Vår krönikör Dan Damberg har besökt Lyngemadssjöns naturreservat. 

Lyngemadssjöns naturreservat, del 2

Lyngemadssjöns naturreservat, del 2, en naturkrönika i 11 bilder från
Vaggeryds kommuns nyaste naturreservat strax norr om samhället
Hok, öster om Vaggeryd.

Text och foto Dan Damberg Skillingaryd i början av oktober 2013 då
sommaren vänt åter för en liten tid.

Lyngemadssjön är en sjö i Jönköpings kommun i Småland och ingår i
Lagans huvudavrinningsområde. Sjön är 5,7 meter djup, har en yta på
0,615 kvadratkilometer och befinner sig 217,5 meter över havet och
avvattnas av vattendraget Hästgångsån.

Lyngemadssjön, som är en uppdämning av Hästgångsån, har fått ge
namn åt hela naturreservatet. Sjön är näringsfattig och färgas brun av
humusämnen och antalet öar i sjön kan variera något då vattennivån
höjs och sänks i kraftverksdammen, se bilden.

Vissa öar är bergknallar och kan sticka upp mer än 10 meter över
vattenytan och på öarna växer knotiga tallar där en del är hela 300 år
gamla.

Lyngemadssjön är egentligen en damm som anlades omkring år 1950
och en ganska ny vattentub med en fallhöjd på cirka 22 meter leder ner vattnet
från sjön till kraftstationen vid Hoksjöns östra strand, se
bilden.

Dammfästet brast hösten år 1962 och vattenmagasinet tömdes via sin
gamla strömfåra, på bilden, helt på vatten med stor översvämning som
följd nedströms. De som minns detta kan berätta om hur störtfloden
svepte hela träd med sig.

Riksväg 30 vid Hoks gamla värdshus ställdes under vatten och det var
stor risk att vägen som leder upp till Hooks Herrgård skulle spolas
bort. Även vid Lindefors och Granfors orsakades stor översvämning.

Den stora glasrutan i en av dörrarna vid det lilla kraftverket vid
Hoksjöns östra strand var borta, alternativt sönderslagen, och man
kunde därför se turbinen dit vattnat från Lyngemadssjön via den långa
trätuben genererade elektricitet via generatorn.

En vattenturbin är en central del i en elproduktionsanläggning som
utnyttjar en nivåskillnad hos vatten, lägesenergi till rörelseenergi. I
anläggningens och turbinens inloppspartier omvandlas den
ursprungliga lägesenergin hos vattnet till rörelseenergi, som i sin tur
omvandlas till mekanisk energi i det roterande turbinhjulet.

Detta är försett med skovlar, som styr vattenströmmen och härvid
påverkas av krafter som gör det möjligt att ta ut mekanisk energi från
turbinaxeln.

Energin avlämnas vanligen som el via en av turbinen driven
elgenerator. I modern tid byggs huvudsakligen tre olika typer av
vattenturbiner, nämligen Pelton-turbiner, som är av fristråletyp, samt
Francis-turbiner och Kaplan-turbiner, som är exempel på
övertrycksturbiner.

Vattenturbinerna utgör nutida efterföljare till gångna tiders vattenhjul
av olika konstruktioner, vilka under århundraden använts för att
utnyttja nivåskillnader hos vatten till att driva till exempel kvarnar och
smideshammare.

Vattenhjulen, som vanligen arbetade genom att vattnets tyngd
bringade hjulen att rotera, fick stora dimensioner redan vid måttliga
effekter och gick med låga varvtal. År 1827 konstruerade fransmannen
Benoit Fourneyron en efter honom uppkallad turbintyp, som var en så
kallad radiell övertrycksturbin.

Denna fick stor användning, och enstaka exemplar har varit i drift
långt in i vår tid. En nackdel med denna turbintyp var att den inte
kunde förses med sugrör, vilket försämrade verkningsgraden. Vid
Francis-turbinen, som utvecklades år 1848 av bland annat brittisk-
amerikanen James Francis, kunde man däremot använda sugrör,
liksom vid Kaplan-turbinen, som är en axiell övertrycksturbin
utvecklad av österrikaren Viktor Kaplan på 1910-talet.

Fristråleturbiner började byggas vid mitten av 1800-talet, då
konstruerade schweizaren Zuppinger den så kallade skedhjulsturbinen,
som var en föregångare till den nutida Pelton-turbinen. Vid samma tid
konstruerade tysken Schwamkrug en radiell fristråleturbin, som kom
till användning vid relativt höga fallhöjder.

Ytterligare en liktrycksturbin, som en tid fick stor användning, var den
av fransmannen Louis Dominique Girard konstruerade axiella
turbinen, där turbinhjulet roterade ovanför den nedre vattenytan, drivet
av vattenstrålar fördelade utmed hjulets hela omkrets eller en del
därav.

Lyngemadssjön under hösten är som ett vackert vykort och denna bild
är bara en av många liknande vackra vyer inom naturreservatet. Detta
bör uppleva på plats så boka en utflyktsdag men glöm inte
kaffekorgen.

På den lilla grusvägen upp till dammvallen vid Lyngemadssjön växte
rikligt med vit tuvskivling, ”Lyophýllum connátum”. Svampen växer
allmänt i tuvor på gräsmattor och i parker och är helt ljus gråvit och
har svagt nedlöpande täta skivor. Smaken är mild och lukten söt, till
och med något syrlig. Vit tuvskivling innehåller dock det giftiga
proteinet lyophyllin som är ett cancerframkallande gift, så plocka den
inte ety den är icke till att äta.

Vi har flera släkten taggsvampar i Sverige, men det jag tänkte ta upp
nu tillhör släktet ”Hydnellum” och arten på bilden zontaggsvamp,
”Hydnellum concrescens”. Det är mycket hårda och sega svampar i
släktet ”Hydnellum”, så även om de kanske är ätliga så finns det nog
inga tänder som klarar dem. Svamparna omsluter gärna gräs och
pinnar precis som på bilden. Till skillnad från en del andra
taggsvampar så är detta släkte brunsporigt.

Ett annat släkte hos taggsvamparna heter ”Sarcodon” och är också
brunsporiga men de är mjuka köttiga arter såsom fjällig taggsvamp,
”Sarcodon imbricatus” och motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”
som bland annat växer på tallmoarna runt ljungheden på Skillingaryds
skjutfält.

De flesta av Hydnellum-arterna är signalarter och signalerar att de
finns i gamla fina skogar som kanske skall sparas och ej avverkas och
där man troligen kan hitta fler rödlistade, hotade, svampar om man
letar.

Bilden visar zontaggsvampen, ”Hydnellum concrescens”, i den gamla
skogen i naturreservatet Lyngemadssjön.

När man ska artbestämma en taggsvamp i släktet ”Hydnellum” klyver
man den lodrätt med en kniv för att se köttets färg. Det kan vara
antingen vitt, blått eller orange. Ett par arter ”blöder” och när man
klämmer på en svamp kommer det fram rikligt med röda droppar.

Bilden visar zontaggsvampen, ”Hydnellum concrescens”, i den gamla
skogen i naturreservatet Lyngemadssjön.

Zontaggsvampen, ”Hydnellum concrescens”, är en brun svamp med
en hattdiameter på som mest 7 centimeter. Ofta är den zonerad och
något trattformad, precis som på mina bilder. I tratten är svampen ofta
knölig och ojämn och luktar mjölaktigt.

Zontaggsvampen på bilden skiljs från den snarlika
skrubbtaggsvampen, ”Hydnellum scrobiculatum”, på att den har
sporer med långsträckta vårtor, så kallade sadelvårtor, även denna art
är mindre allmän till sällsynt.

Skrubbtaggsvampen är som sagt mycket lik zontaggsvampen men blir
kanske inte lika stor då hattdiameter bara blir upp till 5 centimeter.

Bilden visar zontaggsvampen, ”Hydnellum concrescens”, i den gamla
skogen i naturreservatet Lyngemadssjön och varför dessa svampar
kallas taggsvampar är inte svårt att förstå.

Vykort nummer 2 från Lyngemadssjön, taget när hösten är mer som
en härlig sensommardag i slutet av augusti.

På återseende!