Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på ekorren.

Möte med en ekorre

Mötet, del 25, ekorre, en naturkrönika i 7 bilder om den vackra lilla
ekorren med den långa ludna svansen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på november månads första
dag året 2013, i Dalby söderskog i Skåne.

Det var en pigg och alert liten krabat som plötsligt satt framför oss när
vi gick genom ett höstlikt och tyst Dalby söderskog ett par kilometer
utanför Lund i Skåne.

Han, om ni tittar noga på bild 6 så förstår ni varför, var mycket
nyfiken av sig och vi kunde ”prata” med honom under en lång stund.

Ekorre eller röd ekorre, på latin ”Sciurus vulgaris”, är en art i
gnagarfamiljen ekorrar. Den blir mellan 20–25 centimeter lång och
har en yvig, mellan 15–20 centimeter lång svans och åtminstone under
vintern tydliga örontofsar, vilka syns tydligt på mina bilder.

Under sommaren är den hos oss i norra Europa vanligen varmt
rödbrun med en vit undersida, men en mörkare gråbrun form
förekommer sällsynt. I Centraleuropa och österut är arten oftare
mörkbrun och vår rödbruna form sällsyntare. Under vintern blir den
gråare, och i norra Sverige rent ljusgrå, utom på svansen som är
rödbrun eller som på bilderna svart.

Ekorren förekommer i alla typer av skogar men är mest allmän i
barrskog. Den bygger ett eller flera klotformiga bon eller tar över
gamla fågelbon, där honan föder 1–2 kullar, vardera med 4–5 ungar,
under våren och sommaren.

Ekorren livnär sig av frön, framför allt från barrträd, men äter också
mycket bokollon och hasselnötter samt knoppar, rötter och svamp.
Under sommaren tar den också insekter, fågelägg och fågelungar. På
hösten samlar den in och hamstrar föda, som den sedan letar upp
under vintermånaderna.

Ekorren förekommer i hela Sverige och övriga Europa samt österut
genom Sibirien till norra Japan. Den har blivit sällsynt på Brittiska
öarna i takt med att grå ekorre, ”Sciurus carolinensis”, som har
inplanterats från Nordamerika, breder ut sig alltmer där. Den är för
övrigt helt orädd i sitt umgänge med oss människor till skillnad från
den europeiska ekorre som syns på bilden.

Ekorren är numera totalfredad men handeln med ekorrskinn, gråverk,
var under till exempel 1500-talet av stor ekonomisk betydelse, och så
sent som under 1930-talet motsvarade priset för ett ekorrskinn en halv
dagslön för en skogsarbetare.

De äldsta kända gnagarna är cirka 60 miljoner år gamla, från yngsta
paleocen. Möjligen härstammar de från en ordning som på latin heter
”Anagalida”, vars äldsta representanter är något äldre, det vill säga,
från mellersta paleocen och det har föreslagits att hardjur och
springnäbbmöss har samma ursprung.

Molekylära likheter antyder att även primaterna såsom halvapor, apor
och vi människor kan höra till gnagarnas närmaste släktingar.
Gnagarna har i likhet med partåiga hovdjur nästan oavbrutet ökat sin
mångfald genom tertiär tid men på grund av deras ringa storlek och
den rätt stora likformigheten i byggnaden är trots detta många drag i
evolutionen ännu dåligt kända.

I vår kulturhistoria hette ekorren Ratatosk och var i nordisk mytologi
en mytisk ekorre som kilar upp och ner för stammen av Yggdrasil med
meddelanden.

I äldre tid har ekorren ibland betecknats som falsk eller opålitlig. I
gammal folktro fanns det diverse uppfattningar om ekorrar, att man
riskerade att få epilepsi om man åt ekorrkött och att pulvriserad
ekorrhjärna var ett medel mot svindel. Ekorrtänder användes fordom
också som spådomsredskap.

I modern kultur omnämns ekorrar tämligen ofta och normalt på ett
positivt sätt. På många håll i världen ges ekorrens vana att gömma
undan mat något större vikt än i svenska sammanhang och dess
engelska namn ”squirrel” kan användas som verb med ungefärlig
betydelse att hamstra.

Ordet ekorre har en svårtydd etymologi och det är inte entydigt att
namnet har samband med ek, förleden kan komma av ett äldre ord för
”rörlig” eller vara ljudhärmande. Dialektala namn på ekorren är bland
annat granoxe, gråskinn, kurre, furufnatt och fnatt.

Under antiken antogs att ekorren hade sin långa svans för att ge sig
själv skugga. Därför kallades djuret på grekiska för ”skuggsvans”,
som även återfinns i släktets vetenskapliga namn.

Ekorrar, på latin ”Sciuridae”, är en familj ekorrartade gnagare med
278 arter och dessa finns på alla kontinenter utom Australien och
Antarktis.

De varierar i storlek från cirka 7 cm kropp plus 5 centimeter svans hos
afrikansk dvärgekorre, ”Myosciurus pumilio”, till cirka 57 centimeter
kropp plus 15 centimeter svans hos grått murmeldjur.

Ekorrar har en lång cylindrisk kropp med kort eller lång yvig svans
vinterpäls olika täthet och färg. Frambenen är korta och tummen är
liten och morrhåren på kinder och nos är ofta långa och viktiga för
känselsinnet.

Ekorrar lever, som redan nämnts, av framför allt frön, olika frukter
såsom nötter och andra växtdelar, men de flesta arter tar vid tillfälle
gärna insekter och fågelägg. En del tropiska arter är helt och hållet
insektsätare, medan jätteflygekorrar är framförallt bladätare. Många
marklevande arter, såsom jordekorrar, stannar under vintern i sitt bo
och livnär sig av det förråd som de lagt upp under sommarhalvåret.
Murmeldjuret däremot går i ide och sover sig igenom vintern.

Apropå ekorrar; östlig chipmunk, ”Tamias striatus”, ingår i släktet
jordekorrar och anses vara förebild för Walt Disneys figurer Piff och
Puff.

Flygekorrar utgör en egen underfamilj och de är aktiva på natten och
kan tack vare sin flyghud glidflyga mellan träden. En art förekommer i
norra Asien och västerut i Europa till finländska Bottenvikskusten och
två arter förekommer i Nordamerika.

Arktisk sisel, ”Spermophilus parryi”, finns både i nordvästligaste
Nordamerika och i nordöstra Asien och är ett av få däggdjur som finns
på båda dessa kontinenter. Liksom flera andra släkten av ekorrar,
såsom jordekorrar och murmeldjur, är sislar helt marklevande och bor
i hålor i marken. Under vintern ligger arktisk sisel i dvala, varför den
på sensommaren lägger på sig ett rejält lager fett för att klara sig
igenom vintern.

Grå ekorre, som tidigare nämnts, infördes i slutet av 1800-talet till
Brittiska öarna och spred sig under 1900-talet där på bekostnad av den
vanliga europeiska ekorren, som i dag är undanträngd från stora delar
av Storbritannien. Den grå ekorren är helt orädd i sitt umgänge med
människor.

Gnagare, ”Rodentia”, där krönikans ekorre ingår, är en ordning
däggdjur som har världsvid utbredning och omfattar cirka 1 800 olika
arter som delas upp i tre underordningar och 30 familjer.

Gnagare kännetecknas i första hand av att framtänderna är kraftiga
och mejselformiga, har tjock emalj på den platta framsidan och växer
under djurets hela liv. Det finns endast en framtand i varje käkhalva,
medan de gnagarlika hardjuren dessutom har en liten framtand bakom
denna i överkäken.

Hörntänder saknas alltid, liksom några eller alla premolarer, vilket
innebär att det finns en tandlucka mellan framtänder och kindtänder.
Ett primitivt drag, som finns hos bara några få andra
däggdjursgrupper, är att honorna har parig livmoder.

Nästan alla gnagare har kraftig och kompakt kropp och korta ben, och
många arter har lång svans. De flesta är små djur som väger mindre än
100 gram. De största nu levande arterna är kapybaran, med en
kroppslängd av upp till 1,35 meter och vikt av 65 kilo, samt bävrar
med en kroppslängd av upp till 1,2 meter och vikt av upp till 30 kilo.

Den största gnagare man känner till, ”Phoberomys pattersoni”, vägde
cirka 700 kilo och levde i Sydamerika för cirka 5 miljoner år sedan,
under pliocen. Den hörde till de marsvinsartade gnagarna och var
sannolikt nära släkt med nutidens pakarana.

En annan stor gnagare från Sydamerika och från ungefär samma
tidsperiod var ”Eumegamys”, som var nästan lika stor som en häst.

Jättebäver, ”Castoroides”, som levde i Nordamerika under pleistocen
för cirka 10 000 år sedan, blev stor som en svartbjörn och beräknas ha
vägt upp till 320 kilo.

De flesta gnagare är växtätare med sågkantade skarpa tandytor
anpassade till att mala sönder fibrer. Några få arter gnagare är
predatorer, till exempel australiska vattenråttor av släktet ”Hydromys”
och de sydamerikanska fiskråttorna, som äter fisk, grodor och
ryggradslösa djur.

Många gnagare är mer eller mindre allätare, ofta med växtföda som
bas, och med förmåga att vid tillfälle äta animalisk föda. De flesta
arter har stor blindtarm, där nedbrytning av cellulosafibrer sker med
hjälp av mikroorganismer. Näringen kan dock bara absorberas i
tarmens främre del, och därför produceras två sorters spillning, av
vilka den ena typen äts upp igen för att öka näringsupptagningen.

 Många fröätande gnagare hamstrar föda och de har ofta kindpåsar i
vilka de bär hem födan till boet.

De flesta gnagare lever på marken och bygger sina bon i marken.
Många arter har anpassats till ett grävande liv, och några grupper, till
exempel blindråttor, är så anpassade till underjordiskt liv att de är helt
blinda.

Många arter gnagare är starkt sociala och lever i väl fungerande
samhällen. Mest anmärkningsvärd i detta avseende är kalråttan, som
lever i samhällen som påminner om termiternas.

Några grupper, speciellt ekorrar, har anpassats till liv i träden, och
många av dem är också dagaktiva, medan de flesta andra gnagare är
nattaktiva. Andra arter gnagare lever i och vid vatten.

En del gnagararter betraktas som skadedjur genom att de fördärvar
människans odlingar eller äter av lagrad brödsäd och andra livsmedel.
De viktigaste skadegörarna är brunråtta, svartråtta och husmus. Dessa
arters höga reproduktionstakt gör det svårt att hålla nere deras antal.
Under lång tid har man lagt ut gifter för att få bukt med dem, men allt
starkare gifter krävs efter hand som populationerna utvecklar tolerans
mot dessa.

Gnagare är också ansvariga för överföring av mer än 20 olika
sjukdomar, inklusive böldpest, som drabbar människan genom bett av
råttloppa, men å andra sidan utnyttjar människan flera arter för pälsens
eller köttets skull. Bland gnagare som jagats och i vissa fall nu odlas
för sin päls kan nämnas chinchillor, sumpbäver, bisamråtta och bäver.
För köttets skull jagar man i Sydamerika bland annat tidigare nämnda
kapybara men också marsvin, paka och agutier, i Afrika jagas bland
annat springhare, piggsvin och hamsterråttor och i Asien piggsvin.

Framför allt marsvin, möss och brunråtta, vilka är de vita
laboratorieråttorna, används som försöksdjur. Ökenråttor, marsvin,
hamster, guldhamster, chinchillor, råttor och möss hålls också som
sällskapsdjur.

Avslutningsvis, till de i Sverige förekommande gnagarna hör
krönikans ekorre samt bäver, hasselmus, buskmus och cirka 15 arter
råttdjur såsom sorkar, möss och råttor.