Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Miliseum i Skillingaryd.

Miliseum Skillingaryd, del 2

Miliseum Skillingaryd, del 2, en kulturkrönika i 27 bilder om en museivandring i den svenska militärhistorien från Jönköpings slott till nutid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i dryga mitten av måndaden oktober anno 2013.

Museianläggningen ”Miliseum Skillingaryd”, är beläget inom Skillingaryds Västra läger och uppbyggnaden av museiverksamheten har skett mellan åren 2010-2013.

Verksamheten drivs av Stiftelsen Regementsheden Skillingaryd och två statliga uppdrag är grundläggande för verksamheten, dels att berätta om de indelta soldaternas och deras familjers levnadsvillkor både hemma på torpet och under övningar på regementsheden samt att vara det nationella museet för ingenjörstrupperna.

Museets föremålsbestånd utgörs av de huvudsakligen militärhistoriska samlingarna från före detta Kungliga Sjätte Artilleriregementes försvarshistoriska museum i Jönköping samt från före detta Kungliga Göta Ingenjörregementes museum i Eksjö, men även föremål från Jönköpings läns Museum ingår i samlingarna som är betydande.

Träsoldaten på bilden bär uniformmodell ”Modell äldre” eller ”m/ä” som är en officiellt samlingsbenämningen på alla uniformspersedlar som tagits fram före den för armén år 1906 fastställda enhetsuniformen, men i praktiken avses endast de uniformsmodeller som tagits fram under 1800-talets senare hälft.

Officiellt avskaffades ”m/ä” i samband med enhetsuniformen 1906, dock skulle ”m/ä” kvarstå tills de var utslitna. Resultatet blev att de allra flesta regementena hade ”m/ä” som basuniform ända in på 1920- och 1930-talen samt att man blandade gamla och nya uniformer.

Man kunde exempelvis bära vapenrock ”m/1910” samtidigt som man hade ridbyxor ”m/1895”. Ända in i våra dagar har ”m/ä” använts och än idag använder Livgardet ”m/ä” vid högvakt, statsbesök, korteger och annan statsceremoniell verksamhet. Dessutom bär även samtliga av den svenska arméns musikkårer ”m/ä”.

Detta rum kommer att bli ett bibliotek tillika rum för forskning framför allt om historia, militär såväl som civil och bokbeståndet kommer att vara anpassat för detta ändamål. Biblioteket, forskningsrummet kommer inte att vara öppet för allmänheten utan kommer att få bokas av de som önskar bidra till historieforskningen.

Denna informationstavla berättar delar av historien om Albatross och Albatrossarna som verkligen satt sin prägel på samhället Skillingaryd.

Den 2 juli år 1915 var Albatross, den lätta kryssaren Augsburg och tre jagare på väg för att lägga ut minor i ryska vatten när de attackerades av fyra ryska fartyg, pansarkryssarna Bayan, Admiral Makarov och de lätta kryssarna Bogatyr och Oleg.

Augsburg undkom medan de tre jagarna skyddade hennes reträtt. Albatross, under befäl av fregattkaptenen Fritz West och sekond korvettkapitän Karl Bühler, skadades allvarligt och var tvungen att självmant gå på grund på Gotland. Klockan 06:30 denna dag var Albatross framme vid den gotländska kusten och sökte skydd bakom ön Östergarnsholm.

Ryska kryssare följde efter in på svenskt territorialvatten för att sänka henne. Klockan 08:15 den 2 juli 1915 kunde fartyget inte längre manövreras och man började ta in vatten. Fartygschefen Fritz West hade inget annat val än att köra upp fartyget på stranden.

Klockan 08.29 gick så Albatross på grund vid Kuppen 150 meter från land. Strandningen skedde några hundra meter från Herrviks fiskeläge i Östergarns socken på Gotland.

SMS Albatross var en tysk minkryssare byggd före första världskriget. Albatross deltog i ett slag med ryska kryssare utanför östra Gotland den 2 juli år 1915 där fartyget skadades allvarligt och tvingades gå på grund på neutralt svenskt vatten. Beskjutningen fortsatte även sedan fartyget kommit in på svenskt vatten och granater passerade över Östergarnsholm. Besättningen internerades omedelbart och sårade togs omhand av militärbefälhavaren på Gotland. Efter denna händelse förlades svenska örlogsfartyg stadigvarande till Gotland för att förhindra flera neutralitetskränkningar. Fartyget SMS Albatross skrotades efter kriget år 1921.

I striden utanför Östergarnsholm dödades 27 av de 238 besättningsmän och ytterligare 49 sårades. Av de 27 stupade tyska sjömännen begravdes 26 redan samma kväll i en massgrav strax öster om Östergarns kyrka.

En besättningsman hade fallit överbord under striden och kunde inte hittas. Två av de sårade besättningsmännen avled under transporten till Roma och begravdes på Björke kyrkogård. Den överlevande tyska besättningen internerades, först i Roma, sedan vid Blåhäll i Tofta, och år 1917 flyttades de till ett läger i Skillingaryd.

SMS Albatross togs loss av en tillkallad bärgningsångare och den 30 juli 1915 bogserades fartyget under eskort av jagarna HMS Wale och HMS Magne till Oskarshamn. I Fårösund kvarlämnades vissa maskindelar, kanonmekanismer och ammunition för förvaring.

Den 30 november år 1918 flyttades Albatross genom flottans försorg till Karlskrona, där hon efter krigsslutet frigavs, den 21 december år 1918.

Hela händelsen föranledde dock en svensk protestnot till den ryska regeringen av den svenske ministern i Petrograd, general Edvard Brändström, som överlämnades den 3 juli år 1918. Ryssland bad om ursäkt, medan en framställning från tysk sida att utlämna fartyget avvisades. Den 3 januari år 1919 lämnade man dock Karlskrona för resa till Danzig.

Två år senare år 1921 skrotades så fartyget SMS Albatross. I Katthammarsvik på Östergarnslandet finns idag ett museum över Albatrosshändelsen och på kyrkogården vid den närbelägna Östergarns kyrka ligger de avlidna tyskarna som sagt i en gemensam grav. Albatrossmuseet öppnades den 2 juli år 1977 i närvaro av bland andra länsmuseichefen på Gotland och den västtyske ambassadören i Sverige.

Texten under bilden längst ner till höger på informationstavlan berättar följande:

”Willi Wohlfell var maskinsteward på Albatross. Han träffade Nanny Klaesson, dotter till virkeshandlaren J.A. Klaesson i Skillingaryd. De gifte sig och fick två barn, här med dottern.”

Vackra men dödsbringande mynningsladdade gevär med bajonetter från 1700- och 1800-talen täcker väggarna i museet, där varje gevär får sin historia beskriven och berättad på informationsskyltar.

En mynningsladdare är för övrigt ett eldvapen som laddas framifrån, alltså från mynningen. Det är den enklaste typen av eldvapen och består i huvudsak av ett eldrör som är öppet vid mynningen och slutet i bakänden, bland tyngre vapen benämns mynningsladdare oftast som framladdningskanoner.

Sedan 1500-talet och fram till slutet av 1800-talet har den uteslutande mängden eldvapen varit mynningsladdade. Luntbössan är ett exempel på ett enkelt mynningsladdat eldvapen. De mynningsladdare som används idag är i huvuddrag granatkastare, salutkanoner samt vissa vapen av äldre modell som används för målskjutning.

Avfyringsanordningen fanns på eldrörets bakända och var mycket enkel på de första mynningsladdarna, på en fängpanna, i vilken fänghålet utmynnade, hälldes krut, så kallat fängkrut, som antändes med en lunta. Genom fänghålet som var urborrat genom eldrörets gods leddes elden till vapnets drivladdning av krut så att detta tändes.

På 1500-talet uppfanns i Spanien luntlåset som var första upphovet till gevärslåset. Nästan samtidigt med luntlåset uppfanns hjullåset som medförde den fördelen att man slapp använda levande eld, så kallad lunta. Vid detta slags lås uppkommer eld genom friktion mellan svavelkis och ett roterande, räfflat stålhjul. På 1600-talet uppfanns vidare det spanska flintlåset eller snapplåset och vid dessa lås uppstår eld genom slag mellan flinta och eldstål.

Inte förrän på 1800-talet gjordes försök med slaglås som använde tändhatt, i vars botten knallkvicksilver var fäst. Genom slag av hanen exploderade detta, varefter lågan genom tändhattstappen slog ned i drivladdningen och tände denna.

Mynningsladdade eldvapen har oftast haft ett slätborrat lopp, dock har det förekommit eldhandvapen med raka räfflor, och spiralräfflade lopp så kallade studsarpistoler och tappstudsare med en tapp som skulle stuka kulan så den tog i räfflorna och senare miniékula, som fungerar som expansionskula, då kulans ”kjolar” griper tag i räfflorna när kruttrycket får den ihåliga botten att expandera. Dessa kulor var vanliga i övergångsperioden mellan framladdade och bakladdade vapen.

Miniékula är en expanderande gevärskula som uppfanns år 1848 av den franske kaptenen Claude Étienne Minié, 1804–79, och som användes i ett av de tidigaste räfflade gevären.

Miniékulan hade baktill en urholkning, i vilken krutgaserna trängde in vid skottlossningen och pressade ut kulans väggar i räfflorna. Därigenom fick kulan den rotation som krävdes för att den skulle flyga stabilt genom luften utan att välta.

För att förvara och bära med sig krutet till äldre tiders gevär användes vanligtvis ett så kallat kruthorn. Detta var oftast försett med en anordning för att mäta upp krutladdningen. I äldre tider användes ofta hornslidan av nötkreatur, get eller andra slidhornsdjur som kruthorn, därav namnet.

I hornets vidare del försågs det med en botten, medan man i spetsen gjorde ett hål som stängdes till med en plugg. Kruthornet utvecklades i många växlande former och tillverkades av olika material. Det utsirades ofta konstnärligt och försågs även med dyrbara inläggningar.

”Kläderna gör mannen”, ett gammalt talesätt som väl bevisas här, så även i krig, tyvärr, och visst är väl dessa gamla uniformer både stiliga och vackra.

Uniform kommer av franskans ”uniforme” för ”likformig”, som i sin tur kommer av latinets ”unifórmis” för ”enkel” eller ”enformig” eller ”likformig”. Uniform är i regler fastställd tjänstedräkt för en bestämd samhällsgrupp.

Uniformen kan representera den styrande makten eller den lagliga överheten men kan också vara ett tecken på yrkesskicklighet och utbildning. Uniformen signalerar även att bäraren avsagt sig rätten att agera som enskild individ och att hon/han underordnat sig vissa bestämmelser, men framhåller även sammanhållning i grupp.

Ytterligare en monter med historisk vackra kläder såväl för kvinnor som för män. Uniformer för kvinnor var ännu inte uppfunna, tyvärr.

Notera uniformen till vänster på min bild och de vackert gyllene epåletterna. Ordet kommer av franskans ”épaulette”, som kommer av det franska ordet ”épaule” för ”axel” eller ”axelstycke” som är en del av vissa uniformer.

Den är oftast gjord av metall och överklädd med textil, ofta guldfärgad. Den bärs fäst på axeln, en på varje, på kavaj eller jacka. Epåletten hörde ursprungligen till riddarrustningen och var avsedd att skydda axeln mot sabelhugg.

En föregångare till epåletten var en axelprydnad av snöre, som nedtill slutade i en tjock knut, och den användes under senare delen av 1700-talet. Ur denna uppstod den röda, vävda epålett med fransar som under revolutionstiden anlades i Frankrike och som där användes ända fram till 1900-talet. Till officersuniformen anlades epåletter av metall ungefär samtidigt.

Gradbeteckning placerades ofta på epåletten och även förekomst av nedhängande fransar, så kallade buljoner, kunde utmärka grad. Gradbeteckningar kunde även vara fastsydda på epålettslejfen som är fastsydd i vapenrocken. Detta förekom bland annat i den amerikanska armén och den franska flottan. Denna typ av gradbeteckning kunde då användas även när epåletten inte bars.

Kring förra sekelskiftet var bruket av epåletter i hela världen förknippat med paraduniform och motsvarande högtidsdräkter utom för lansiärer, chevaux-légeres och ulaner i Ryssland samt de tyska staterna där de bars till daglig dräkt av traditionella militärsociala skäl.

En ulan är en lätt rustad ryttare med lans och namnet kommer från turkiskans ”oğlan” som betyder ”stridbar ung man”.

De första ulanförbanden sattes upp under första hälften av 1700-talet i Polen-Litauen och bestod främst av polska tatarer. De blev snabbt populära genom sin snabbhet och lättrörlighet, och snart uppsattes en rad rent polska ulanförband.

Chevaux-légeres är likt ulanförband lätta ryttare dock utan lans.

Något modernare svenska uniformer varav de tre till höger på min bild är sådan som jag har använt under mina år i det svenska försvaret under åren 1977 till 2005, då jag enligt reglementet ”av ålder tyngd”, det vill säga 47 år, ströks ur de militära rullarna med ett stort tack för mina insatser i det svenska försvaret från självaste överbefälhavaren, då Håkan Syrén, samt med rekommendationen att engagera mig inom Hemvärnet.

Några officerare hade kommit på idén att från Skansen i Stockholm köpa en puma eller ett så kallat Sydamerikanskt lejon och för detta ändamål bildades år 1913 ett aktiebolag där en aktie kostade 5 kr.

”I början av juni månad anlände puman, som döptes till ”Måns”, den var då 6 månader gammal, gråbrun och något större än en katt med en långt tjock svans. Måns, som från början var mycket tam, släpptes därför lös i parken, där den hela sommaren fick springa fritt omkring.

Då Måns om morgonen släpptes ut ur sin kätte i stallet, sprang han ofta upp på officersvinden eller in i något av rummen där han kröp upp i någon säng. Ibland gjorde han små utflykter utom lägret och då fick man skicka ut folk att leta efter honom. Sommaren 1914 begav han sig ut på fältmarsch på omkring en mil till Klevshult och infångades först följande eftermiddag.

Han fängslades och i triumf fördes han hem men sen fick han till straff ligga bunden vid en lång kedja uti parken. Som sällskap hade han en tid bland andra djur två baggar, men otroligt nog var Måns, som i Sydamerika med förtjusning skulle dödat dem, så rädd för dem, att han sprang undan då de kom. Civila tyckte han inte riktigt om, ej heller flickorna i tunna strumpor och skor eller barnungar med nakna ben.”

Om ”Puman Måns” berättade Skillingarydsbon Gunnar Blansch följande historia:

”På höstarna när här som regel inte var många militärer och även på somrarna när vi visste att det inte var skjutning gick vi pojkar på skjutfältet och letade efter skrot vilket ibland kunde ge oss rätt så skaplig inkomst.

Vi fick 60 öre kilot för mässingsskroten, 80 öre för koppar och 9 öre för bly. Då de på den tiden sköt med små runda blykulor kunde vi hitta rätt mycket bly ibland. Toppmuttern eller spetsen på en granat var antingen av mässing eller av aluminium. En spets av mässing till en 7 cm granat vägde ett halvt kilo och till en 10,5 cm granat sju hekto. När vi hittade hela kulor och spetsar skruvade vi ihop dem och sålde till militärerna som minne av deras värnplikt. Under första världskriget användes dessa granater ofta till att göra karbidlampor av.

Någon grep om min vänstra fotled…

Jag kom med mina kanonkulor i mörkret och följde en liten stig utmed en ganska hög och tät hagtornshäck. Som jag kom där var det något som grep om min vänstra fotled så att jag stod på huvudet. Jag vände mig om och såg ett par stora gulgröna ögon samt hörde ett väsande ljud. Jag riktade en spark med min fria fot mot det som höll mig. Greppet släppte men jag hann inte resa mig mer än till häften förrän tassarna slog om benet igen.

Denna gång bet djuret också varför jag fick tre stora sår runt vristen på vänster fot. Då ropade jag på hjälp varvid en del militärer rusade till. De försökte hålla puman medan de uppmanade mig att springa till baracken som låg ett par, tre hundra meter därifrån. När jag nådde baracken var puman ifatt mig och skulle hugga igen. Som tur var stod där fullt med militärer i korridoren. De rusade på puman och fick ut henne.

Till sjukhuset…

Jag fick nu en furir med mig till sjukhuset. Doktorn satt bland de andra officerarna på mässen så det dröjde en stund innan han kom och tvättade och rengjorde såren och lade ett förband. När det var gjort klappade han mig på huvudet och sa att jag var en tålig pojke. Jag fick en krona av honom och så sa han att jag skulle vara stolt för det var inte många smålänningar som var lejonbitna.

Jag tror aldrig jag blivit så glad för någon krona för nu tänkte jag att jag kunde betala brorsan för de förlorade kanonkulorna. Furiren som varit med mig hos doktorn följde med mig hem. Jag lagade så att vi gick samma väg hem som jag gått när jag blev överfallen. När vi kom till platsen sa jag till furiren att jag förlorat ett par kanonkulor. Han hjälpte mig leta i mörkret och vi fann dem och allt var frid och fröjd igen.

Dagen efter var puman hemma där jag bodde på Kaffegatan och sökte efter mig. Den hade väl vädrat mina spår och följt dem. Från Kaffegatan stack den till skogs så militären fick ut och leta efter den.

Nu är emellertid ”Måns” en saga all. En oktoberkväll råkade han slita sig lös och överföll ännu en pojke och bet honom rätt illa. Som straff härför avlivades han men fick så småningom som uppstoppad en plats på I 12:s regementsmuseum.”

Det finns många fina och minnesvärda miljöer på Miliseum Skillingaryd, som här en vaktpost i en vaktkur. Detta var något före min tid som militär och enda gången jag varit med om något liknande var när jag och ”mitt” 1:a kompani, 3:dje pluton, vid Kungliga Sjätte Artilleriregementet i Jönköping, i augusti år 1977 fick gå högvakt under två dagar vid Stockholms slott.

Inom den brittiska armén användes mc-ordonnanser redan under första världskriget. Ordonnanserna var ursprungligen frivilliga personer, och många tog till och med sin egen motorcykel, dock ej på min bild.

I Sverige startades Frivilliga Motorcykelkåren, FMCK, den 9 juni år 1929 på initiativ av dåvarande löjtnanten vid I 2, Stig Hasselrot. År 1938 blev FMCK frivillig försvarsorganisation, och fick till uppgift, och anslag för, att utbilda och öva motorcykelförare för det militära försvaret.

Det finns även åtar att beskåda på Miliseum Skillingaryd, här ser vi en mindre träbåt, typbetecknad 132, målad i militärgrönt med styrpulpet och dieselmotor, flatbottnad, förmodligen för transport av brofundament och kanske för landstigningsövningar inom ingenjörstrupperna. All information står dock på den lilla informationsskylten i fören som säger följande, citat:

”Bogserbåt 1. Fakta: Drivs av en vattenkyld, fyrcylindrig, sidventils jeepmotor typ CJ, försedd med backslag och reduktionsväxel. Effekt 50 hk. Bränsleförbrukning vid 3000 varv/min 18 liter/tim. Längd 5,5 m. Bredd 2,2 m. Max djupgående 0,8 m. Vikt 1000 kg. Största tillåtna last 2000 kg. Besättningen utgörs av bårförare och hjälpare. På land transporterades båten en speciell tvåhjulig bogser-båtkärra, som kunde kopplas efter bil eller traktor. Användning: Användes främst vid bogseringar samt som arbets- och transportbåt vid byggande av färjor, flytande pontonbroar med mera. Historik: Båten är tillverkad på 1950-talet och har tillhört Göta Ingenjörregemente, Eksjö.”

Tryckdykardräkt från 1950-talet som väger sina modiga 100 kg för att bärga till botten sjunkna ting, eller arbeten under vatten. Dessa användes bland annat till att bärga regalskeppet Vasa på 1960-talet. Den 10 augusti år 1628 seglade Vasa ut på sin korta jungfrufärd och den 24 april år 1961 lyftes så Vasa helt upp ur vattnet igen, efter 333 år under vattnet.

År 1819, i England, uppfanns den första dykardräkten. Det var den tyske verktygsmakaren August Siebe som skapade byxor och jacka av vattentät segelduk och till det hade dykaren en tung metallhjälm, som var fastskruvad vid jackan.

Fönster i hjälmen möjliggjorde sikt åt alla håll för dykaren, även uppåt, till skillnad från dykning i den tidigare och äldre dykarklockan. Via en slang från ett fartyg pumpades luft in i hjälmen och luften strömmade sedan ut vid midjan. Nackdelen med den här typen av ”öppen” dykardräkt var att dykaren tvingades att arbeta i upprätt ställning och för att underlätta detta försåg man dykarens skor med kraftiga blytyngder.

August Siebe vidareutvecklade sin dykardräkt och år 1837 demonstrerade han en ny, en så kallad sluten dykardräkt. Den hade en utandningsventil, vilket gjorde det möjligt för dykaren att släppa ut den förbrukade luften och reglera trycket i hjälmen. Nutida dykardräkter bygger i huvudsak på samma principer som Siebes slutna dräkt. Dykare iförda den här sortens utrustning brukar kallas tungdykare, till skillnad från lättdykare som använder dykaggregat. Tungdykaren går på botten till skillnad från grodmannen som simmar fritt.

Bilden visar en tryckkammare, eller dekompressionskammare, eller rekompressionskammare, en behållare, ”kammare” av stål, avsedd att reglera tryckstegring och framför allt trycksänkning i samband med dykning.

Tryckkammaren är numera stor nog att rymma en bår eller brits jämte en eller flera vårdare, så icke den på bilden. Trycket kan höjas kraftigt, med flera atmosfärer, med hjälp av tryckluft eller annan lämplig gasblandning under övertryck.

Tryckkammare används efter dykning på stora djup under lång tid. I stället för att låta dykaren komma upp till ytan stegvis får han tillbringa motsvarande tider i en tryckkammare på följebåten eller i land.

Trycket i kammaren sänks successivt enligt speciella tabeller. Stora tryckkammare, nästan motsvarande en liten lägenhet, används i samband med långvarigt dykeriarbete, flera veckor, på stora djup. Dykaren tillbringar då arbetsfria perioder i kammaren och slipper upprepade tidsödande anpassningar till normalt tryck.

Tryckkammare används även vid inträffade dykolycksfall. Dessa kammare finns numera placerade på ett fåtal sjukhus, och kammaren är kompletterad med medicinsk utrustning.

Behandling med syrgas under övertryck i tryckkammare används också vid svår förgiftning med kolmonoxid samt vid vissa infektioner med utbredd vävnadsskada, gasbrand, och ibland vid nedsatt cirkulation i benen och därav beroende kroniska bensår.

Bilden visar en haubits modell 1917 med en kaliber på 21 centimeter och med en projektilvikt på hela 120 kilo. Pjäsen tillverkades av Krupp-verken i Tyskland år 1917. Pjäsen har en totalvikt på 7,5 ton och en skottvidd på drygt 10 kilometer.

Pjäsens främsta användningsområde var tungt artilleriunderstöd främst avsedd för strid om befästa ställningar. Vid en förflyttning av den stora pjäsen delades den upp på fyra separata fordon, till vilka totalt 28 hästar användes.

Efter Versaillesfreden år 1919 köptes 12 haubitsar från Tyskland och placerades vid Karlsborg, 10 pjäser, samt Boden, 2 pjäser. De 10 pjäserna från Karlsborg överfördes från och med år 1928 till A6 i Jönköping och detta är en av dessa pjäser som även har skjutits på Skillingaryds skjutfält.

Pjäserna användes av A6 fram till år 1939 då fyra av haubitsarna skänktes till Finland och fyra överfördes till Bodens Fästning.

Denna pjäs var år 1984 i ett mycket dåligt skick men renoverades och gjordes i ordning samt ingick mellan åren 1990-2006 i en utställning vid före detta A6 Försvarshistoriska Museum i Jönköping.

Bildens stridsvagnsminor är kraftiga minor som används mot pansarfordon och minan detonerar när fordonet kör över den eller när den detoneras manuellt på ett eller annat sätt.

En stridsvagnsmina kan vara fullbreddsutlöst eller tryckutlösande, skillnaden är att en tryckutlösande mina behöver bli överkörd med bandet, medan den fullbreddsutlösta detonerar utan att komma i direkt kontakt med stridsvagnen.

Minorna utlöses av att de belastas med en större vikt, eller genom att känna av förändringar i magnetfältet som orsakas av en stridsvagn. Fullbreddsutlösta minor har en laddning med riktad sprängverkan som slår hål i stridsvagnens botten, medan tryckutlösande minor verkar genom oriktad sprängverkan som slår av drivbandet och kan orsaka andra skador.

Det finns krav för användning av minor, för att undvika att egna förband råkar ut för minor måste alla mineringar märkas ut på kartor. Skenmineringar, så kallade falska minfält, får inte innehålla skarpa minor och om risken är större att en minering kommer drabba civil personal mycket mer än militär personal får mineringen inte ske, exempelvis om en väg används regelbundet av civila personbilar eller av andra ickestridande som Röda Korset är det inte tillåtet att minera den även om den används av fientliga stridsvagnar med flera dagars mellanrum. Krigets lagar styr detta genom avsnittet om proportionalitetsprincipen, frågan är bara om de följs.

Bilden visar ett bärarlag om sex ingenjörssoldater, klädda i den klassiska uniformen m/59, som till fots förflyttar en sektion av en så kallad balkbro under kommandot ”Fatta, säkra, lyft”.

Omsättning och utveckling av materielen inom det militära har mestadels varit snabb, nytt blev med andra ord snabbt omodernt, men denna bro bestod i det svenska försvaret i årtionden.

Den ingick i utbildningen av ingenjörstrupperna mellan åren 1945-2010 och alla nu levande som gjort värnplikten som ingenjörssoldater har någon gång burit denna 267 kilo tunga ram som var det tyngsta enskilda elementet. Kommandot ”Fatta, säkra, lyft” känner sålunda alla ingenjörssoldater igen.

Det var en engelsk ingenjörsofficer som under en måltid skissade konstruktionen på baksidan av ett brunt kuvert och 6 månader senare var den i produktion. År 1945 köpte försvaret 30 kilometer bro som överskottsmateriel efter kriget och allt bromaterial passerade sedan Eksjö där den förzinkades.

Uppdraget att utgöra nationellt museum för ingenjörstrupperna och deras föregångare fanns inte med i de ursprungliga planerna för Miliseum Skillingaryd utan det tillkom under resans gång. Statsmakterna ville sålunda genom Sveriges Militärshistoriska Arv stärka och bredda de prioriterade nätverksmuseerna så mycket som möjligt.

Ett av de truppslagen som inte redovisades på något av dessa museer var just ingenjörstrupperna och med den anknytning som Skillingaryd har till Ing2 var det naturligt att Miliseum fick det kompletterade uppdraget. Ing 2 har för övrigt ansvaret för Skillingaryds skjutfält och är idag det enda förband som utbildar ingenjörssoldater.

Bilden visar Jönköpings slott omkring år 1300 och är en fantasiteckning. Forskare och lekmän har framfört olika teorier om var borgen var belägen, och Viktor Rydberg, som var mycket intresserad av Jönköpings historia, ansåg att borgen hade legat omedelbart norr om Franciskanerklostret som grundades år 1283.

Jönköpingshus var en fogdeborg som byggdes under Magnus Ladulås regeringstid, och man vet att anläggningen i huvudsak var byggd i trä samt brändes ner år 1309. Man vet som sagt inte var den låg eller hur den såg ut, tyvärr.

Bilden visar sandstensblock från Jönköpings slott, och den stora stenen är en så kallad kvadersten. Den har en gång suttit i bastion Carolus, antingen som hörnsten eller som krönsten.

När Carolus raserades under 1830-talet och man skulle frakta bort användbar byggnadssten, tappades just denna sten alldeles utanför Munksjöns strand, där den återfanns vid de arkeologiska undersökningarna år 2012.

Den mindre stenen har en gång suttit i bastion Christina och den återfanns vid de arkeologiska förundersökningarna år 2007.

Kvadersten, en kvader, flera kvadrar, är fyrkantigt tillhuggen byggnadssten som används som byggblock i murverk, på ungefär samma sätt som murtegel.

Krönsten används som avslut på murar för att ge skydd för vatteninträngning i muren.

Jönköpings slott och fästningsverk var ett slott och en fästning i Jönköping. Länsstyrelsen samt delar av Polishuset, Per Brahegymnasiet och Länsresidenset står nu på fästningens tidigare plats.

Ett första Jönköpings hus omtalas redan vid mitten av 1200-talet, men dess exakta läge är i dag inte känt. Stadens franciskanerkloster instiftades år 1283, förmodligen på initiativ av Magnus Ladulås. Det blev med tiden en fyrlängad byggnad i sten och tegel och dess kyrka låg i den norra längan.

Det fungerade även som en politisk mötesplats. Det var här som Magnus Eriksson och hans son kunde sluta fred med hjälp av Albrekt av Mecklenburg och år 1439 höll svenska och danska representanter det möte som avsatte Erik av Pommern.

Anläggningen avvecklades som kloster strax efter reformationen. Byggnaderna togs emellertid över av Kronan och omvandlades på Gustav Vasas initiativ från år 1544 genom begränsade förändringar till en väl fungerade slottsanläggning. Omfattande befästningsarbeten genomfördes och år 1556 försågs slottet med artilleri placerat dels på vallarna dels i runda hörntorn, det så kallade Lilla Arkliet.

Slottets tillkomst får ses som ett direkt resultat av Dackeupproret under åren 1542-43. Centralmakten hade behov av en fästning i Jönköping, dels som en spärr vid det strategiska vägskälet där Eriksgatan mötte Nissan- och Lagastigarna, dels till kontroll av norra Smålands befolkning.

I samband med det Nordiska Sjuårskriget brändes både slottet och staden på hösten år 1567 inför ett hotande danskt anfall, se slaget vid Getaryggen år 1567. Under lång tid låg sedan slottet i ruiner, men mot slutet av seklet påbörjades en ambitiös om- och utbyggnadsperiod som med vissa avbrott kom att pågå under hela första hälften av 1600-talet.

Bastionssystemet påbörjades i början av 1600-talet med de båda södra bastionerna Gustavus och Carolus som sannolikt stod klara redan innan stadens brand år 1612. Även den nordvästra spetsbastionen, Adolphus, var sannolikt i det närmaste färdigställd vid detta tillfälle medan Christina i nordöst, som prioriterats lägre, stod klar först några år senare.

De mot Munksjön vända Christina och Carolus gjordes mindre än de båda landvända, vars kasematter och gallerier byggdes ut i två våningar och kom att nå en höjd om cirka 13 meter över den omgivande vallgravens botten. Mot norr, fram till Vätterns strand, uppfördes samtidigt en rymlig och väl befäst förborg. Arbetet följde i huvudsak en enhetlig plan som upprättats av den kunglige slottsbyggmästaren Hans Fleming.

En kasematt är ett rum av gjuten betong eller murverk, gallerier är en täckt gång längs en byggnads ytter- eller innerväggar buren av arkader eller pelare.

Nåväl, på 1640-talet kompletterades fästningen med ett omfattande system av utanverk. Två breda torrgravar med en mellanliggande yttre vall skapades. Mot söder och väster förstärktes försvaret genom uppförandet av så kallade raveliner, som är stora tresidiga jordskansar.

I sitt fullt utbyggda skick kom Jönköpings slott att bli en av landets största fästningar och upptog då en yta på cirka 10 hektar. Dess strategiska betydelse minskade dock efter Roskildefreden år 1658 då Jönköping inte längre var en gränsstad, även om fästningens betydelse som administrativt centrum med länsstyrelse och landshövding samt i mobiliseringshänseende kvarstod. Den sistnämnda funktionens betydelse underströks genom uppförandet av de två stora Tyghusen i förborgsområdet på 1680-talet. Däremot avrustades det egentliga fästningsartilleriet vid slutet av samma sekel.

År 1737 drabbades slottet av en förödande brand, varefter det inte återuppbyggdes. Ambitiösa planer på uppförande av ett nytt landshövdingeresidens efter Carl Hårlemans ritningar år 1752 kom aldrig till utförande. Det forna slottsområdet kom istället att rymma ett fängelse och olika magasinsbyggnader, medan de militära aktiviteterna koncentrerades till förborgsområdet. Fästningens kvarstående vallar och bastioner lämnades däremot att förfalla till den ruin som avbildas av Jonas Carl Linnerhielm mot slutet av 1700-talet.

Kronan lämnade slutgiltigt Jönköpings slott år 1842 och flyttade sina centralförråd till det nyligen uppförda Karlsborg och år 1850 överlämnade staten all mark utanför Jönköpings fästning till staden. År 1862 beslutade Riksdagen att även resten av marken skulle överlåtas medan de sista resterna av vallsystem och utanverk raserades år 1871. I dag finns, tyvärr, inga synliga rester överhuvudtaget ovan jord av Jönköpings slott.

Jönköpings slott har varit föremål för ett antal arkeologiska undersökningar sedan början av 1970-talet. Insatserna har emellertid kommit att beröra själva befästningsverken, inte slottsbyggnaderna i sig. På förborgsområdet undersöktes delar av Västerport år 2002 och dessa murar finns idag markerade i stenläggningen invid Hamnparken.

Fem år senare frilades ett stycke av fästningens östra kurtinmur på blivande Magnus Ladulås plats. Efter att en opinion bildats beslöt Jönköpings kommun att detta murparti skulle bevaras och synliggöras i den blivande parken.

Kurtin, av franskans ”courtine”, av likabetydande medeltidslatin ”cortina”, av latinets ”cortina”, egentligen ”kittel”, ”bäcken”, del av huvudvallen i en äldre befästning. Kurtinen, kurtinmuren, förbinder två bastioner.

Under 2010 har arkeologer från Jönköpings läns museum undersökt slottsområdet med georadar och kunnat lokalisera de kvarliggande murarna från bastion Gustavus i sydväst och Carolus i sydöst. Dessutom har ett av de runda kanontorn som uppfördes på Gustav Vasas befallning i mitten av 1550-talet kunnat lokaliseras under nuvarande parkeringen till Per Brahegymnasiet.

Inför uppförandet av två större bostadshus på Västra kajen, det vill säga, den tidigare Munksjöleden, har de första större utgrävningarna inom fästningsområdet genomförts under åren 2011-12. Vid detta tillfälle har kvarstående murar från den sydöstra bastionens, Carolus, norra och västra flank frilagts, liksom ett 75 meter långt parti av sjömuren.

Framförallt den norra flankens kasematter och kanonembrassyrer har visat sig vara oväntat välbevarade. Flera olika byggnadsetapper har kunnat beläggas, speciellt då en radikal förändring där fästningens sjösida inte kom att förses med kasematterade skyttegallerier som ursprungligen planerats. Istället uppfördes en massiv fullmur längs stranden. Detta har tolkats som en direkt följd av Sveriges svåra ekonomiska situation efter Kalmarkriget.

Längs Munksjöns strand har lämningar efter slottets brygga, pumphustorn samt en mindre reparationsverkstad, avsedd för garnisonens vapen, undersökts. Från tidigare perioder har kajer och strandskoningar från klostertiden påträffats. Av speciellt intresse är de makrobotaniska analysernas resultat där förekomsten av en lång rad nyttoväxter kunnat påvisas i lager som bör kopplas till franciskanerklostrets trädgård.

Fästningens herre var Olof Hård av Segerstad, född i maj 1555 i Segerstad, Reftele, avliden och begraven i Reftele i slutet av oktober 1630. Han var även ståthållare och länsherre samt bodde i slottet tillsammans med sin fru och sex barn. Karl IX hade eget rum som han brukade då han var på besök.

Slottet hade många egentillverkade varor som kompletterade mat- och materialförråden. Grönsaker och kryddor odlades och duvor och kalkoner föddes upp medan fisk fångades i Vättern och Munksjön. Det fanns smedja, snickarverkstad och vävstuga, dock införskaffades det flesta varor ifrån bönder och hantverkare i staden.

Bilden visar olika detaljer från arkeologiska utgrävningar av Jönköpings slott.

Fortifikationen var föregångare till ingenjörstrupperna, signaltrupperna och Fortifikationskåren. inom Försvarsmakten. Idag är huvuddelen organiserad och mer känt som Fortifikationsverket.

Kungliga Fortifikationen bestod av fortifikationsstaben och ingenjörstrupperna samt lyder under en chef, som även var chef för fortifikationsdepartementet i arméförvaltningen.

Fortifikationsstaben, som bestod av de icke vid ingenjörstrupperna anställda officerarna och underofficerarna av fortifikationen, hade till uppgift att biträda chefen för fortifikationen i alla till hans verksamhet hörande frågor, en del av personalen tjänstgjorde i fortifikationsstaber och fästningarna samt som fortifikationsofficerare vid arméfördelningsstaberna, medan återstoden bildade fortifikationsstabens huvudstation.

Ingenjörstrupperna räknade 4 kårer med tillsammans 14 kompanier. Vid genomförd härordning skall Svea- och Göta- ingenjörskårer vara indelade vardera i tre fältingenjör-, ett fästningsingenjör- och ett parkkompani, fälttelegrafkåren i två fälttelegrafkompanier och Bodens ingenjörskår i fyra fästningsingenjörskompanier.

Viktigare årtal för Fortifikationen:

1635 Fortifikationen bildas
1762 Ingenjörkåren bildas bestående av Fortifikationsbrigaden och Fältmätningsbrigaden
1811 Fortifikationen och fältmätningskåren slogs samman till Ingenjörskåren
1816 Fältmätningsbrigaden, under namn topografiskakåren, blir det första sappörkompaniet
1855 Pontonjärbataljonen bildas
1867 Namnet ändrades tillbaka till Fortifikationen samt ett fältsignalkompani bildas
1870 Sappörbataljonen bildas
1893 Pontonjärbataljonen erhåller namnet Svea Ingenjörsbataljon, som år 1902 blir Svea ingenjörkår
1893 Sappörbataljonen erhåller namnet Göta Ingenjörsbataljon, som år 1902 blir Göta ingenjörkår
1902 Fälttelegrafkåren och Bodens ingenjörkår bildas.
1937 Fortifikationen delas vid försvarsbeslut år 1936 till Ingenjörstrupper och Signaltrupper samt Fortifikationskåren.

Signaltrupperna utgör ett av arméns truppslag och leder sin historia tillbaka till det Fältsignalkompani som upprättades år 1871. Dagens signaltrupper omfattar huvudsakligen stabs- och sambandsförband, samt telekrigsförband.

Signaltrupper är det truppslag inom en armé som ansvarar för sambandstjänst mellan militära förband. Inom ett förband utövas sambandstjänsten av förbandets egen signalpersonal.

Ledningsregementet, beläget i Enköping, har sedan år 2007 tagit över signaltruppernas tidigare uppgifter.

Även det mycket välorganiserade Miliseum Skillingaryd har ett mindre väl organiserat rum med ännu ej utställda artefakter.

En tryckluftsborr är en typ av slagborr som drivs med tryckluft och sådana fanns, finns även inom det militära. I de flesta fall genereras tryckluften genom en dieseldriven kompressor som ger borren tryckluft via en armerad slang, precis som bilden visar.

Hej då, själv, och tack för en intressant dag på Miliseum Skillingaryd, ett besök rekommenderas verkligen!