphis” omfattar cirka 500 olika arter, de flesta i tropikerna.

Det är mäktiga bokar som växer i det kommande naturreservatet Lundsbo. Bok, ”Fagus sylvatica”, är för övrigt ett stort träd med tät krona, slät grå bark och glänsande gröna blad. Kronan är mycket tät, grenarna breder ut sig vågrätt och bladen bildar en tät mosaik vilket gör att nästan inget ljus släpps igenom.

 Vinterknopparna är strödda, långsmala, spetsiga, kala och står ut från kvistarna, till skillnad från avenboken, ”Carpinus betulus”, vars knoppar ligger tryckta mot kvisten.

Bok kan bli upp till 400 år gammal och de högsta kända träden i Sverige fanns på Maltesholms gods i Skåne och var upp till 44 meter höga. Grövsta stammen som uppmätts hade en bok i Hagelsrum, Målilla i Småland, vars stamomkrets var hela 8,10 meter i brösthöjd.

Lika ljus och vacker som bokskogen är på våren, lika skuggad och mörk är den på sommaren när bladverket slagit ut. Det är tiden innan detta utvecklats och fotosyntesen satt igång på allvar som det finns en intressant markflora i en bokskog.

Bildens korallav, ”Sphaerophorus globosus” och sprödlav, ”Sphaerophorus fragilis”, är våra två svenska arter i busklavsläktet ”Sphaerophorus”. De är de enda svenska representanterna för en ganska stor grupp lav-svampar som bildar familjen ”Sphaerophoraceae” och som har sin huvudutbredning i kalltempererade regnskogar i de tempererade och nederbördsrika delarna av södra halvklotet.

De svenska arterna finns över hela landet men blir vanligare ju längre västerut man kommer. Det svenska släktnamnet för Sphaerophorus är som sagt korallavar och syftar på den koralliknande förgreningen som bålen på de flesta arterna har åtminstone vad gäller de grenar som producerar fruktkroppar.

Bildens korallav är en gråbrun till rödbrun busklav som varierar ganska mycket i utseende. Oftast kan den i alla fall enkelt karakteriseras eftersom den har en tydlig huvudstam med mer eller mindre tydliga korallikt förgrenade smågrenar längs sidorna.

Den kan växa både på stenblock och klipputsprång, och på trädstammar. Växer den på trädstammar, som här i Lundsbo bokskog, eller på mossiga stenblock har den ofta rikt med smågrenar.

Hjälmflikmossa, ”Frullania dilatata”, denna levermossa växer här på bokstammar och ”hjälmen” fungerar som vattenbehållare men i densamma lever ibland också det lilla märkliga björndjuret.

Björndjur eller trögkrypare, är en stam mikroskopiskt små djur med det latinska namnet ”Tardigrada” som omfattar cirka 500 arter totalt, varav cirka 65 arter finns i Sverige. Stamnamnet ”Tardigrada” kommer från latinets ”tardus” för långsam, och ”gradus” för steg.

Trögkrypare har världsvid utbredning och vanligast är de i fuktig mossa, men de förekommer också i jord och i sediment i sötvatten och i hav.

Trögkrypare är allt ifrån 50 mikrometer upp till 1,2 millimeter långa och kroppen är kort och knubbig, påminnande om leksaksbjörnar samt har fyra par ben.

Trögkrypare är skildkönade och har en inre befruktning men hos en del arter förökar sig honorna genom partenogenes, det vill säga jungfrufödsel eller kloning.

Trögkrypare har en märklig förmåga att kunna utstå svåra miljöförhållanden. När vattnet omkring mossbladen långsamt avdunstar förlorar de också själva nästan allt vatten. De drar då in benen och går i en sorts dvala, så kallad anabios. De kan då överleva bland annat temperaturer mellan +150 °C ner till -272 °C, med andra ors nästan ner till absoluta nollpunkten samt ett tryck på 6 000 atmosfärer, nedsänkning i absolut alkohol och exponering för svavelväte.

Trögkrypare och trögkryparägg har skickats upp i rymden där de under tio dagar överlevde såväl vakuum som kosmisk strålning. Man vet inte hur de klarar sig, men höga halter av sockerarten trehalos tycks vara en skyddande faktor.

Trehalos är benämningen på en disackarid bestående av två glukosenheter. Trehalos finns i hemolymfa, kroppsvätska, hos leddjur, till exempel insekter och kräftdjur, och utgör i stället för glukos det dominerande energigivande kolhydratet. Trehalos förekommer hos vissa växter och bildas i större mängder av svampen mjöldryga och en del cyanobakterier. Hos vissa insekter fungerar trehalos, tillsammans med bland annat glycerol och mannitol, som skydd mot frostskador.

Mannitol är en alkohol som motsvarar kolhydratet mannos. Den förekommer i många växter och svampar och kan framställas syntetiskt genom reduktion av glukos.

Mannitol används inom livsmedelsindustrin som smakmedel, stabilisator och förtjockningsmedel med mera samt inom elektrisk industri i elektrolytkondensatorer. Inom medicinen används mannitol som urindrivande medel och för att minska hjärn- och ryggmärgsvätskans tryck i skallen.

Åter till vår vän trögkryparen, dess släktskap med andra stammar är omdiskuterad, tidigare ansågs de besläktade med leddjur, men numera räknas de vanligen till säckmaskar.

Rundmaskar, eller nematoder, och tidigare även trådmaskar, kategoriseras som säckmaskar, på latin ”Pseudocoelomata”, och är enkla, spolformade icke segmenterade ryggradslösa djur av oftast mikroskopisk storlek.

De är en av de vanligast förekommande stammarna inom djurriket med mer än 20 000 olika arter beskrivna, och utgör även den vanligast förekommande gruppen av flercelliga djur.

Dessa små svarta vårtlika bildningar är ”Ascodichaena rugosa”, en olicheniserad svamp i ordningen ”Rhytismatales” som växer på en gammal bokstam, svenskt namn saknas tyvärr. Carl von Linné kallade den för ”Lichen rugosus” och skrev att den ”träffas på den fjälliga barken å granar” medan lichenologen Erik Acharius kallade den för ”Opegrapha macularis”, kärt barn har många namn.

En så kallad olicheniserad svamp är när svampen parasiterar på algen. En lav, lichen, är normalt sett annars en symbios mellan en svamp och en alg, men i fallet ”Ascodichaena rugosa” så parasiterar som sagt svampen på algen.

Parasitism är en form av förhållande mellan organismer där den ena organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett varaktigt sätt utan att ge något tillbaka.

Bilden visar mossarten platt fjädermossa, ”Neckera complanata”, på en gammal bokstam inte långt från torpet Kloen.

Fjädermossor, på latin ”Neckera”, är ett släkte bladmossor med sex olika arter i Sverige. De har glänsande skott som är platta, nedliggande eller ibland hängande från lodräta ytor, skotten är något fjäderlika därav namnet.

Fjädermossor växer på lövträd eller på berg med basisk reaktion. Arten platt fjädermossa på bilden är kalkgynnad och tämligen allmän i Syd- och Mellansverige på såväl klippor som lövträd, helst bok som här.

Låt mig avslutningsvis för denna gång få rekommendera ett besök i den vackra bokskogen vid Lundsbo utanför Bor, några kilometer öste om Värnamo. Promenera också den lilla vägen mot det likaledes vackra Rusarebo äng någon kilometer åt nordväst och ni kommer att äga ett natur- och kulturminne för livet.

Tack för idag!