Vår krönikör Dan Damberg har besökt Mässeberg.

 Mässeberg, underjorden, trollen och rävungen

Mässeberg, underjorden, trollen och rävungen, en naturkrönika i 12
bilder om folktro och skrönor berättade genom historien.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juni 2013.

Det finns tre typer av vägstenar, nämligen väghållningsstenar,
vägvisarstenar samt milstenar. Dessa tre olika typer av gamla
vägstenar placerades sålunda utmed vägarna för att visa vägunderhåll,
riktning och avstånd och är föregångare till vår tids vägmärken

Ibland kan man hitta vägstenar utmed vägar som för länge sedan tagits ur bruk där de ibland, tyvärr, kan ligga slängda lite vanvördigt i ett
dike och komma i dagen först vid dikesrensning, dessutom har många
vägstenar försvunnit vid snöplogning, vägbreddning medan andra helt
sonika har tagits hem till gården av ägaren.

Väghållningsstenar har funnits sedan år 1734, då häraderna delades in
i olika väghållningsdistrikt. De visade var en gårds väghållningsplikt
började och var den slutade. Bönderna kunde nämligen ha
väghållningsplikt olika långt från sina egna gårdar.

Dessa väghållningsstenar kan se mycket olika ut och kan vara allt från
små klumpstenar till välhuggna kalkstenar, dessutom med eller utan
inskription. Inskrifter kan, som sagt, vara olika tecken såsom pilar,
siffror för längd eller årtal samt bokstäver för gårdsnamn eller
personnamn.

Bildens ”Mässebergssten” har sifferkombinationen 1868, vilket inte
nödvändigtvis alltid ska tolkas som ett årtal utan kan i vissa fall vara
stenens nummer. Jag tolkar dock 1868 som ett årtal, rätt eller fel.
Versalerna J. A. S är förmodligen initialer i ett namn, kanske ”Johan
Anton Svensson”.

Vägvisarstenar sattes upp i vägkorsningar och var vanligen av granit
samt huggna med fyrkantig genomskärning och i minst ett par av
sidorna var pilar och namn inhuggna.

Milstenar har i sin föregångare i ”miliaria” som var stencylindrar som
var uppsatta längs romarrikets huvudvägar och som angav avståndet
till Rom eller till närmaste större centralort. Milstenarna började sättas
upp i Sverige efter tillkomsten av 1649 års förordning om gästgiverier.
Resenärerna skulle då ha möjlighet att veta de verkliga avstånden så
att de inte blev lurade av skjutshållarna. Stenarna sattes upp med
2 mils avstånd med respektive residensstad som utgångspunkt och
hade beteckningarna 1/8 mil, 1/4mil, 1/2 mil, 1 mil, 1/2 mil, 1/4 mil
och 1/8 mil, allt för att resenären skulle kunna hålla reda på avståndet i
båda färdriktningarna.

Från och med 1700-talet gjordes milstenar både i sten och i järn. På
milstenarna kan dessutom, förutom avståndsangivelser, finnas ett
kungligt skiffer med krona och text. De sista milstenarna sattes upp
under 1870-talet.

Texten på bildens sten säger, dock något svårt att se, No xxxxx 1/8
Mäseberg J. A. S 1868.

År 1868 var ett skottår som började en onsdag i den gregorianska
kalendern och ett skottår som började en måndag.

Detta år firar Lunds universitet med stor pompa sitt 200-årsjubileum
och Dalslands kanal i står färdig. Svenska Läsebok för folkskolan ges
ut och denna bok kommer att forma generationer av svenska skolbarn
och har utarbetats av historieprofessorn och ecklesiastikministern
F.F. Carlson.

En ordningsstadga för Sveriges städer utfärdas detta år, vari bland
annat bestäms, att svinmat, döda djur och sopor inte längre får kastas i
vattendrag eller på gator och torg.

Ganska precis 145 år efter att bildens sten sattes upp blommade
lingonen rikligt i de mässebergska skogarna, hoppar nu bara att ”bären
går fram”.

I de ljusa och blockrika tallskogarna i trakten av Mässeberg finns
underlag för diverse skrönor, sagor, sägner och berättelser om de
underjordiska och det som vi idag kallar folktro är i allra högsta grad
levande företeelser i det moderna Sverige.

Folktro är den gängse benämningen på de föreställningar om
övernaturliga väsen och ting, tolkningar av skeenden och praktiska
åtgärder som avviker från vad officiell religion förkunnar eller
etablerad vetenskap gör gällande. Detta kallas ibland även vantro eller
vidskepelse.

Somliga tankegångar är av traditionell, nedärvd natur, såsom den ännu
inte helt försvunna tron på att döda kan gå igen på olika sätt, andra är
nyskapade med bakgrund i den samtida kulturen, bland annat tron på
flygande tefat. Andra åter har rötter i det förflutna men har anpassats
till vår tid, exempelvis dags- och veckopressens horoskop.

Här i den blockrika marken under furornas krumma rötter bildas
mängder med små hål, sprickor och ingångar till underjorden och alla
dess olika väsen.

Med den egentliga folktron avses framför allt föreställningarna om
övernaturliga väsen och krafter. Tron på dessa övernaturliga väsen
präglas främst av ett animistiskt tänkande, då man besjälar eller
personifierar sin omvärld, medan krafterna uppfattas opersonligt.

Dessutom finns en grupp föreställningar som kan sägas bestå av
övernaturliga teckensammanhang, så kallade omen, samt en kategori
som innehåller övernaturliga orsakssamband. När dessa idéer tar sig
uttryck i försök att utnyttja positiva krafter talar vi om magi, men här
förekommer dock även svart magi eller skademagi, medan
undvikandet av skadliga krafter ger olika tabuföreställningar.

Inlandsisen och kraften i det forsande vattnet har placerat väldiga
mängder med block och stenar i olika storlek, nu bevuxna med trolsk
mossa och likaledes trolska lavar.

Innehållsmässigt kan folktron delas in i skilda grupper, såsom
folkmedicin, åtgärder för att främja personlig lycka och framgång eller
föreställningar som syftar till att upprätthålla samhällets normer eller
värderingar.

Folktron har framför allt aktualiserats i kritiska lägen, där en människa
eller en grupp människor upplevt att rationella åtgärder inte varit
tillräckliga, exempelvis vid sjukdom, eller när det gällt att säkra den
materiella tillvaron, såsom i samband med jakt och fiske eller under
väsentliga moment i växtodlingens årscykel.

Folktron måste därför ställas i relation till en ekonomisk och ekologisk
bakgrund liksom med hänsyn tagen till samhällets kulturella och
sociala förhållanden.

Här i området finns det mängder med ingångar till underjorden och till
de underjordiska men tyvärr är jag för bred över vissa områden för att
kunna göra ett besök.

Folktroforskningen grundades för övrigt av bröderna Grimm, som
satte in folktrons gestalter i ett mytologiskt sammanhang.
Övernaturliga väsen och fantasiskapelser återfinns i folktron i alla
kulturer och utgör en väsentlig del av denna.

De övernaturliga väsendena kan indelas i grupper efter olika aspekter
och en del anses uppträda i mänsklig gestalt, så kallade antropomorfa
väsen såsom älvor och vättar, men dessa brukar då uppvisa något
bisarrt särdrag som exempelvis svans, ett enda öga mitt i pannan samt
dvärg- eller jätteväxt. Somliga har djurgestalt, så kallade zoomorfa
eller teriomorfa väsen såsom bäckahästen.

Sagoväsen som snarare liknar andra djur, än de liknar människor, som
till exempel drakar och enhörningar, kallas för teriomorfa medan
zoomorfa väsen är människor i djurgestalt.

Ytterligare en ingång till underjorden, mer eller mindre oåtkomligt för
oss vanliga människor men välbehövliga hålor för en skyddad tillvaro
för däggdjur av olika slag i vår småländska natur.

Andra övernaturliga väsen kan uppträda både som djur och som
människa som till exempel näcken, medan andra beskrivs som
monstruöst fula såsom trollen. En grupp uppfattas som mer eller
mindre tillfälligt självförvandlade eller förtrollade människor såsom
varulvar, och gränsen mellan dem och människor med övernaturliga
egenskaper såsom häxor, trollkarlar och ”kloka gummor och gubbar”
är ofta svåra att dra.

Själsväsen brukar man kalla den grupp som bygger på folktrons
uppfattning om själens förmåga att uppträda självständigt och
materialiserad utanför sin kropp såsom till exempel maran.

Här är jag en bit ner i den så kallade underjorden men längre ner kom
jag inte för axlar och mage var för breda och för stora.

Lite längre ner i underjorden kanske vi hittar så kallade kollektiva
väsen som normalt uppträder i kollektiv och vanligtvis omtalas i
flertal samt understundom uppfattas som levande i egna samhällen
under jorden eller i bergen som exempelvis vättar, troll och älvor. Här
kan man även hitta så kallade ensamväsen, varav det bara finns ett
enda, såsom tomten på gården eller i bygden, såsom skogsrået eller på
kyrkogården som kyrkogrimmen.

Till ensamväsen räknas vanligtvis även råväsendena, skogsrå, sjörå
och bergsrå, som fått sin benämning av att de tänks råda över ett visst
revir. De är intressanta på grund av de socialpsykologiska aspekter
som kan läggas på tron på dem, eftersom de uppfattats som
medansvariga för den sociala kontrollen inom reviret, liksom de ofta
tillskrivits betydelse för människans yrkesutövning eller näringsfång
såsom sjörået inom fiskarkulturen och skogsrået bland jägare och
kolare.

Till denna grupp hör delvis även tomten, som dock samtidigt har
karaktär av dragväsen, vilkas funktion är att göra sin ägare rik, andra
dragväsen är till exempel spiritus och bjära. Några väsen har mycket
speciella funktioner såsom exempelvis skattvaktande drakar.

En grupp med många särdrag utgör dödsväsendena såsom spöken,
gastar och gengångare. Från de egentliga övernaturliga väsendena bör
man skilja sådana som enbart används som pedagogiska
skrämselväsen gentemot till exempel barn, såsom brunnsgubben.

Somliga väsen har huvudsakligen förekommit i sägner men spelat en
mindre roll i den egentliga folktron, som till exempel jättarna, som hör
hemma i ursprungs- och upphovssägner förlagda till forntiden men
som ingen egentligen har trott sig riskera att möta i verkliga livet.

Tyckte jag inte att jag såg en rörelse där borta i mörkret, eller inbillade
jag mig bara, nåväl lite längre in i underjorden ska jag, eller?

Graden av egentlig tro på de övernaturliga avspeglas i viss mån i
frekvensen i den levande traditionen av dels skyddsåtgärder och tabun
för att undgå dem, dels av upplevelser eller berättelser av eller om
dem.

Ju större mängd skyddsregler och berättelser, desto högre grad av tro,
brukar man säga. Jättetron saknar därför helt bådadera, medan till
exempel spöktrons fortlevande in i vår tid framgår av de alltjämt
talrika berättelserna om upplevelser av möten med de döda.

En mycket viktig skillnad föreligger dock mellan övernaturliga väsen i
folktron och i folkdikten eller folksagorna. Väsen kan uppträda under
samma benämning i bägge dessa genrer men ha totalt olika karaktär.

Sagans och folktrons troll eller drakar har föga mer än namnet
gemensamt. I sagorna är de fruktansvärda motståndare som har till
uppgift att understryka hjältens mod och styrka när han lyckas döda
dem, men ingen sägen berättar om att en människa kämpat med vapen
mot ett troll för dem har man föreställt sig som små och tjuvaktiga
men inte som några värdiga motståndare i strid.

Sagans drake är ett reptilliknande monstrum, medan draken i sägen
och folktro bara är en magisk skattväktare som uppträder helt
anonymt.

Rörelsen i ögonvrån för ett ögonblick sedan har jag med mig när jag
sakta backar tillbaka ut mot överjorden, men visst ”såg jag i syne”,
eller?

Forskning rörande övernaturliga väsen ägnar sig numera sällan åt det i
äldre folkloristik vanliga problemet om hur, när och var tron på ett
visst väsen uppstått, snarare åt att analysera deras roller i folks arbete
och sociala liv samt åt det faktum att tron på dem i en del fall levt kvar
in i vår egen tid.

Viktiga källor om detta, förutom folklivsarkivens
traditionsuppteckningar, är inte minst olika äldre
rättegångshandlingar, och då inte bara från de hemska och
spektakulära trolldomsprocesserna från 1600- och 1700-talen.
Eftersom samröre med dessa övernaturliga varelser, som i gemen
uppfattades som djävulens anhang, kunde rendera mycket hårda straff,
till och med dödsstraff.

Tron på övernaturliga väsen har i vår tid en motsvarighet i tron på till
exempel flygande tefat eller UFO-n och ett närliggande exempel på
detta är det så kallade ”Skillingarydsfotot” som för övrigt kallades
”Sveriges mest kända Ufo-bild”.

Detta foto togs den 6 maj 1971 av Lars Thörn vid Stora Spännberget
på Skillingaryds skjutfält. Han skulle fått syn på föremålet som
blänkte i solen och sprang närmare för att se bättre. Med sin Minolta-
kamera tog han två bilder i snabb följd av ett föremål som såg ut som
ett klassiskt flygande tefat. Ett svagt rosa sken syntes runt farkosten
när den stannade upp och ett vinande ljud hördes då och då under den
60 sekunder långa observationen. En ufogrupp som kallades ”Gicoff”
misstänkte att det rörde sig om en bluff och lät analysera de två
bilderna men inte förrän 6 år senare, år 1977, kom avslöjandet som
visade att Lars Thörns tefat var ett par upphängda navkapslar av
modell Chevrolet årsmodell 1957, cirka 30 centimeter stora. Men Lars
Thörn själv nekade till bluffen med orden ”Nej, det kan jag svära på
inför Gud”, vilket stod att läsa i tidningen Se samma år.

Plötsligt dyker det dock upp ett litet väsen ur underjorden och vem
kan väl förfasas över denna lilla näpna ”trollunge”. Foto Martina
Lindqvist, Skillingaryd, ett stort tack till dig för att jag fick låna
bilden!