Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på tickor.

Man tackar för tickor men…

Man tackar för tickor men…, en naturkrönika i 10 bilder om vackra
svampar, viktiga för kretsloppen, men ibland också svåra skadegörare
på den odlade skogen.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.

Död ved är per definition, ”bark och trä på döda träd eller rötat trä på
eller inuti levande träd”, och bara hos oss i Sverige är det flera tusen
olika arter av levande organismer som endast kan överleva i död ved.
Detta gäller främst många arter av svampar och insekter, det vill säga
att paradoxen ”död ved lever” stämmer till fullo. Så viktig är den döda
veden för den biologiska mångfalden.

Levande ved är i botanisk mening detsamma som xylem, det vill säga,
ett slags ledningsvävnad hos växter, framför allt sekundärt xylem som
är bildat ur kambium. Kambium är en celldelningszon mellan
veddelen, xylemet, och sildelen, floemet i växter. Kambium
förekommer hos nakenfröiga växter, såsom barrträd, hos
tvåhjärtbladiga växter och bara undantagsvis hos enhjärtbladiga växter.
När det är fullt utvecklat bildar kambiet normalt en cylinder i stam och
rot hos träd. Denna ur kambiet bildade ledningsvävnad kallas
sekundärt xylem respektive floem i motsats till den ur prokambiet
bildade primära ledningsvävnaden.

Ved är dessutom råvara vid tillverkning av bland annat terpentin,
metanol samt olika hartser och på många håll i världen är ved en viktig
energiråvara. I Sverige har tillverkning av träkol och tjära ur ved haft
stor ekonomisk betydelse genom tiderna.

De två första bilderna är död ved från en vårtbjörk, ”Betula pendula”, i
Östanå by, Skillingaryd.

Den allvarligaste skadegöraren bland svampar på svensk skog är
rottickan, ”Rhizina inflata”, som främst skadar växande granar genom
försämring av virkets kvalitet men även genom att försvaga rötterna,
vilket lättare leder till stormfällning. Bilden visar dock eldtickor,
”Phellinus igniarius”, på en aspstubbe.

Många arter är, som sagt, svåra rötsvampar på växande träd och även
virkesförstörare på lagrat virke men genom att dessa svampar också är
beroende av död ved är många arter också hotade till sin existens av
det moderna skogsbruket då det ofta saknas tillräckligt med död ved
ute i skogarna.

Rötsvampar är ett gemensamt namn på svampar som angriper och
bryter ned trä. Bland basidiesvamparna finns rötsvampar som orsakar
antingen brunröta, till exempel klibbticka, eller vitröta, till exempel
fnöskticka, medan sporsäckssvampar, till exempel murklor och mögel,
orsakar antingen vitröta eller mjukröta, soft rot. Mjukröta eller soft rot
är för övrigt när svampen bryter ner lignifierad vedvävnad men lämnar
bärande mittlameller intakta. Vissa vitrötande svampar kan till och
med utnyttjas för nedbrytning av polycykliska aromatiska kolväten, så
kallade PAH, eftersom deras enzymsystem, som är anpassat till
vedämnet lignin, även klarar dessa giftiga föreningar vilka liknar lignin
i strukturen. Bilden visar eldtickor, ”Phellinus igniarius”, på en
aspstubbe.

I en svensk barrskog kan svamparna utgöra ungefär 1 % av den totala
biomassan, men stå för cirka 15 % av skogens totala energiomsättning.

Fruktkropparna utgör endast 1-2 % av en svamps storlek, resten är
mycel, det vill säga, vegetativa celltrådar, det vill säga, svamptrådar
som svarar för svampens storlekstillväxt.

Det finns ungefär lika många rotspetsar med mykorrhiza, svamprot,
som det finns barr i skogen och mykorrhiza är en form av symbios som
förekommer mellan svampar och bland annat många av våra skogsträd.

Bilden visar klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”, på en gammal gran.

Det finns cirka 10 kilometer svamphyfer, celltrådar, per gram
skogsjord, i de översta centimetrarna av jordlagret och ett skogsträd
kan vara värd för upp till 50 olika mykorrhizasvampar.

Flera av dessa svampar kan samtidigt stå i kontakt med andra träd av
samma art eller av andra arter beroende på hur specifika
mykorrhizasvamparna är.

Det kan med andra ord bildas ett helt nätverk av svampar och träd via
dess rotsystem.

I Sverige förekommer cirka 1 000 arter av mykorrhizasvampar.

Bilden visar unga exemplar av klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”, på
en granstubbe.

Inom botaniken talar man om blöta eller torra, fasta eller lösa, rötor.
Rötor kan vara vita, bruna eller svarta, slemmiga, mjuka eller hårda
och man talar om krympnings-, fläck- och hålröta. Rötor kan tillväxa
snabbt eller långsamt och växer till så länge som substrat och
miljöbetingelser tillåter. Röta uppträder såväl på växande växter och
kulturer som på lagrade produkter och kan orsaka mycket stora
ekonomiska förluster.

Röta är dock också en viktig del av de naturliga kretsloppen, det vill
säga, förmultning.

Inom trä- och virkesteknik innebär röta ett svampangrepp i virke vid
förhöjd fuktighet, vilket fördärvar virkets mekaniska egenskaper. En
lång rad olika svampar är de huvudsakliga nedbrytande organismerna
och deras inverkan kan grovt delas in i tre huvudtyper, vit- och
brunröta samt soft rot. Soft rot kallades, som sagt, tidigare mjukröta,
men den benämningen försöker man undvika eftersom mjukröta även
betecknar ett stadium i utvecklingen av röta i allmänhet.

Vitrötesvampar har förmågan att bryta ner vedens alla
huvudbeståndsdelar, cellulosa, lignin och hemicellulosa och angripna
vedpartier får i början en rödbrun anstrykning. I senare stadier ljusnar
veden, blir gulvit till vit och fibrös.

Vid brunröta bryts inte ligninet ned och veden blir brun, krymper och
spricker tärningsformat, kallas ibland för krympningsröta.

Soft rot eller mjukröta kännetecknas av att det bildas hålrum i
vedfibrernas cellväggar och hållfastheten försämras ofta utan tydliga
tecken på angrepp.

Olika träslag har dock mycket olika motståndskraft mot röta och av
våra inhemska träslag är ekens kärnved mest resistent. Även kärnved
av furu och lärk har god resistens.

Bilden visar ett ungt exemplar av klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, på
en granstubbe.

Dagens verkliga fynd blev en tickmussling, ”Antrodia heteromorpha”,
som är en ettårig, seg ticka, som vanligen bildar taktegellagda hattar,
men som också kan vara mer eller mindre knöllik eller helt resupinat,
vidväxt. Enskilda hattar är 2-3 centimeter breda och trekantiga i snitt,
men kan ibland vara utdragna i sidled och då bli decimeterlånga.
Ovansida är vitaktig till smutsigt grågul, ofta svagt zonerad eller fårad.
Porerna är på hattbildande fruktkroppar kraftigt nedlöpande, kantiga
till utdragna och labyrintiska. Rörskiktet kan hos denna kraftiga art bli
upp till 3 centimeter tjockt, medan det vita köttet bara är några
millimeter. Fruktkropparnas form varierar i hög grad beroende på
växtplatsen, och hattbildning är vanligare på stubbar och andra lodräta
substrat. Tickmusslingen växer normalt på gran, precis som på bilden,
men särskilt från norra halvan av Sverige har fynd även rapporterats
från lövved, bland annat björk. Tickmusslingen påträffas på både
stubbar och lågor i skiftande, men grandominerade, miljöer.

Tickans stora porer begränsar antalet förväxlingsbara arter till ett par
stycken och det största förväxlingsproblemet är ormtickan, ”Antrodia
albida”, som ofta är mycket lik, men normalt växer på lövved och inte
som på bilden på en granstubbe. De mikroskopiska skillnaderna mellan
dessa arter är dock mycket små, och artkomplexet kan knappast sägas
vara tillfredsställande utrett. Därmed ber jag att få gardera med just
ormticka, grundtips tickmussling. Underlag, substrat i procent för
tickmussling är gran, hela 95 %, björk, 2 %, tall, 2 % samt al, 1 %
dessutom ovanligtvis på lärk och viden, Salix medan det för ormticka
är björk, 21 %, asp, 18 %, al, 12 %, apel, 9 %, viden, Salix, 9 %, hassel,
5 %, rönn, 3 %, ek, 2 %, Prunus (till exempel hägg, slån, plommon,
körsbär), 2 %, ask, 1 % samt gran, bara 1 %.  Tickmusslingen är tämligen
allmän och utbredd från Halland och Småland till Lappland, ormtickan
betecknas dock som sällsynt till tämligen allmän och är utbredd från
Skåne till Lappland. Bilden är tagen 25 meter öster om Lagan vid
Skillingaryds reningsverk.

Svampsläktet ”Trichaptum” är ettåriga, vanligen hattbildande arter,
som ibland dock kan vara helt resupinata/vidvuxna. ”Trichaptum”-
arter ger vitröta och det finns tre arter i Sverige, bildens violticka samt
violtagging och violmussling som dessutom är rödlistad, NT.

Violticka, “Trichaptum abietinum”, är en art som kan ha mer eller
mindre väl utvecklade fruktkroppar. De fruktkroppar som vi ser på
bilden får betraktas som väl utvecklade.

Violtickan växer framför allt på gran och tall, men enstaka fynd finns
även från lövved. Den är mycket vanlig på barkförsedda, nyligen döda
granar av alla dimensioner och i alla typer av barrskogar. På tall finns
dubbelgångaren violtaggingen, ”Trichaptum fusco-violaceum”, vars
hymenium har mer eller mindre välutvecklade taggar. Porerna hos
äldre violtickor kan dock också bli tagglikt uppslitsade, varför unga
exemplar av violtickor alltid bör studeras för säker artbestämning, i
synnerhet eftersom violtickan är relativt vanlig även på tall. Violtickan
är allmän och förekommer i hela landet.

Den första moderna mykologen sägs vara italienaren Pier Antonio
Micheli som levde mellan 1679 och 1737. Han skrev år 1727 ”Nova
plantarum genera” och beskrev där bland annat 900 olika arter av
svampar. Pier Antonio Micheli gjorde även odlingsförsök med sporer
och upptäckte basidier, sporsäckar och andra anatomiska
svampdetaljer.

Vår Carl von Linné däremot hade föga till övers för svamparna, som
han kallade ”ett strövande pack”, men han fick ändå stor betydelse för
mykologin genom sin ”Species plantarum” år 1753, som med sina 90
beskrivna svamparter numera är startpunkten för den vetenskapliga
namnsättningen av svamparna.

Bilden visar ett mycket vackert och stort exemplar av klibbtickan,
”Fomitopsis pinicola”.

Skrivet av Dan Damberg