Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den stora granen.

Minns kanske Karl XI och Karl XII

Minns kanske Karl XI och Karl XII, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder om
en numera fallen bjässe i Högabråten sydväst om Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i den första januariveckan 2014.

Efter dryga 300 år är dess stående saga slut, den besegrades av någon av
höststormarna Simone eller Sven, men den kan ha århundraden kvar som
en gammal liggande granlåga till gagn för den biologiska mångfalden och
som ett utflyktmål för skolor och naturintresserad allmänhet.

Jag hoppas verkligen att den får ligga kvar.

Jättegranens omkrets mättes i höstas och var 418 centimeter i så kallad
brösthöjd. Brösthöjd, förkortat brh eller DBH vilket kommer från engelskans
”diameter at breast height”. Detta är en skoglig internationell
standardmäthöjd, belägen 1,3 meter över markytan, vid mätning av
diameter, barktjocklek och ålder på stående träd.

Om vi dividerar omkretsen med talet pi får vi 418 genom 3.14 vilket då ger
en diameter på drygt 133 centimeter.

Pi, π, är beteckningen för förhållandet mellan en cirkels omkrets och
diameter eller, om ni så vill, mellan dess area och kvadraten på radien.

Pi, π, är ett irrationellt tal med det approximativa värdet 3,141 592 653 589,
vanligtvis avkortat till endast 3,14. Arkimedes visade detta redan på 200-
talet före Kristus. Numera har decimalbråksutvecklingen av π beräknats
med flera biljoner decimaler.

Gransläktet eller granar, på latin ”Picea”, är ett trädsläkte i familjen
tallväxter med cirka 35 arter. De förekommer i tempererade områden i
Eurasien, Nordamerika och söderut till Mexiko.

Släktet innehåller städsegröna barrträd med brett konisk eller störlik krona.
Grenarna sitter i kransar längs stammen. Barren, eller bladen om ni så vill,
sitter ett och ett på långskott, kortskott saknas, de är spiralställda, de är
vanligen fyrkantiga, men ibland trekantiga eller platta.

De blir upp till 10 år gamla och när barret faller av lämnas basen kvar på
grenen. Hanorganen sitter ensamma i barrveck på fjolårsskotten och unga
honkottar sitter i spetsen av fjolårsskotten. Mogna kottar är hängande,
spolformiga och faller av hela, de mognar inom ett år. Fröfjällen är kupiga
och läderartade.

Det som ser så stort, mäktigt och kraftfullt ut hade inget att sätta emot
vädrets och vindens krafter. Jättegranen kan vara väl över 300 år
gammal och minns i så fall både Karl XI och Karl XII vilket är ett
imponerande tidsspann.

Den spärrkroniga granen har kraftfulla grenar utmed hela stammen och
dessa grenar är grova som människoarmar. Dess spärrkroniga utseende
talar dessutom om att den stått fritt, ljust och luftigt under stora delar av
sin levnad.

Man känner sig verkligen liten i jämförelse med denna jätteorganism av
cellulosa och lignin. I dess barr har stora mängder syre och socker bildats
genom fotosyntesen under alla dess 300 år av ”ljustillverkning” som ordet
fotosyntes betyder.

Stubben som är ungefär 3 meter hög utgör i sig själv ett mäktigt
minnesmärke av jättegranen, som föll åt norr hösten 2013.

Karl XI, levde under åren 1655–1697, och var svensk kung från år 1660,
samt son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora samt skapare av det
karolinska enväldet. De första tolv åren efter faderns död styrdes Sverige av
en förmyndarregering under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie.

Under kriget 1675–79 mognade Karl XI som maktmänniska och började föra
en personlig politik under fälttågen i Skåne, där han triumferade i slaget vid
Lund år 1676. Efter fredsslutet år 1679 genomdrev Karl XI ett systemskifte
och på 1680 års riksdag gjorde han sig i praktiken enväldig, något som i sin
tur beredde vägen för förmyndarräfst och reduktion.

I och med detta berövades högadeln stora delar av sitt jordinnehav, något
som Karl XI utnyttjade till att bygga ut indelningsverket. År 1686 lät han
även stifta en ny kyrkolag. Han gifte sig år 1680 med den danska prinsessan
Ulrika Eleonora, och var far till bland andra Karl XII och Ulrika Eleonora.

När Karl XI dog år 1697 var kanske vår jättegran i Högabråten ett litet frö
som just hade landat på platsen, vem vet.

Karl XII, levde under åren 1682–1718, och var svensk kung från år 1697. Han
var son till Karl XI och Ulrika Eleonora. Efter faderns död tillträdde en
förmyndarregering, men Karl XII övertog styrelsen efter ett halvår.

När de mot Sverige förbundna rikena Danmark, Sachsen och Ryssland
angrep år 1700 kastade sig Karl XII in i stora nordiska kriget, som helt
präglade resten av hans liv. Genom ett snabbt fälttåg tvingade han
Danmark till freden i Traventhal i augusti 1700, varefter han krossade den
ryska armén vid Narva samma år.

Perioden 1702–1704 förde han krig i Polen, som formellt var neutralt men
hade samma härskare som Sachsen, August II eller August den starke. Efter
att polackerna år 1704 avsatt August fortsatte Karl XII kriget mot denne i
Sachsen. August kapitulerade slutligen i freden i Altranstädt år 1706.

Påföljande år bröt Karl XII upp mot Ryssland, men fälttåget slutade i
nederlag vid Poltava den 28 juni år 1709. Medan armén kapitulerade flydde
Karl XII till Osmanska riket, där han uppehöll sig i fem år, se kalabaliken i
Bender. Han återvände dock till Stralsund i Svenska Pommern år 1714 och
till Sverige år 1715, där han gjorde Lund till högkvarter. Åren 1716 och 1718
invaderade han Norge och stupade vid Fredrikstens fästning under 1718 års
invasion av Norge.

Karl XII är den mest omdiskuterade kungen i svensk historia, ömsom hyllad
som fäderneslandets försvarare mot ryssen, ömsom beskylld för att ha
offrat hundratusentals människoliv i ett krig som ledde till stormaktsväldets
fall. Karl XII:s död är hett omdebatterad då många har hävdat att han blev
mördad, något som omöjligen kan bevisas.

Vid kungens död år 1718 kan vår gran ha varit stor som en julgran, en
tradition som då ännu inte nått Sverige.

Långt innan vi satte in julgranen i stugan ställdes på många håll höga
kvistade granar med endast en granruska i toppen på var sida om
ytterdörren eller framför gården. Det var ett tecken på att julfriden hade
inträtt men också ett skydd mot farliga makter.

Traditionen med inomhusgran kom från Tyskland och den första kända
klädda granen i Sverige är från år 1741 och var klädd med äpplen,
saffranskringlor och vaxljus. Från herrgårdar, prästgårdar och
skollärarboställen spred sig julgranen ut i bygderna, för att i slutet av 1800-
talet vara allmän i hela landet. Då var fortfarande många granar så små att
de kunde placeras på bordet eller hängas från taket.

Som ni förhoppningsvis kan se så är granen drabbad av både centrumröta
och angrepp av hästmyror och det blev sedermera orsaken till döden
genom fallet i stormen.

Bilden visar spåren efter hästmyror som fullständigt perforerar granveden
samtidigt som rötan gör sitt för att försvaga konstruktionen.

Notera särskilt de breda årsringarna som i vissa fall är mellan 7-8 millimeter
tjocka framför allt åt söder och sydväst.

De breda årsringarna tyder på god bonitet och kraftfull tillväxt åtminstone
det senaste århundradet. Bildens flisa kommer från ett område mycket nära
barken i sydväst, och när jag försökte räkna årsringarna utifrån och in kom
jag till ungefär hundra på 20 centimeter.

Om diametern är drygt 133 centimeter, blir radien 66,5 centimeter vilket
gör att det är 46 centimeter kvar att räkna årsringar på, då är 300 år kanske
inte helt orimligt.

Det skulle vara trevligt om någon intresserad ville lägga tid på att
åldersbestämma jättegranen.

Som ni ser är de nedersta grenarna riktigt tjocka och kraftfulla, det är min
hand och min arm som ni ser i jämförelse. Bredvid min hand växer rikligt
med gällav, näverlav och blåslav.

På en av de grova nedre grenarna på Högabråtengranen växte den mindre
vanliga vedtickan, ”Phellinus viticola”, vilket är en ticka jag sällan ser i våra
trakter. Den växer till övervägande delen på just gran men är även hittad på
tall samt sällsynt på björk och en.

Vedtickan växer ofta, som här, helt resupinat, men på lodrätt underlag
bildas vanligen taktegellagda hattar, som är konsolformade, 2-6 centimeter
stora och upp till 1-1,5 centimeter tjocka. Ovansidan är något luden, mer
eller mindre tydligt fårad, mörkbrun till rödbrun och i kanten ljusare.

Vedtickan kan framför allt förväxlas med gränstickan, ”Phellinus
nigrolimitatus”, som dock har mindre, mer gråtonade porer, mjukare och
mer elastiska fruktkroppar, samt en vid snitt vanligen tydlig, mörk linje i de
inre delarna. Förväxlingsrisk även med grantickan, ”Phellinus chrysoloma”,
som dock är kraftigare och har större, tydligt gultonade porer, medan
porerna hos vedtickan har en brunrosa ton som gör att unga, resupinata
fruktkroppar vid en ytlig betraktelse ibland även kan förväxlas med den
sällsynta blacktickan, ”Junghuhnia collabens”, en ticka som dock har helt
andra mikrokaraktärer än vedtickan.

Högabråtengranen var i allra högsta grad levande vilket bilden på kronan
bevisar, även kottsättningen verkar ha varit god.

Barr kallas bladen hos flertalet barrträd. De är vanligen smala, styva och
stickande och till sin konsistens läderartade. I tvärsnitt är de antingen
platta, fyrkantiga eller runda. Epidermis, ytskiktet, har mycket tjocka
väggar, och klyvöppningarna är nedsänkta under barrets yta.

Direkt innanför epidermis finns ofta ett fiberartat cellskikt med tjocka
cellväggar. Längre in finns den luckra, klorofyllhaltiga vävnad, mesofyllet, i
vilken fotosyntesen äger rum. Här finns också hartsgångar och centralt i
barret ledningsvävnaden samt den för barr speciella tranfusionsvävnaden.

De flesta barr är måttligt långa, som längst kan de vara upp till 45
centimeter, vilket de är hos tallen ”Pinus palustris” från östra
Nordamerika.Barren sitter antingen spiralställda, kallas strödda, eller ibland
flera tillsammans på skottet. Det finns också barrträd med blad som
påminner om lövträdens, till exempel tempelträd.

Tempelträd, eller tempelträd, ”Ginkgo biloba”, är en art i familjen
ginkgoväxter. Det är ett upp till 40 meter högt träd med mörkt grå bark som
så småningom blir djupt fårad. Honblommorna ser ut som små långskaftade
ekollon och hanblommorna sitter i tjocka, gula hängen.

Frukten är plommonlik med ett illaluktande yttre parti och arten
härstammar från Kina där den räddades från utrotning genom odling.
Ginkgo kan bli mycket gammal, i Kew utanför London växer ett träd som
planterades redan år 1762. Bladen har använts inom kinesisk folkmedicin
bland annat mot dålig blodcirkulation.

Hos lärkträden, avslutningsvis, avviker barren från det tidigare beskrivna
utseendet. De är här mjuka, ljusgröna och faller årligen av för att nästa år
ersättas med nya. I övrigt sitter barren kvar under längre perioder, i vissa
fall ända till 10–12 år, innan de faller av och ersätts av nya. Onormal, alltför
tidig barrfällning kan bero på för liten nederbörd eller andra klimatfaktorer,
angrepp av parasitsvampar eller luftföroreningar.

Avslutningsbilden visar den nedre delen av stubben där jag placerat min
mobiltelefon för att ni ska få en uppfattning om storleken på Högabråtens
jätte.

Tack för idag!