I tre avsnitt berättar Mimmi Carlsson, 22, som bor lite söder om Forsheda, om några fantastiska månader i Sydafrika, USA och Brasilien. Totalt visar hon också över 50 fina bilder.

Del 2.

På väg in i det vilda Afrika tillsammans med elva andra djurtokiga människor från världen över hade vi nu två månader i det som kom att bli de bästa månaderna i mitt liv.

Redan på vår biltur in i parken fick vi en skymt på några lejon som låg och vilade sig vid dammkanten. Vårt läger där vi skulle sova låg mitt inne i den 66 hektar stora parken. Det var elstängsel runt omkring lägret så att man inte behövde oroa sig över att ett lejon stod och spanade in en som byte.

Inne i lägret hade vi kaniner, apor, papegojor, surikater, strutsar, antiloper, ormar, tamkatter, vildkatter, vanliga och vita lejon, bengal tigrar, geparder, vildhundar, tamhundar. Dessa djur hade vi på rehabilitering som så småningom skulle släppas tillbaka till de vilda. Eftersom lejonen på rehabiliteringen ska ut i det vilda igen matade vi dem endast med kött från när något djur hade blivit sjuka, dött eller omkommit. På så sätt blev de aldrig vana vid att bli matade utan precis som i friheten ibland fick gå på tom mage i en vecka. Vår uppgift som ”bönder” var att skära upp det döda djuret i bitar, för vi hade runt 22 hungriga lejon/tigrar men endast ett dött djur. Detta var det mest psykiskt jobbiga för mig, men det går att övervinna allt om man bara vill.

Att jobba som en safariguide var inte riktigt den drömmen som jag tänkt att det skulle vara. Jag hade tänkt att man spenderade mest tid i en safaribil och delade med sig av sina kunskaper till turister. Men oj så fel jag hade. Jag skulle vilja påstå att det liknar mer av att vara en bonde. Man skövlar skog, bygger vägar, håller stängsel hela och rena, håller fälten öppna från giftiga växter, bygger dammar, planterar växter, bygger inhägnader till olika djur, matar djuren, håller koll på antal djur i parken. Allt detta görs för hand då det är viktigt att den naturliga omgivningen och djuren inte ska störas. Detta gör arbetet mycket slitsamt och tungt. Som bonus på detta hårda arbete får man se och lära sig väldigt mycket om djuren och allt runtomkring.

Under de två månader vi var i parken var vi några stycken som frivilligt sov utomhus på en filt under stjärnorna. Det gav oss väldigt mycket kunskap om stjärnhimlen och varje kväll somnande vi till rytande lejon och vaknade till soluppgång.

En kväll när vi gick och la oss fick vi vara med om en mäktig upplevelse. Vi hörde något märkligt läte några tio meter ifrån oss, det lät som stor gorilla. Men vi hade inte större apor än små Herr Nilsson-apor så det var inte möjligt att de var dem. En kille med tidigare kunskaper var 99 % säker på att det var en leopard vi hade bakom hörnet. Leoparden är det enda vilda kattdjuret i Afrika som går fritt, då de är kapabla att ta sig över stängslen. När vi fick tag på vår lärare var ljudet borta men vi hade det inspelat och kunde få bekräftelse på att det troligtvis var en leopard vi hade hört. Samma natt hade alla lejon både inne i lägret och ute i de vilda varit extra högljudda vilket också tyder på oväntat besök.

Vi hade ofta besök under bänkar, toaletter och i buskar av världens snabbaste orm som är ansvarig för flest ormbettsdödsfall i Afrika. Då tänker säkert många ”hur dödade ni den?”, en erfaren guide plockade upp den och släppte ut den i det fria igen, där den hör hemma.

Vi som elever och alla de volontärer som var på plats stod för den mesta av den ekonomiska delen i parken och varje vecka åkte vi och hälsade på en liten lokal skola med cirka 30 barn. Till dem hade vi med oss mat och skolverktyg och vi försökte även lära dem ett par ord engelska. Dom uppskattade vårt besök lika mycket varje gång och dom sjöng och dansade för oss. Man kan inte göra skillnad i hela världen men man kan alltid göra något!

Jag levde en dröm i två månader och det bästa av allt var att det inte var slut på dre goda. I Kapstaden väntade min nya familj på mig där jag funderade på att stanna och leva, inte för gott men ett gott tag! Mer om hur det gick i nästa avsnitt.