Madeleine Hammaström, chefredaktör för SSUS:s tidning Frihet var 1:a majtalare både i Gislaved och i Värnamo.

Här följer en del av hennes tal från Gislaved.

Antirasister, feminister och förstamajfirare!

Vi har samlats här för att vi vill se förändring. För att vi har en dröm och en bild av ett bättre samhälle.
Vi vet att ett jämlikt och antirasistiskt Gislaved är ett bättre Gislaved. Vi vet att ett samhälle som är tolerant, öppet och solidariskt också är ett samhälle som gynnar alla.

Och jag vill säga jag är stolt över att vara här i min hemkommun och prata på 1:a maj.

En kommun som inte bara varit mitt hem och min trygga punkt under drygt 13 år, utan som också varit den plats som till stor del format mig och gjort mig till den jag är idag.

För det var här I Gislaved som jag började intressera mig för politik.
Här jag gick mitt första förstamajtåg.
Och här jag fick rösta för första gången.

Män verkar även tycka ha sig rätten att ta större plats i samhället än resten av befolkningen. Framför allt på arbetsmarknaden. Där har mansdominansen varit total under flera århundraden. Kvinnor har varit bundna till det obetalda arbetet och männen de som suttit på maktpositioner och pengar.
Som om män kom till världen iförda hatt, portfölj och med ledaregenskaper som bara måste användas.

Vi har mycket att tacka kvinnorörelser under 18- och 1900-talet. Idag kan jag, trots att jag är kvinna, jobba som direktör, redaktör och även få möjligheten att stå här och tala här idag.
Men det finns fortfarande mycket att kämpa för.

LO gör varje år en jämställdhetsbarometer. Även i år var det en dyster läsning.
5 900 kronor i månaden. Så mycket mindre tjänar kvinnor i arbetaryrken jämfört med män.

2012 startades en kvinnorörelse för att visa på att kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än män. Att det oavlönade jobbet som var norm för kvinnor under början av 1900-talet fortfarande är vanligt i dagens Sverige.
15.51-rörelsen hette den för tre år sedan.
Det innebar att efter klockan 15.51 varje arbetsdag jobbade kvinnor oavlönat medan män fortsatte ta ut lön till arbetsdagens slut.
Förra året hade lönegapet minskat – med 0,2 procentenheter.
SÅ nu heter rörelsen 15.52.

Diskriminering är kvotering. Och det är diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden som gjort att vi har en majoritet män i maktpositioner runt om världen. Som har gjort att män tjänar nästan 15 procent mer varje månad. Så även i Sverige. Att jämna ut det är det enda rätta, att inte göra det skulle vara att fortsätta diskrimineringen av kvinnor.

Å jag är en stolt feminist som kommer fortsätta använda ordet för förändring. Trots att begreppet missbrukas av antifeminister som satt likhetstecken mellan feminism och manshat.
Ett annat begrepp som ibland hamnar snett. Som misstolkas och missbrukas är integration.
Integration som i rasister och främlingsfientliga munnar felaktigt görs om till assimilation.
Så sent som i tisdags förra veckan satt Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i SVT-programmet Partiledaren och pratade om att invandrare endast kan accepteras om de assimilerats, alltså försvenskats, skalat av allt som inte går i linje med den svenskaste av svenskhet.

Som 6-åring lämnade jag huvudstaden för Gislaved. Mitt uttal av bokstaven r upplevdes då som exotiskt i jämförelse med ert, jag å andra sidan trodde att ni hade svalt dem. Min stockholmsdialekt som följde med i flytten avslöjade att jag egentligen inte hörde hemma här. Att jag var en nyanländ som inte riktigt passade in. Storstadsmiljön hade format mig annorlunda, gjort mig till en främling i det nya samhället.

Så jag fejkade, försökte ändra dialekt, började hälsa på folk jag inte kände, för det var så man gjorde här. Jag log mot alla jag mötte, sa ”cykelen”, ”tunnelen” och ”klackaskor”, började spela volleyboll i GVK, precis som mina jämnåriga klasskamrater. Åren gick och jag assimilerades, började själv tro att jag var en riktig smålänning, en 100 procent äkta 371:a.

Det är precis vad vi behöver. Motstånd och debatt. För vi måste våga reflektera och ta ställning. Prata om våra olikheter, prata om de kulturella skillnader som något bra istället för att för att vända bort blicken.

Prata om olikheterna som något som kan föra Sverige framåt inte något som splittrar. Men framför allt måste vi börja prata med varandra.

Integration är inte bara invandrarnas kamp. Den är din och min. Jämställdhet och feminism är inte bara kvinnors ansvar. Den är din och min. Precis som homofobin inte bara är homosexuellas och bostadsbristen inte bara en kamp för de hemlösa. Det här är något som berör oss alla. Vi måste inse att det är vårt samhälle. Vårt ansvar. Och vår kamp.

Madeleine Hammarström höll majtalet i Gislaved och Värnamo

Foto: Peter Magnusson