Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Mellan Stora Spännebergen och ”Movadsbäckadroget”

Mellan Stora Spännebergen och ”Movadsbäckadroget” norr om
ljungheden på Skillingaryds skjutfält, en naturkrönika i 36 bilder från
en vacker kväll när det inte regnade i juli 2012.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, medio juli, regn- och
köldsommaren 2012.

Bilderna är klickbara.

I området mellan Stora Spännebergen och ”Movadsbäckadroget” norr
om ljungheden på Skillingaryds skjutfält finns många intressanta och
biologiskt rika miljöer.

Fårsvingel, ”Festuca ovina”, är ett flerårigt, tätt tuvat gräs med tuvor
som har en karaktäristisk blandning av levande grågröna blad och
vissna gulnade blad. Stråna kan bli ända upp till fyra decimeter höga.
Gräset växer för övrigt allmänt inom området.

”Store Carlsöen har föga annat gräs öfwer hela sin allwar, än detta,
som knappt synes, hwarföre och detta bergfältet tycks wara helt bart
och borttorkat; omkring denna allwar jämte stranderne är högt och
härligt gräs; Dock gå, fåren dag ut och in på allwaren, blifwa där smäll
feta, ei en gång nedtrampa eller röra det höga gräset wid hafsstranden,
ty naturen och smaken hafwa lärt dem utwälja hwad dem nyttigt är.”

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland
och Småland” av Carl von Linné, Kongliga Swenska
Wetenskapsacademiens Handlingar 1741.

Den mörka trådskivlingen, eller som den heter idag, mörktråding,
”Inocybe lacera”, växer från sommaren till hösten, på sandig mark
längs skogsvägar och som här på hedar. OBS, giftig!

Knägräs, ”Danthonia decumbens”, är ett lågväxt, hårt tuvat, flerårigt
gräs. Artnamnet ”decumbens” kommer av latinets ”decumbere” för
”falla” och betyder nedliggande, vilket syftar på de nedliggande eller
ofta knäböjda stråna.

Borsttåg, ”Juncus squarrosus”, är lätt att känna igen på sina stora
blommor, bladlösa strån och det tätt tuvade växtsättet.

”Hos denna art är bladen hårda, utstående och tryckta mot marken, så
att lian icke kommer åt dem. Förhatligt för landtmannen, antyder
”gräset” en mycket mager, våt och tuvig jord (L.)”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Hundstarr, ”Carex nigra”, är en lågväxt starr med skilda han- och
honax. Hanaxet är överst och honaxen är under samt vanligtvis två till
antalet.

Harstarr, ”Carex leporina” och stjärnstarr, ”Carex echinata” är två
exempel på andra arter ur det stora släktet starr som på latin heter
”Carex”.

Stjärnstarr är vanlig på näringsfattiga och fuktiga marker från Skåne
till Västerbotten, men den förekommer sällsynt ända upp till Torne
Lappmark. Den påträffas ofta i fuktig skogsmark, fuktängar, diken, på
hyggen och myrar precis som här på Skillingaryds skjutfält.

Harstarr är vanlig från Skåne till Hälsingland, men förekommer
mindre allmänt ända upp till Åsele Lappmark. Den växer också på
fuktig näringsfattig mark, på hyggen, betesmarker och i diken.

Pors, ”Myrica gale”, är en tämligen lågväxt och mycket aromatiskt
doftande buske som kan bli upp till en och en halv meter hög.

Pors har sedan länge, liksom humle, ”Humulus lupulus”, använts till
att krydda öl men är också välkänd som brännvinskrydda. Porsblad
färgar dessutom alunbetat ylle gult.

”För att komma till blåbärsskogen måste vi nu först gå över ett
starrkärr. Där växer porsen hög och den är de svenska vildkärrens
lavendel. Dess lukt är inte frän som getporsens, men vänlig i sättet,
avstämd och vildsval, blomsamlingarna är enkla och vackra, bladen
förnäma.”

Ur ”En vandring till bärskogen” av Harry Martinson,
Midsommardalen, år 1938.

Getpors är ett annat ord för skvattram, ”Rhododendron tomentosum”.

Skogskovall, ”Melampyrum sylvaticum”, är en ettårig ört som kan bli
upp till tre decimeter hög och blommar från juni till augusti med små
gula blommor som sitter ensidigt vända, i bladvecken, precis som min
bild visar.

I ett citat från ”Flora Lapponica” från år 1737, omtalar Carl von Linné
att skogskovall och ängskovall var bra betesväxter som gav ett
utmärkt smör.

”Skogsskeplingen bosätter och utvecklar sig i skuggan, men vänder
sig mot dagern för att utslå sina blommor. Man ser icke sällan talrika,
i grupper samlade stånd, alla vändande sina blommor i en och samma
riktning, som således utvisar från hvilket håll de mottaga det mesta
ljuset.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Vanlig ögontröst, ”Euphrasia stricta”, är en lågväxt, halvparasitisk,
ettårig ört som är mycket variabel och lätt kan förväxlas med andra
arter i släktet.

En varietet av denna ögontröst kallas för svensk ögontröst, på latin
”Euphrasia stricta var. Suecica”, och är så ovanlig numera att den är
fridlyst.

Humlebaggar, ”Trichius fasciatus”, och allmän blombock, ”Stenurella
melanura”, på blommande åkervädd.  Tillsammans utgör de en vacker
naturlig installation som ögonblicket senare är ett minne blott, någon
vecka senare finns inte ens blomman kvar.

En vacker vy åt söder med Älgaberget i bakgrunden, området är ett
intressant område för bland annat fjärilar och skalbaggar vilket ni
kommer att få se senare i denna krönika.

Trådspinnarflyet, ”Rivula sericealis”, flyger mellan maj till oktober
och dess vingbredd varierar mellan 18-23 millimeter. Värdväxter för
trådspinnarflyet är bland annat olika arter gräs och halvgräs.

Skogsnätfjärilen, ”Melitaea athalia”, delar här blomma med en allmän
bastardsvärmare, ”Zygaena filipendulae”, visst är det vackert.
Blomman är en kärrtistel, ”Cirsium palustre”.

Ännu en skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, dessa vackra fjärilar
varierar en hel del både i utseende och i storlek, dels beroende på var
den finns geografiskt men den varierar även inom populationen.

Bilden visar den vackra fjärilen allmän bastardsvärmare, ”Zygaena
filipendulae”. Ett bra kännetecken för den allmänna bastardsvärmaren
är att den har 6 röda fläckar på framvingarna och de röda fläckarna
kontrasterar tydligt mot den metalliskt blåsvarta färg som
framvingarna uppvisar i övrigt.

Bilden visar en nära släkting till den allmänna bastardsvärmaren på
bilden innan men denna art heter bredbrämad bastardsvärmare,
”Zygaena lonicerae”, och är rödlistad som NT. Denna art har bara 5
röda fläckar på de annars svarta framvingarna med metallisk glans i
grönt och blått.

Minskningstakten för den svenska populationen av bredbrämad
bastardsvärmare bedöms tyvärr vara nära gränsvärdet för Sårbar, VU.

Arten förekommer som här på blomrika ängsmarker, både friskare och
torrare marker. Denna biotoptyp måste därför hållas öppna och väl
hävdade för artens överlevnad.

Ännu en bild på allmän bastardsvärmare, ”Zygaena filipendulae”, och
här syns de typiska 6 röda fläckarna tydligt.

De arter som delar samma blomkorg på bilden är bredbrämad
bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, ängssmygare, ”Oclodes
faunus”, som förekommer på ängsmarker och skogsgläntor upp till
Norrbotten samt allmän blombock, ”Stenurella melanura”. Blomman
är en åkervädd.

Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, samt
ängssmygare, ”Oclodes faunus”, delar en åkerväddkorg, dessutom
hittar vi ett par skalbaggar av arten allmän blombock, ”Stenurella
melanura”, lite suddigt i bakgrunden.

Ytterligare en bild på bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena
lonicerae”, och ängssmygare, ”Oclodes faunus”, samt allmän
blombock, ”Stenurella melanura”, återigen i samma åkerväddkorg.

En riktig närbild på ängssmygaren, ”Oclodes faunus”, som
förekommer på ängsmarker och i skogsgläntor ända upp till
Norrbotten. Vingbredden är mellan 26-32 millimeter och larven lever
på olika gräs.

Bilden visar gräset ängshavre, ”Helictotrichon pratense”, som
blommar i juni-juli och är ganska lätt att känna igen på de stora
flerblommiga småaxen, de sträva bladslidorna och de täta tuvorna med
blad som har en gråblå ovansida. Ängshavre liknar mest luddhavre,
men den senare är löst tuvad, har mjukhåriga blad och kraftigt ludna
bladslidor.

Gulmåra, ”Galium verum”, är en flerårig ört som kan bli upp till fyra
decimeter hög. Gulmåran är för övrigt den enda gulblommiga arten i
släktet måror och den är också lätt att känna igen på de smala barrlika
bladen som sitter i kransar på stjälken. Den väldoftande gulmåran
lades förr på salsgolven under gästabud, men ansågs orsaka bråk och
osämja, därav namnet trätogräs.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at
strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med
sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl. Emellan
denna orsaken och påfölgden kan jag intet såsom Physicus förklara
mig, utan måste såsom Logicus saken uplösa, fast än syllogismen
skulle blifwa et quarter lång: Galium strös här aldrig på golfwet utan
wid giästebud; aldrig något giästebud är här (lik som på andra ställen)
utan rus, aldrig rus utan kif och buller; altså giver Galium kif.”

Ur ”Carl Linnaei öländska och gotländska resa 1741” av Carl von
Linné år 1745.

Brunrör, ”Calamagrostis purpurea”, är ett storväxt, beståndsbildande
och flerårigt gräs med krypande jordstam. Stråna kan bli upp till två
meter höga och har sex till åtta ledstycken, ofta bildas bladiga
vegetativa skott innanför de nedre bladslidorna, vilket gör att stråna
ser greniga ut.

Brunröret är en variabel och mångformig art som uppkommit genom
hybridisering mellan grenrör, ”Calamagrostis canescens” och andra
arter såsom madrör, ”Calamagrostis stricta” och bergrör,
”Calamagrostis epigeios”.

Trots att brunrör inte lämnar pollen kan den korsas med pollen från
andra arter och på så sätt bilda svåridentifierade hybrider.

Artnamnet ”purpurea” kommer av latinets ”purpureus” för
”purpurbrun” och syftar på vippans färg.

Backnejlika eller ängsnejlika, ”Dianthus deltoides”, är en lågväxt,
flerårig, grågrön ört som kan bli upp till två decimeter hög med
underbart vackra cerisfärgade kronblad.

Backnejlikan är tämligen allmän från Skåne till Medelpad, mindre
allmän eller tillfällig längre norrut. Den växer på torra ängsbackar, i
skogsbryn och vägkanter precis som här.

”Wäxer på magra betesmarker, hälst wid Enebuskar, Myrstackar
o. s. w. Ätes af Boskapen och Hästen. Den fägnar wäl icke näsan med
sin lukt; men pryder sit ställe i Blomsterqwarter, där den widt utbreder
sig, och förnöjer ögat med sine föränderlige färgor och teckning.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Slåttergubbe eller hästfibbla som den också kallas, ”Arnica montana”,
blommar i juni-juli med stora blomkorgar som är mer än fem
centimeter breda. Den har använts som läkeväxt och Hoffberg skriver
redan år 1792 att ”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett
och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti Lamheter,
Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa”.

Carl von Linné uppger i Flora Lapponica år 1737 att han sett
småländska bönder samla in och röka slåttergubbe vid brist på tobak.

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt
allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas
bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag
icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges
nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda
högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande
[fjällarnika], enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f. ö.
ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på
lappska växter.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Bockrot, ”Pimpinella saxifraga”, blommar från juli till september med
små vita eller rödlätta blommor som sitter i flockar. Blomflockarna
saknar både allmänt och enskilt svepe, precis som bilden visar, de
lutar dessutom oftast innan blommorna slagit ut, också precis som på
bilden, men sträcker sedan på sig.

Bockrot är vanlig i hela landet, utom i fjälltrakterna och den växer på
torr och öppen mark. Den första fynduppgiften publicerades år 1684,
men arten var känd redan under medeltiden.

Bockrotens rot, ”Radix Pimpinellæ”, ansågs vara bland annat
slemlösande och magstärkande.

”Det är ock den i sanden växande roten, som är kraftigast såsom
Läkemedel. Bästa tiden at uptaga den är, innan den gått i blomma.
Rötterne afsköljas hastigt i watten, och när de wattenrunnit, utbredas
tunt på et luftigt ställe at torrka. Om man til twå lod af denna torrkade
och småskurne roten blandar lika så mycket småskuren Lakritsrot, och
dubbelt så mycket torrkad och sönderskuren Isop, får man et
Kryddethee, som med fördel kan drickas i flusshosta med hesa utan
feber, och samma Thee wäl starkt med en tolftedel eller något mindre
destilleradt Bränwin och något Honung, är et nyttigt Gurgelwatten i
slemmig halsfluss, i synnerhet om litet Saltpetter tillägges.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Backvial, ”Lathyrus sylvestris”, är en storväxt, flerårig ört med brett
vingkantad stjälk och rosa blommor. Stjälken är vek och ligger ofta
längs marken, eller klänger i omgivande vegetation.

”Både denna och föregående art [vingvial] äro bland våra vackraste
klängväxter, och deras växtlighet är stundom så stark att de kläda hela
busksnår.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Bildens åkerförgätmigej, ”Myosotis arvensis”, är vanlig i hela landet
och blommar under hela sommaren, från maj till september, med små
ljusblå blommor. Den växer på torrbackar, precis som här, i åkrar, på
berghällar och på ruderatmarker. Det latinska artnamnet betyder just
”växer på åkrar”.

Bildens höskallra, ”Rhinanthus serotinus”, är en ettårig, halvparasitisk
ört med upprätt, ogrenad eller grenad stjälk som kan bli upp till en
halv meter hög.

Höskallran är dock en variabel art med delvis ekologiskt skilda vår-
och höstformer och brukar delas i tre, mer eller mindre, skarpt
avgränsade underarter, det vill säga, höstskallra, äkta höskallra och
åkerskallra.

Backtimjan, ”Thymus serpyllum”, är ett krypande, aromatiskt
doftande ris som ofta bildar stora mattor som här i vägkanterna vid
Lilla Spänneberget. Den kan användas som krydda, även om
kryddtimjan, ”Thymus vulgaris”, är den timjan som vanligtvis
används.

”Den bildar med sina smala och krypande stjelkar och små men talrika
blad, låga och lätta mattor, och ännu under sensommaren pryder, och
icke sällan nästan täcker, den torra backar o. d. med sina små men
talrika blommor, hvilka utgöra biens vällust…

…Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken
flyktig olja, genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat)
användbar till delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar,
såsom vid stötar, tandvärk m. m., och har ansetts bättre än
Trädgårdstimjan. Det är denna olja, som gör bladen välluktande då de
gnidas. Dekokt eller thé på topparne lärer vara verksamt mot
rushufvudvärk.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Plötsligt faller ett smultron till marken precis som det äpple som enligt
historien skulle ha träffat Isaac Newtons huvud där han på 1600-talet
satt och filosoferade under äppelträdet. Han formulerade då
uppenbarligen fenomenet gravitation, tro det om ni vill. Han föddes
för övrigt 1643 och dog 1727.

Detta smultron hamnade dock inte på mitt huvud och följaktligen kom
jag inte på någonting särskilt, tyvärr.

Gravitation är det som vi till vardags kallar ”tyngdkraft”. När till
exempel ett äpple faller ner från ett äppelträd, se ovan, faller det därför
att jordens gravitation verkar på det. Jorden drar med andra ord till sig
äpplet. Jorden drar också till sig oss människor samt bilar och andra
lösa föremål, så att dessa inte far ut i rymden.

Men det här är inte hela sanningen för alla föremål drar också alla
andra föremål till sig. Alla har de nämligen gravitation. Det är inte
bara jorden som drar äpplet till sig, äpplet drar också jorden till sig.
Det är bara det att äpplet väger så lite, har så liten massa, jämfört med
jorden, att det bara är äpplets rörelse som vi märker.

Det är gravitationen som håller kvar månen i en bana runt jorden och
samma gravitation håller fast jorden och alla de andra planeterna i
deras banor runt vår sol. Den håller också kvar stjärnorna i vår galax,
så att de inte far åt alla håll. Gravitationen är svag ute i rymden, för
gravitationen minskar snabbt när avståndet ökar mellan föremålen
som dras till varandra men den tar aldrig riktigt slut vilket betyder att
total tyngdlöshet inte existerar.

Ytterligare en mycket vacker vy över ljungheden, denna gång från
nordväst mot sydost, med Lilla Spänneberget i bakgrunden till höger.
Denna bild får bli avslutningsbild för denna gång.

På återseende!